Hur hanterar ni era ungar?
Jag har ett rutinmässigt förfarande när jag har ungar, som dock kan anpassas till honans/ungarnas behov och variera lite. Men det här är grunden.
Från dag 3 till dag 15 tar upp dem en gång om dagen, rutinmässigt, pratar lite, blåser varmluft på, och sätter ner igen. Det tar nog inte ens en minut.
Någon gång i början kollar jag könen, ibland händer det att jag fotar - mest intressant är det runt 6 - 8 dagar då jag kan börja notera färger.
Ibland tar jag upp dem och räknar redan dag 1, ibland dag 2, men det är sällsynt. En snabb titt i boet räcker, så jag ser att allt är okej.
När jag tar upp ungarna, tar jag först ut Mamma Mus och burkompis/burkompisar på lekbordet, så slipper de bli oroliga över varför bo-med-ungar är borta.
Ju senare jag börjar med att ta upp ungarna, desto troligare är det att en eller några av ungarna blir rädda och försöker springa iväg, men de lugnar sig oftast fort. Om jag inte pysslar med dem alls, blir de givetvis rädda ungar, som helst försöker springa iväg. Det vill jag inte.
Mellan 10 till 12 dagar börjar ögonen öppna sig, först ser de knappast någonting, det är bara en glipa. Vid 15 dagar är ögonen helt öppna, ofta sedan någon/några dagar, och de första trevande försöken att gå ut kan börja.
Vid 16 dagar slutar jag hantera dem, det blir istället ungefär var tredje, ibland var fjärde dag, dag, mest för att hålla koll på dem.
Från och med nu är det upp till dem själva! Vid 20 - 21 dagars ålder kan de modigaste (eller mest dumdristiga) börja bli självmant nyfikna på mig, och även försiktigt tordas/vilja gå upp i handen. Men oftast dröjer det längre.
Det är stor spridning på mod/tamhet/människo-intresse hos de olika ungarna i en och samma kull. En del blir sent "tama" och en del blir det aldrig.
Viktigast för mig i mina avel, är att få tama möss som samspelar med människor och verkligen VILL göra det, och tycker det är KUL!
Från 15-16 dagar är ungarna mycket "sköra" och försiktiga, och jag handskas alltid mycket varsamt med dem, även de som är modiga.
Sedan många år har jag inget popcorns-beteende kvar hos mina ungar. Riktiga popcornsungar är helt ohanterliga och det är ett beteende som jag inte tolererar i min uppfödning. Det är ett vildmusbeteende som kan leva kvar hos icke-tillräckligt domesticerade möss. (eller fel domesticerade).
Med "tam" menar jag "gillar människor, vill umgås, och går självmant upp i handen utan att tveka". Inget mindre går under rubriken "tam" för mig.
Jag hade en fråga och ett mål när jag började min uppfödning.
Frågan var: "Vad är en mus?! (och frågan kvarstår, den slutar jag aldrig ställa!)
Målet är: Domesticering. (musen ska vara ett verkligen sällskapsdjur till människa!)
På fotona (från idag) 19 dagars gamla ungar. Det syns tydligt att det är ett läskigt äventyr att bli upplyfta, men alla fem stannar snällt kvar i handen och är alls inte svåra att hålla eller hantera. Däremot kommer ingen av dem ännu självmant till mig i buren.
Ordet "tam" behöver definieras.
En mus kan vara modig och springa upp i handen utan rädsla eller tvekan, men ändå behöver den inte vara "tam" så som jag vill ha dem. De kanske bara är orädda, och vill att det ska hända något fast de "struntar i mig", egentligen.
En mus kan även vara mycket rädd av sig, tycka det är skrämmande med "skuggor" och rörelser som den inte vet varifrån de kommer. Det sitter helt enkelt i generna på den, att akta sig för vissa saker som i det vilda kan innebära slutet på världen och livet.
Det behöver inte betyda att den är det minsta rädd för just mig, eller människor över huvud taget. den kanske älskar att vara med mig, och känna sig trygg i min hand.
I min bemärkelse innebär tamhet även en social interaktion! Den ska samverka med mig, interagera: hellre umgås med MIG än bege sig ut på egna äventyr. Och jag vill ha det i kombination med MOD.
Den ska inte vara rädd av sig, och inte lättstressad.
Det här betyder inte att alla mina möss är på det här viset, men det är mitt mål.
Ungarnas beteende spretar väldigt när det gäller att vara sociala. Men de flesta jag har är nog det mer eller mindre. Tyvärr blir de lätt lite för "ivriga", det ligger så nära till när man är en liten glad mus. 💝
Jag vill ha dem ganska lugna, men inte så lugna att de "trycker". Glädjen och nyfikenheten ska vara kvar, den ska kännas och märkas.
Här om kvällen var jag med om en rolig händelse som gjorde att jag sedan somnade både förundrad och varm om hjärtat.
Två av mina tjejer var på lekbordet och jag gick dit för att kolla om de ville hem. Det ville de inte, MEN, de ville umgås med mig! Det blev som om de lekte med mig, som glada busiga hundar! Då är de inte ens ungar, utan mor och dotter på 13 och 7 månaders ålder.
De kom rusande när jag närmade mig, upp med framtassarna på handen, och så vände de och sprang iväg. (De är alltså hel-tama och skuttar upp i handen utan att tveka om de vill). En liten och snabb runda, och så tillbaka och gjorde om det. Så höll de på.
"Hej! Kul att se dig, var med och lek, men nej, vi vill inte hem!"
Så istället för handen satte jag ner ansiktet till dem, och de fortsatte att glädjefullt skutta runt, medan de gav mitt ansikte och näsa små glada puffar.
De uppförde sig precis som små busiga lyckliga minihundar, och mitt hjärta smälte totalt. Jag har faktiskt inte varit med om att de "lekt" och busat med mig på det viset förut.
(sätter in foto senare när jag fotat dem)
- Redigerat 2021-01-03 16:07 av ariama
Fint och bra berättat. Jag gör liknande.
MEN om ungarna är sprattliga och springiga hanterar jag dem mindre…
(orkar tyvärr inte skriva mer nu, sov inte inatt och har ont i ögat efter att ha fått en ung dobbis i det)
#3 Aw, vad härligt.
Det är så sjukt underbart när man upptäcker helt nya beteenden på sina djur/sina djurungar…
- Redigerat 2021-01-04 11:54 av Grodan
Starta ny diskussion
