Jag deltog inte heller… (skriver bara för att spräcka nollan)

Vi var (tyvärr) bara 6 stycken som deltog på årsmötet. Vi skrapade iaf ihop en ny styrelse.

Vi pratade om utställning i höst ev om det finns någon som vill hjälpa till och fixa. Jag är tyvärr lite leds efter att ha slitit ut mig helt. Sista utställningen (minnes i kungens kurva) hade jag så ont att jag åkte hem till min vän och grät halva natten. Det har jag ingen lust med mer.

Förhoppningsvis blir det lättare nu när restriktioner släppt, men det måste finnas folk som är beredda på att vara med och fixa. Annars kommer det inte bli något.

#2: Beroende på var/när/hur utställningen blir så hjälper jag gärna till om jag kan!

#2. Ååhh stackare! Så ska det ju inte vara! Bra jobbat i alla fall! Det är de stackare som arbetat ut sig genom åren, som har hållit föreningen flytande trots att. Trots att "allt".
Det är tufft att arbeta ensam med så mycket. Och även om man inte är ensam direkt, så vilar varje arbetsuppgift på en ensam människa.

Man borde vara två om varje uppgift (eller många av dem). En erfaren och en mindre erfaren. Både så en kan lära upp sig, och båda få stöd och hjälp, någon som kan hoppa in och ta över om det blir krisigt nån gång, och stöttning när det behövs. En möjlighet att bolla med någon.

Men det är inte lätt när föreningen är så liten och människorna så få och utspridda.

Jag tror jag skulle kunna hjälpa till, om det är en utställning i stockholmsområdet nån gång i gen. Men ABSOLUT INTE ensam!!
"Tror" skriver jag för möjligheten att kunna dra mig ur om jag inte är i form, eller uppgiften/uppgifterna blir för stora, tungrodda och/eller svåra.

Kan dessutom tillägga, att de tider i mitt liv då jag gråtit av utmattning (värk har jag tack och lov sluppit), är förbi. Jag försätter mig inte i den situationen igen! Never!
Å andra sidan är jag pensionär och ingen kan tvinga mig som förr i tiden.

#2 🤍

Jo jag borde slagit i bromsen för länge sen. Men jag ville så gärna att Svemus skulle vara igång och synas. Jag har agerat kassör och sekreterare flera år då folk fallit ur styrelsen och tröttnat.

Att stå 2 hela dagar på Solvalla (plus bygga och riva monter nästan själv) kommer jag aldrig mer göra heller.

Vi måste bli fler som engagerar oss och hjälpa åt. Då blir det ju inte lika tungt heller för enskild person.

Jag saknar Svemus som var när jag började när vi var många som hjälptes åt och ställde upp. Inte som nu när några går på knäna och gör konstgjord andning på något som känns som man kanske bara skulle låta vara.

Jag tycker verkligen om föreningen, men just nu har jag 0 ork.

Det låter lite som när jag gick ur sist. När Anna, och ofta Kent, var själva kvar och slet. Det verkar som det kommer in "nytt blod" först när tidigare grupp går på knäna och kanske t.o.m. lämnar hobbyn helt.

Tills dess känner man att "Mnjaa, men inte behöver väl jag"

Det är inte fungerande.

Undrar om fler skulle engagera sig om man skickade ut i mail till medlemmar med lite kort om hur olika uppgifter fungerar.

Samt om den roliga biten.

För att allt-i-allo jobba med Svemus är det enda arbete jag gjort i mitt liv, och jag hade inte fortsatt om det inte var roligt 80% av tiden. (Då först, innan, när man inte var själv och allt värkte så tårarna stack i ögonen.)

Det behöver nästan bli att man skriver en liten som "facklig handbok". Jag tycker inte att vi får slita ut våra medlemmar, inte får låta dem låta sig själva göra det. <3

Men då behövs ju folk. Och att folk får anmäla sig att hjälpa till i tid och stå vid det.

Jag kan inte hjälpa till ens lite, tyvärr. Dels pga mående, dels pga hur stränga Försäkringskassan är nu (med sjukersättning vs. förr med aktivitetsersättning där man gärna ska arbetsträna) och glada i att kasta ut en.

Suppleant vet jag att jag får vara, men det är ju knappast mycket hjälp. Jag hoppas verkligen det går att gå ihop folk framåt.

Men kommer jag på utställning så har jag åtminstone några som agerar ledsagare som jag vet inte tar ett nej utan kommer erbjuda sig att hjälpa till.

Jag önskar jag kunde hjälpa, jag minns hur tufft det kunde bli (både personligen och från att ha sett hur andra slet)