Usch, sånt beteende gillar inte jag heller. Klart mössen inte ska använda sina tänder.
Jag skulle säga att det är ett vaktbeteende, han är mån om sitt revir, men varför förstår jag inte heller riktigt.
Undrar om du kan få stopp på det på något vis. Försöka få honom ur balans precis när han är på väg att nafsa/bita.
Har du matat mycket med gott? Kan beteendet komma därifrån?

Ett inte alltför ovanligt beteende hos vissa hanar.
Alla djurhanar kan ha vaktigt beteende, eller till och med aggressivt. Utom de mest domesticerade arterna/raserna.

Enligt mig är det oerhört viktigt att "avla bort" sådana tendenser (dvs aldrig gå i avel) och istället avla på de milda och vänliga hanarna. Men så har jag också blivit rejält huggen tre gånger under min ca 15-åriga muskarriär.
(Vet att du inte avlar, bara säger)
Att bli biten är inte kul, men var glad att han inte hugger. Men var försiktig, i alla fall skulle jag vara det, tills han blivit fullt utvuxen och "färdig-testosteronad".

#1: Ja det är ju så tråkigt! Men vakt är ju en rimlig teori, eller annat aggressivt beteende. Men vad han har att vakta mot är ju lite ologiskt.
Just på grund utav att han alltid varit sådär genomperfekt så har jag aldrig behövt lyfta boet, aldrig behövt ge gotte från handen (mer än när han äter mat med mig, men det bör ju ej höra ihop med beteendet i buren?), aldrig behövt stöka i buren mer än som sagt mat/vatten/om något ligger åt pipsvängen. Det hade ju varit förståeligt om jag alltid höll på att stöka och flyttade o kring, att han inte får ha sitt space. Men jag stökar ju inte mer än vad som är rimligt, vad en mus ska klara av utan att tycka att det är jobbigt.
Och han biter ju på en millisekund, han är toksnabb och inkonsekvent i sitt beteende. Han kan nypa så fort jag kommit ner i buren, en annan gång kan han hoppa upp, hoppa ner, gå runt och sen nypa. Det är alltså inte alltid så fort jag är där, utan kan komma när som helst😅 Det gör att jag inte har litat på min förmåga att hinna ex. blåsa till honom i exakt rätt tillfälle, för jag vet aldrig om han är påväg att nypa eller vara normal haha.

#2: Nej men precis.
Än har han inte huggit och håller tummarna att han inte gör det heller. Vore väldigt tråkigt om det eskalerade till att han verkligen biter mig.

Vad han har att vakta mot? Nej, jag ser det inte som ologiskt, tvärtom, sett med mushane-ögon. Det är hans revir. Där är hans intention att "vara kung", och "statuera exempel" lite där och då, möjligtvis på ett ologiskt vis med människoögon sett.

Jag hade en mycket vacker mushona en gång. Hon hette Karma (går säkert att söka på henne här). Jag älskade hennes utseende, men hon var en "razzelmus". Närhelst jag kom in i rummet, eller något "rörde på sig" i rummet, sprang hon och gömde sig i en fart så spånet flög och det bara rasslande till så var hon borta.

Det är ett beteende jag avskyr, så hon såldes till axilur som älskade henne. Längre fram sa hon något klokt, som jag tagit fasta på. Rasslet försvann aldrig, men axilur förklarade hennes beteende som om Karma sa till henne, när hon kommit upp i handen:

"Jag vet ju att det inte är farligt, jag är inte rädd för dig, men det är liksom som om benen börjar springa av sig själv! Jag kan inte rå för det!" (nåt sånt)

Det är så gulligt tolkat, men jag tror på det! Evolutionen har under årmiljoner sållat fram ett beteende. Har man det, så rår man inte för det. Det kickar in i vissa situationer, även fast man vet när man kan börja tänka igen, att det är onödigt. Det går med ryggmärgen liksom.
(Som tur är går många sådana beteenden att avla bort)

Jag kan tänka att det kan vara så med vissa hanar också. De menar inget illa egentligen.
Det svåra, för ägaren, kan vara att veta om det bara är så det är, eller om det blir värre och det kommer hugg sedan när hanen är fullt könsutvecklad (4 -5 månader gammal).
Eller om hanen hugger när han känner sig pressad, till exempel vid utställning.

#5: Nej men vad gulligt förklarat om razzel, jag köper det rakt av. Det känns ju genast mycket mer logiskt alltihop.

Jag håller alla tummar om att det inte blir värre utan stannar här, eller allra helst drar sig tillbaka. Jag får vänta och se helt enkelt.
Jag har klurat lite idag och ska försöka använda samma princip som jag använder i vissa delar i träning med hund. Jag ska prova att eliminera alla hans möjligheter att bitas, åka hiss upp i luvan, ha långärmat draget över händerna när jag pysslar i buren osv. Nolltolerans mot bitvänliga fingrar i buren från mitt håll. Ju mer normaliserat det blir för honom att bitas innan han når vuxen ålder, ju större borde risken bli att han hugger ordentligt såsmåningom. Om han aldrig får chansen att nypa så kanske det går att bromsa den eventuella eskaleringen..

#6 Låter som en bra grej.

Jag skulle också försöka ge honom en otrevlig smakupplevelse med bett - usch och nej en elak uppfostringsmetod oj oj oj… jo… men det skulle jag ändå… typ doppa handen i ättika…

Å andra sidan lärde jag alla min mässråttor - de som följde med på mässa - att snällt slicka majspure från vilka fingrar som helst, så att alla monterbesökare kunde mata mina råttor.
MEN råttor klarar av att man visar att bara rätt beteeende ger belöning… en mushane som vaktar sitt revir kanske inte alls tar det på rätt sätt och beteendet kan istället triggas (en tillsägelse, eller något som liknar det, skulle kunna trigga hanen…)

Alt att varje bra upplyft belönas med något gott? Iaf för att lära bort nafsandet…

#6. Berätta gärna/ Ge oss uppföljning längre fram. Allt beteende och dess utveckling är intressant, tycker jag.

#7. Otrevlig smakupplevelse är en bra idé i mina ögon. Ättika, det hade jag inte kommit på själv, men varför inte? (Med en sällskapsmus, inte avelsmus, de får inga sådana chanser).

Om jag ser till andra han-djur som jag haft som blivit "ilskna" (höns, kalkoner) så triggas de av "motstånd". De ser snarare rött, som man säger om tjurar (som är färgblinda). Vitsen i naturen är ju att slåss för livet. Att få para sig, att skydda sin flock.

En hane som inte får para sig, förlorar ju "meningen med livet", även om meningen egentligen går ut på att den bäst anpassade ska föra generna vidare. Evolutionen gynnar ju inte individen. Så, de slåss för livet, med livet som insats. De som har "generna" för det, driften för det.

Hoppsan, där sprang fingrarna iväg i tankens spår igen. 🙃

#8 Ja, tillsägelse på en revirvaktande mushane är inte lyckat.

Om han bara nafsar för att han är ivrig eller ouppfostrad kan tillsägelse fungera, så länge det inte ses som hot eller utmaning.
Förvåna, avleda och överraska kan fungera.
Det behöver ju inte alltid vara samma sak som händer. Ibland kan han få en mandel eller ett majskorn i munnen när han ska nafsa, ibland en ättikdränkt bomulltuss… Så att han slutar använda sina tänder så glupskt…

Ett annat alternativ är att ta upp honom med handskar. Att se till att det här beteendet inte används varje dag… att det bleknar och glöms bort…
Ju mer ett beteende får utrymme, desto mer befäst det och blir ett helvette att få bort.

Kastrering kan ev fungera för att få ner hormoner och för att han istället framöver ska kunna ha en tjejkompis, utan att det blir ungar…

I a f är det jättetråkigt och verkligen inget jag avlar på. Sådana här djur väljs alltid bort, om de dyker upp. Enda mus som vaktat här på sista tiden var en hona i somras som precis fått en kull. Jag stack ner handen i boet och hon sa NEJ, rör inte mina ungar. Den honan går inte i avel igen. Och ungarna var en "oups"-kull med sin far. De 3 ungarna är dock ljuvliga i temperamentet…

Något som kan underlätta är att ge honom en platå (om han inte redan har en) där han klättrar upp mot buröppningen när han vill komma ut. Där uppe vet han att handen betyder en kontakt han själv då valt, så där sker troligtvis inga vaktreflexer 😊❤️

#10 Bra grej.

Jag hade en råtthona som vaktade platån, men bara mot främmande människor…

#10. Det var smart!

Vore intressant att veta hur väl det funkar. En riktigt aggressiv hane kanske bara är glad för att nå och hugga… När hyllan blivit en del av buren. Pessimisten har talat (ur egen erfarenhet tyvärr).

Däremot hugger inte en hane utanför buren, vad jag upplevt.
Så att öppna buren och sätta in en stege till handen utanför, kanske är ännu bättre?

Fast min erfarenhet av bitiga och huggande hanmöss är (tack och lov) liten. De har inte levt tillräckligt länge för att göra fler "experiment" på.

#12: Bra tankar! Och med stegen så har han nu fått åka hiss upp i luvan för att eliminera händer i buren.

.
.
.

En liten uppdatering nu då, som skrivet har jag inte låtit honom gå upp rätt i mina händer och jag har aldrig haft nakna fingrar i buren efter senast jag skrev. Har varit lite omständligt iom att hans fullproppade kar redan innan var något svåråtkomligt med all inredning, alla höjder osv. Men det har varit genomförbart att kunna göra det som ska göras även utan händer. Han har däremot försökt bitas ett färre antal gånger, men inte i samma utsträckning som innan vilket jag är glad över. Det fungerar bra tycker jag.
Har märkt nu efter julen när jag inte har lagt mer tid på honom (pga jobbat massor) mer än att snabbt ta upp honom, äta ihop och sedan tillbaka, så har hans energi i buren ändrats en aning. Han verkar nöjdare, är mycket mer uppe på platåerna, använder alla utrymmen han har på ett annat sätt. Han känner sig nog väldigt tillfreds med att jag inte satt ett enda finger i hans bur mer än absolut, absolut, absolut nödvändigast. Att han inte har behövt vakta buren typ alls. Samtidigt som han alltid har velat umgås med mig, så har det kommit fram ännu mer när vi har haft lite mer begränsat umgänge. Han sitter på balkongen och spanar efter mig, sträcker sig med tassarna när jag går förbi, kan ha bidragit till att han oftast ej försöker bitas när han är så upptagen med att vilja komma upp snabbt. Han kanske saknar mig, men han-hjärnan har fått mer frid i min frånvaro i buren.

Han har även blivit lite fet av att inte ha mig som en levande klätterställning om dagarna, men han är lika gullig för det!

Han är verkligen ursöt där han sitter i luvan.
Vad bra att du finner förhållningssätt som funkar för er båda, och vad bra att du rapporterar om dem!
Det är alltid bra att veta vad som kan funka eller inte. Vi uppfödare tar oss väl knappast tid att experimentera med sådana varianter av uppförande. Eller så talar jag bara för mig själv…

#15: Är partisk, men visst är han BEDÅRANDE med sin rosa nos och sina rosa små nävar!
Babbelvarning
Jag har tyckt att det har varit spännande att analysera honom och försöka hitta lösningar som fungerar för honom. Är glad att jag har akvariet istället för samlalådorna så att jag verkligen kan sitta och se skillnader i hans beteende hela tiden jag är hemma, utan att störa!
Det är inte ännu optimalt såklart, det finns fortfarande saker som jag inte har klurat ut. Ska bli kul att få fortsätta lirka och hitta balansgångar mellan en optimal relation och att han får den respekt och utrymme som han behöver ha i sitt hem för att må bra.
Att en uppfödare inte har tid eller lust att experimentera med en endaste liten mus är ju förståeligt när man har så många andra att ta hand om. En mus som "beter sig illa", utan avelsvärde och behöver speciella åtgärder för att må bra, det tar tid och plats som man kanske oftast inte är speciellt villig att ge. På så sätt är det skönt att han kom hit, där vi alla kan slå ihop våra huvuden för att försöka hjälpa honom istället för att döma ut honom. Jag har fått många insikter under den här tiden, jag har fått en större bild av hur världen ser ut genom hans ögon, vilken enorm mus som bor i den lilla kroppen! Visst är det tråkigt att han är som han är, men jag ser hellre att han får ta tid, plats, eftertanke och att hans ord har ett värde här i världen, än att han är missnöjd. Jag förmänskligar honom ja, men jag tycker inte att någon, inte ens en liten mus, ska behöva leva på ett sätt som inte fungerar för den lille individen bara för att "världen är så". Så jag är glad att jag får chansen att försöka göra honom så glad som han bara kan vara, och utmana mina tankesätt under tiden.

Babbla på du. Jag läser, eftersom det i mina ögon är intressant "babbel". Jag håller dessutom med dig.

När jag växte upp sa man: "Sätt inte mänskliga känslor på djur!"

Idag säger jag med bestämdhet: "Jo! Det ska du visst det!!"

Känslor, som finns i hjärnans äldsta delar dessutom, har vi allt gemensamt. Sedan är det svårare att tolka dem!

Hur lätt är det inte att feltolka och missförstå våra medmänniskor? Hur det är att vara en annan människa är svårt att förstå. Att vara en hund eller en mus vet vi ännu mindre om. Genom att försöka lista ut och förstå vad Glenn behöver för att må bra, lär vi oss alla mer om möss över huvud taget!

Jag vet inte riktigt vad jag ska ge er för uppdatering.. Om jag tidigare trodde att jag var honom på spåren så var det fel!

Han har blivit helt enstöring, vill inte alls vara utanför buren i någon situation någonsin. Det resulterar i att jag med nöd och näppe ens får ur honom ur buren vid städning eller försök till att sysselsätta honom. Får det att fungera endast genom att bryta vårat lilla kontrakt om att ge honom space, dvs genom att ta ur allt ur buren och skopa upp med något i ett hörn. Min hissverksamhet fungerade ett tag, tills han började hugga igenom handskar och helt enkelt började vägra att åka med. Så det blev tyvärr en flopp!

Men det är en sorg för mig att min älskade, sociala lille kompis har "brutit kontakten" helt med mig. Inte ens på våra tidigare middagsdejter som vi knappt missat en enda dag innan, som han alltid desperat skulle vara med på vill han delta i.

Han verkar annars må fint och stressfri sålänge man inte engagerar sig i honom. Det står still i utvecklingen och har slut på ideer för att få till en fungerande vardag och ta oss förbi detta, har ni några kloka ord eller invändningar så tas det gärna emot!

Hm… Tycker inte om det här. Kastrering så att han kan få några tjejkompisar?

Nu kommer jag och är helt krass. Varför inte ta bort honom? Han gör ingen glad, inte ens sig själv!
Som Grodan sa en gång för många år sedan: Varför lägga energi på någon som så uppenbarligen INTE VILL, när det finns MÅNGA möss därute som inte vill något hellre än att få en egen människa som engagerar sig i den.

Och, tänker jag, varför lägga ner en massa pengar (kastration t.ex.) på något som inget vet om det fungerar? Han kanske inte blir lyckligare för det? Han kanske helt enkelt är en av dessa möss som inte finner sig tillrätta i fångenskap och med människor. Det finns såna också.

#19: Otroligt tråkigt! Bara en månad sedan han fortfarande ville vara kompis utanför buren, så händelseförloppet gick snabbt..
Funderar givetvis på kastrering och sällskap, men jag ljuger om jag säger att jag inte oroar mig över att hans temperament ska sätta käppar i hjulen. Är det någon här som har kastrerat en REDIGT förbannad hane? Hur blev han efteråt?
Jag ska försöka förklara de olika scenarierna vad som skaver i hjärnan på mig!
Scenario 1: Han älskar sina flickvänner och det är frid dem emellan. Vakten har inte avtagit så mycket som önskat. Han vaktar nu både buren och sina flickvänner. Han har innan kastration visat symptom på stress vad gäller att behöva vakta sin bur, nu blir han ännu mer stressad över att behöva vakta fler pusselbitar i leken. Jag kan fortfarande knappt byta vatten utan att ha muständer i handsken och jag har problem med att umgås med flickvännerna som har en bodyguard. Han blir ytterligare stressad av att honorna är på äventyr. Han blir avlivad.

Scenario 2: (allra minst troligt men går inte att utesluta) Vakten har redan satt in en så hård vana, att även efter att hormonerna har svalnat att vakten ska sitta djupare i ryggmärgen än vad som går att hantera. Att de sexuella hormonerna som gör att han skulle uppskatta honor i sitt hem innan kastration försvinner (alltså att det sexuella värdet i honorna sjunker lägre än vad vaktens värde). Han vaktar buren för honor också och jag har nu fler möss än vad jag får plats med. Han blir avlivad.

Scenario 3: Han älskar sina flickvänner och vakten var endast influerad av hormoner, vi kan få jobba bort lite muskelminne att man hugger sin matte. Han blir motiverad att följa med sina kompisar ut och får ett rikt liv.
Och alla scenarion där emellan.

Det är många tankar och många eventuella scenarion som fladdrar omkring. Är det värt risken och pengarna att kastrera ifall att det inte fungerar? Hur ser statistiken ut? Har någon gjort detta? Kommer han att må bra i slutändan?
Eller ska jag vänta och se hur det artar sig? Kommer han att fortsätta må bra i sin ensamhet eller blir han deppig av avsaknad av någon som helst socialt samspel av varken människa eller mus? Kan det finnas en chans att detta avtar?

Nu har jag skrivit så mycket att jag inte ens själv vet vad jag sagt och inte, jag får återkomma efter att jag läst om min text när jag får tid..

#20: Också varit en fundering!

Som uppfödare (eller privatperson med den erfarenhet som är min privata) skulle han inte ens haft en chans från början.

I gengäld har jag möss som är "kärleksfulla" med och mot människor. De är som hundar, de VILL ha sällskap och umgås med mig. Får de välja mellan lekbordet och mig, så väljer de MIG. De är mjuka, rara, varma, goa- inte "perfekta" men perfekta för MIG. Och de är GLADA!

För mig är inte "liv till varje pris" viktigt. Men liv med kvalitet är, och "human avlivning" är (de ska inte veta om att de är döda!! aldrig haft en aning om ens).

#23: Nej, så är verkligen inte jag heller! Jag är aldrig den som promt ska rädda till varje pris och är inte sen med att avliva de som jag inte tycker har möjlighet till ett bra liv. En död mus lider inte!
Hade det varit en annan mus så hade den antagligen redan fått vandra vidare. Men det är riktigt tungt att släppa taget om just Glenn.. Därför funderar jag ändå på om det är värt risken att prova kastrera. Antagligen inte, men har inte kunnat släppa den tanken än riktigt.

Jag känner stor sorg över att det som vi haft har förlorats. En liten valp som ALLTID promt skulle äta med mig, kura ihop sig i luvan efter maten, stod och spanade efter mig på lekbordet för att han hellre ville följa med mig och se vad jag hittade på. Det är sorgligt! Det hade varit lättare om han hade varit medioker innan, nu vet jag exakt vad vi gått miste om.

Jag babblar, som vanligt. Men både kastration och avlivning är på tavlan, hjärtat och hjärnan slåss med varandra haha.

#20 Sant. Jag har noll tolerans mot bitbeteenden. Men jag respekterar att/om andra inte har det, så därför föreslog jag inte avlivning. Tänkte ta det privat.

#24 Jag tänker ibland en liten liten tanke… att hans bitbeteende började när du skaffade råttorna… inte för att det är någon ursäkt, men att det triggade något hos honom… eventuellt… kanske långsökt och helt fel… men tanken slog mig…
Men det ska inte vara så. Och det ska inte vara såhär alls att äga mus/möss.

#25: Ja det var i nästan samma veva som det startade men jag vet tyvärr att han bet mig redan innan råttorna kom hem. Men jag förstår misstanken att han skulle ha börjat vakta mer när det kom in mer rovdjursdoft i lägenheten! Så ja det kan ha förvärrats, men ha bet innan också så det är omöjligt att veta om det ändå hade blivit såhär utan råttor eller om det skulle vara mildare…

Jag funderar på om jag kunde ha sett det här hos honom som ung. Om jag kunde förhindrat det om jag vetat, om jag hade läst och tolkat honom rätt. Men jag hade inte den blekaste. Jag trodde helt enkelt inte att det kunde bli såhär… Jag är hemskt ledsen att jag kom till korta som uppfödare.

#27: Det hade du säkerligen inte, han var ju allt jag kunnat önska om en mus! Så nära perfektion jag kan komma på❤️
Vad som kom sedan hade ingen kunnat förutspå, inte ens den bästa av de bästa.
Så jag är varken besviken på dig, på mig eller på Glenn, shit happens!

Det är sjukt. Hur en mus bara kan bli sådär. Han kanske är sjuk på något sätt?

#29: Kanske, men han ser helt frisk och kry ut.. Någon tumör som spökar??

Fy vad tråkigt för er. Så tufft när det händer. Jag är ledsen att säga det, men jag hade valt avlivning. Bättre att lägga en kastrering på en trevlig mus som mår bra, så att han kan få vänner och ägaren slipper bli biten.

#31: Ja, det verkar vara planen tyvärr. Känns risky när han redan är så arg, att det inte blir bättre och kastreringspengarna har lagts på "fel" mus.

Ja precis.

Du har i alla fall gett honom alla chanser. Tråden startades 28 december.

#34: ❤️❤️

#35 Jag kan möta dig i E-tuna och ta honom för att avliva snabbt och smärtfritt.

#36: jättebra att kunna erbjuda den hjälpen som uppfödare tycker jag!

#37. Instämmer.

Vill tillägga att jag brukar ta upp avlivning som alternativ, därför att många tror att det är "fult", dåligt eller dumt att ta bort ett djur som man "lovat ta hand om".

Mår ett djur inte bra så anser jag att avlivning är ett alternativ som man kan överväga utan dåligt samvete. Om inte omständigheterna är sådana att en omplacering skulle få djuret att må bra!

Min övertygelse är att man inte ska ha djur som man inte fungerar ihop med! Det finns ingen ursäkt för att fortsätta så, för alla djur har rätten att bli älskade för den de är! Annars blir de olyckliga. Djur vet om de är omtyckta eller inte.

I Glenns fall har du provat det mesta, och inget talar för att en annan ägare, eller en kastration skulle gynna någon av er.

#37 🤍

Ja, som uppfödare av vilket djurslag det än må vara bör man vara support och stöd vid sådana här problem. Det underlättar förstås om man har ett samvete som gnager hål på en…

#38 Japp, jag lät dig skriva de magiska orden denna gång, jag ville inte vara den som skrev det först den här gången… 🙃