Håller med.

Hur snabbt kan man få fram bra temprament?
Hur tidigt kan man avgöra?

Nu avlar jag ju inte för sällskap, men vill samtidigt ha tama, lätthanterade möss.

#2. Hej Zav! Vad bra att du frågar.

Hur snabbt? Det beror på vad man börjar med. Börja med "vettiga möss" så kan det gå ganska snabbt, kanske ett par generationer vid bra urval.

Hur tidigt? Haha, två dagars ålder! Åter igen beror det på vad du börjar med. Hur föräldramössen är och vad de nedärver.

Som vid all avel gäller det att få tag i bra avelsdjur från början, annars går det "aldrig".

Det kommer också alltid att födas ungar med olika temperament (beteende, tamhet, tillit) även i de bästa kullar. Det hela bör handla mer om grader av vettigt beteende än av "avarter", som aldrig bör förekomma.

Det är "avarterna" man kan finna redan hos 2-dagars-ungar. De har kvar sitt vildmusbeteende, och försöker kravla iväg allt vad de kan så fort man rör vid boet, bort från boet.

Vid ca 9 - 14 dagar kan nästa "avarts-beteende" starta med att de kommer in i en "popcornsålder". Tänk dig att lyfta på locket till en kastrull med poppande popcorn. Det händer samma sak. Och är ett vildmusbeteende som hänger kvar.

Jag tittar efter olika saker i olika åldrar. Tillåter vissa olika beteenden i olika åldrar. Men en avelsmus får inte vara ohanterbar, aldrig, inte i någon ålder!

Om den mer domesticerade tammusens beteenden kommer jag skriva mer om.

Men jag börjar med en liten utvikelse om den vilda husmusens beteende, den som ligger till grund för vår tammus.

Möss finns på mångas matsedel, de är sårbara och det "vet de om". Det finns djupt präglat i deras gener, och gör dem av naturen till mycket skygga och försiktiga djur.

De har många försvarsmekanismer som vilda möss tar till instinktivt. De flesta handlar om olika flyktmetoder. Det är dessa vilda instinkter som vi avlar bort hos tammusen, mer eller mindre.

Om någon rör vid ett vildmusbo, så kommer ungarna att omedelbart försöka fly. Helst i en explosionsrörelse som tar fienden med överraskning, så de får någon tiondels sekunds försprång. Som pytte-bebisar försöker de kravla sin väg och gömma sig, alla åt olika håll. Med tur lyckas de, i alla fall någon eller några, och mamman kommer att söka efter dem och bära dem till ett nytt och tryggare bo.

De lite äldre ungarnas gemensamma popcorns-explosion är av samma orsak och kan rädda livet på några.

Det är ju de som överlever som senare får ungar. Och som nedärver beteendet till kommande generationer. Ju bättre "explosion", desto fler framtida avkommor med samma, eller ännu bättre, explosionsförmåga.

Det är den vilda musens flyktbeteende som i första hand domesticerats bort hos tammusen. I vissa fall kan beteendet finnas kvar, men de hör alltså inte till avelsdjuren. (Om man inte är oerhört skicklig och erfaren uppfödare - eller inte bryr sig… )

Nästa steg i domesticeringstrappan bör vara att minska dess rädsla för människor, för hantering, och för nya situationer. På det här steget är det oerhört olika bland olika möss! Och hur mycket uppfödaren bryr sig om det, eller fokuserar på andra saker (färg, utseende osv).

Här handlar det också om miljöns påverkan. Möss behöver bli hanterade, åtminstone på något vis, under sin uppväxt framför allt. Men det gäller ju för alla husdjur.

Och möss måste alltid hanteras med varsamhet, och lyhördhet för var deras trygghetsgräns går. Det kan vara, och ÄR, så oerhört olika för olika möss. Och det har inte med tamhet att göra, utan med deras inneboende mod eller brist på mod. Vilket i slutänden är en avelsfråga, för oss som föder upp sällskapsmöss.

(fortsättning följer)

#3: Tack!
Har upptäckt att min hane inte är särskilt tam. Nu i mer berikad bur ser jag honom aldrig och skulle han vara ute när jag kommer in i rummet så gömmer han sig… Om jag väl har honom ute är han snäll, inga bitiga tendenser eller panikhopp. Men det är lite trist.
Och en stor kontrast till honorna, särskilt den vita, som kommer fram och nosar och vill undersöka om hon är vaken när jag går till buren. Klättrar upp i handen och så.

Egentligen hade jag inte tänkt byta hanen eftersom jag fått honom som sällskapsmus (såklart med säljarens fulla vetskap, och han är från början fodermus om jag förstått det rätt. Såldes som hona innan han kom till mig) och jag har lovat att han inte ska bli foder. Nen har bara plats för en hane… Kanske går att kastrera honom och låta honom gå med honorna när jag har en tamare ersättning? Eller kastrera och ha med okastrerad hane, hörde nånstans att det var vanligt i tyskland..?

Han är snäll och inte hoppig. Jag tycker du kan använda honom.
Det är lättare att få tama möss när man föder upp dem själv. Och du kommer troligen att få ungar som är både mer och mindre tama och rädda, som du kan gå vidare med sen.

Vill också säga, att inget jag skriver är hugget i sten!

Till alla som det kan beröra: Lär känna dina möss, ta ett steg i taget, och upptäck vad som känns bra för DIG.

Lyssna på andra (mig t.ex.😉 ) men välj din egen väg. Först då blir det roligt, och om det inte är kul finns inte heller engagemanget, och då kan man lika gärna strunta i det.

Möss kan vara så olika, och det är vi människor också. Varje uppfödare har, och ska ha, sina egna ideal. Det jag skriver är egentligen bara ett exempel på hur det kan vara och hur man kan tänka.

Zav. Din hane är ganska rädd, men din hona är tam. Det är helt okej att börja med. Att honan är tam ger ytterligare en aspekt att glädjas över: Hon lär sina barn!

Inom all djurhantering talar man numera så mycket om "energier". Det är ett annat ord för "känslor", hur man känner och upplever olika situationer, och hur man beter sig i dem. Känslor smittar.

Barn (inklusive musbarn) känner av sina föräldrars trygghet, glädje, spänningar, rädslor eller oro. En musmamma som blir glad när hennes människa kommer och som springer och möter henne, visar sina ungar vad människor betyder. I det här fallet glädje och roligt.

Alla ungarna kommer inte att ta efter henne - det finns gott om utrymme för urval. Miljön är optimal, men generna/instinkterna är också en faktor att räkna med.

En del möss har lätt för att bli tama, andra har svårt för det, och en del blir det aldrig. Första frågan är hur lätta de ändå är att handskas med, och här handlar det kanske om hur starkt flyktbeteende musen har.

Andra frågan handlar om mod.

Inte modet att slåss - aggression ska aldrig förekomma och handlar inte heller om mod. Möss som hugger till blodvite ska aldrig avlas. En mus som "svanspiskar" får man vara uppmärksam med. Orsaken kan vara aggression, eller rädsla, eller en varning, men ska enligt mig inte förekomma hos en tammus.

En modig mus behöver inte vara tam, och en tam mus kan mycket väl vara rädd av sig. Mod och tamhet är två olika egenskaper, som tillsammans ger en bättre sällskapsmus.

Tamhet är den tredje frågan. En del möss blir lätt tama, andra har svårt för det.

För mig inbegriper tamhet att musen etablerar en relation till sin människa.
Då utesluts sådana möss som gärna klättrar upp på människor för att komma ut ur buren: människan används som stege, men är ointressant i sig själv. Det handlar då ofta om springiga möss, men är förstås även ett tecken på mod - icke att förakta.

Just egenskaperna tamhet, mod, trygghet (jag kallar det "lugn" i motsats till "nervig", eller springig), och förmågan att socialisera med människor, är egenskaper att både vara uppmärksam på för att ta tillvara i avel, men också för att lära känna hur möss med dessa egenskaper ÄR, och på vilket vis egenskaper kan samverka och skilja sig åt.

Så är jag tillbaka vid början: Lär känns dina möss! Och lär känna olika möss och hur de kan vara, för att förstå skillnaden.

Till sist några ord om musungar. När de lämnar boet och börjar upptäcka världen, kan de vara mycket skygga och försiktiga. Särskilt för "rörelse" som de inte vet var det kommer ifrån (eller inte förstår ännu, de måste lära sig).

Musungar på 3 veckor beter sig av instinkt, inte av lärdom, "eftertänksamhet" eller erfarenhet, det kommer en till två (eller mer) veckor senare. I den åldern är de oftast mycket försiktiga och kan snabbt bli rädda om man är plötslig eller ovarsam med dem.

Det betyder, att en unge som är orädd och verkar helt tam, med stor sannolikhet endast är "dumdristig". Det behöver inte bli vare sig en tam eller en social vuxenmus av den. Den vet bara inte "vad den gör". Ganska kul att observera, men kan bli en besvikelse när den börjar fatta…

Jag skulle vilja säga att vid två månaders ålder vet jag lite mer om hur lämplig en mushona är för temperamentsavel. Sedan väntar jag ytterligare några månader innan parning, och det kan hända att någon annan unge visar sig lämpligare, men ofta håller 2-månaders-intrycket i sig. Och ofta har musen redan utmärkt sig tidigare ändå.

Jag vill ha en lugn unge som med daglig hantering är relativt lätt att hantera och bära i öppen handflata, typ.
Den får givetvis "sprattla" lite när jag lyfter upp dem. Och jag tar upp dem 1 gång/dygn fram till ca 15 dagar, eller när de börjar lämna boet. Då får de vara ifred i buren tills de självmant och medvetet börjar närma sig mig när jag kommer, vilket kan ta en till flera veckor beroende på mus.

Obs: Det här är mitt sätt och mina möss, andra uppfödare kan ha lite andra sätt. Inget är hugget i sten, som sagt.

#7: Tack så mycket för svar :)
Tror att jag lugnar mig och ser vad det blir av det hela i nuläget, så får jag se senare hur jag väljer när tiden kommer. :)