Mina erfarenheter med möss.

Jag har fött upp möss sedan 2006. Björndalens Sällskapsmöss.
Den allra första hanmus jag hade, högg mig. Oerfaren som jag var, kunde jag inte se tecknen.
Grodan som var med, tittade tveksamt och sa ”han skulle kunna bita…” Hon hade redan då så mycket mer erfarenhet än jag (var inte hennes mus!)

Väl hemma råkade jag först hantera den andra hanen jag köpt, och sedan gå till den första – och han högg direkt! Jag luktade annan mushane. Blodet rann, det gjorde rejält ont, fingret svullnade upp och blev rött (och jag fick fylla på min stelkrampsdos) och var så i flera dagar!

Under de tidigaste åren råkade jag ut för ett par till hanar som högg mig. Tre gånger har jag blivit huggen av en hanmus. Blodet rinner, fingret/tummen svullnar och blir rött och ömmar i flera dagar, det är ingen enkel och kul historia att bli huggen av en mushane.

Det har ALDRIG hänt att en mushona har försökt hugga mig på detta aggressiva sätt! Lika lite som min barndoms hönor blev ilskna som tuppen, eller kossorna såg rött.

Det har hänt att en musunge huggit redan som bebis (blodvite). De blev aldrig äldre kan jag ju säga. Men ofta kommer aggressionen med könsmognaden. (Nu talar jag alltså om aggressiva mushanar)
Ibland dyker den upp vid 4-5 månader, då musen är fullt utväxt. I det vilda är det den ålder/tidpunkt-i-livet då handjur (av alla arter) börjar utmana ”ledarhanen” och/eller andra hanar, och pröva sina krafter, och börjar anse det livsviktigt att vara den som får skapa sin egen honflock. Hormonerna börjar flöda och dränker eventuell tidigare rädsla, eller andra ”känslor och tankar”.

Med åren har jag lärt mig att vara försiktig innan jag vet hur en mushane beter sig. De hanar jag har nu, är verkligen riktigt vänliga själar, sociala och glada. De struntar fullständigt i att jag luktar annan hanmus och jag går glatt från hane till hane utan minsta problem.
De kommer glatt så fort de hör mig, låter sig obehindrat plockas upp av ivriga 8-åringars händer, oavsett om det är första gången eller de luktar annan mushane.
De är helt enkelt underbara små vänner, sprungna ur stammar där hanar fredligt går med sina bröder, fäder och söner.

Nafsa, bita, hugga.

Det är skillnad på att nafsa, bitas, eller att hugga!

Möss som nafsar är ”ohyfsade”! Om de är tama annars alltså. Rädda och/eller ovilliga möss kan nafsa/bita i ett försök att ”slippa ifrån”. Det är inte möss som får gå i vidare avel hos mig, eftersom jag inte vill ha rädda möss.
Möss som bits – honor som hanar – är inte heller trevliga, det gör ofta ont, men går snabbt över och går inte igenom huden. De går givetvis inte heller i vidare avel här, även om orsakerna kan vara många.

Jag är hård när det gäller beteendet hos mina möss. Men önskar samtidigt att de kan kommunicera med mig, och ibland ingår tänderna i den kommunikationen.
Beroende på ”vad de säger”, dvs orsak, så kan ”tänder” vara acceptabelt. De har ju liksom ingen röst, inte som vi människor kan uppfatta i alla fall.

Jag hade under en period honor som sa till mig, med tänderna, att de hade fött sina ungar. När jag öppnade bolådan första gången, kom de fram och tog tag i mitt finger med tänderna. Inte hårt, och de släppte med det samma. Det var bara ett vänligt sätt – från en mus som i övrigt var ”tyst som en mus”, på musors vis ;-) - att säga: ”Var försiktig, jag har ungar här.”
Det var faktiskt rörande, och ett tecken på tillit.

Möss är bytesdjur, många blir lätt nervösa och oroliga, men de är också intelligenta djur, mer än man kan tro om så små djur. Och de är sociala, även med människor, när de får utveckla sin sociala sida och törs göra det.

Vilken nivå av tillit de har, och även deras nivå av vänlighet, anser jag i högsta grad är en avelsfråga. Möss kan vara så olika, och det är vi som uppfödare som VÄLJER hur framtidens möss ska bete sig.

I slutänden har beteendet även med måendet att göra! En orädd mus med tillit till människor och till sin omgivning, är också en lycklig mus.
Jag har till och med haft lekfulla möss som har LEKT med mig!

Möss kan mycket väl vara ohyfsade och bita pga ”dåligt beteende”. Ofta kan en upprepad tillsägelse i rätt ögonblick få dem att förstå att det inte är ett önskvärt beteende.

Jag hoppar in lite snabbt trots att jag är lite mosig i hjärnan och inte läst allt.

För inte så länge sedan sålde jag flera hanar ur en kull där en blev aggressiv rätt fort och brorsan började med små nafs för att sedan bita sin ägare hårdare. Vad jag lärt mig av det är att ALDRIG sälja en mushane jag själv inte skulle vilja behålla, dvs en mushane som inte har 100% av det temperament jag önskar. Och just den kullen var lite tveksam, det var en inköpt hona från en linje jag inte hade full koll på.
Detta ställer också krav på mig att jag behöver lära känna kullen, jag behöver veta hurdana mössen är i temperamenten. I a f så behöver jag veta att det är en "normal" kull där hanarna blir sådär tama och goa som jag vill ha dem.
Men jag undrar lite, hur tidigt ska en hane som ska bo ensam hela livet flytta från sina bröder?
Jag är inte speciellt van att sälja ensamma hanar, jag behåller ju oftast hanarna själv och säljer av då de är flera månader gamla - då jag vet vilka de är och jag även kan se vilka som trivs i brödragrupp och vilka som inte gör det.
Någon som vill köpa en mushanebebis vill ju ha den när den är 5-6 veckor och det behöver inte vara för tidigt, men det kan ev vara det. Kanske kan jag inte helt bedömma hanens karaktär när den är så ung?
Nu är det helt vansinnigt att en hane från en linje där jag jobbat med temperament i minst 10 år skulle börja hugga sin ägare… men som sagt, det är djur och man måste vara öppen för att sådant kan hända. Vid utavel kan allt hända, men även vid linjeavel… för ibland dyker saker upp man inte visste fanns i linjen…

Jag har haft en hane, inköpt, som blev helt galen efter att han satt med hona. Alltså fullständigt galen. Han flög som en raket för att hugga oavsett om han var i buren, i transportlåda eller på ny plats. När jag lyckades fiska upp honom och sätta i handen så satte han tänderna i mig riktigt hårt. Lät honom vara ett tag men det gick inte ens att flytta honom i ett rör för att göra rent buren. Aldrig varit med om något liknande! Han var temperamentsavlad och jag tror absolut inte det hade så mycket med aveln att göra, något var fel med just honom. Att det blev så efter att han satt med hona var nog bara ett sammanträffande, har svårt att se att en parning skulle trigga igång sådan intensiv aggressivitet.

För några dagar sedan tog jag tillbaka en hane som bitit ett barn så det blev blodvite. Jag och köparen vet inte vad som hände mer än att barnet skulle ge honom en godbit, men jag tog givetvis tillbaka honom eftersom barnet blivit rädd. Han såldes som bebis och kom tillbaka nu vid 6mån. Inte minsta lilla tecken på att han ska bitas här, han är hur trevlig som helst precis som sina släktingar. Inga problem att plocka upp honom från buren eller störa i buren, inte ens när jag precis grejat med andra hanar. Han är ur mina/Tsunamis herefordlinjer så jag känner linjerna väl. Men allt kan hända när man håller på med djur 🤷‍♂️

#4. Nordanälvens. Jag måste säga Förlåt till dig!
För mitt förmätna svar i fb-gruppen. Du har fullständigt rätt! Allt kan hända när man håller på med djur. Och jag har det största förtroende för dig som uppfödare!!!

#5 Ingen fara, jag tog inte åt mig 😘 Det är självklart att man tänker att en mus som ger blodvite är kasst avlad, det hade jag också tänkt om jag inte visste vilket djur det rörde sig om.

#6: Tack. 🥰
Jag brukar i alla fall försöka lära mig av mina misstag, till framtiden. Det brukar vara allt jag kan göra när jag klantar mig. 🙃 Något jag gör med jämna och ojämna mellanrum.

Jaha, jag har ingen aning vad ni pratat om på fb.
Men något som jag lärt med med uppfödning av smådjur är att ägaren alltid har rätt. Om ägaren anser att djuret inte passar, så är det bara att stödja personen i det. Man ska aldrig ifrågasätta och tjafsa med dem. Ta tillbaka/köp tillbaka djuret och gör sedan en egen bedömning.
Givetvis tar jag för givet att man endast godkänner köpare som tar väl hand om sina djur och har kunskap alt att man lär ut hur djuret sköts, hanteras osv…

Vad gäller aggressivitet, så finns det vissa defekter/sjukdomar som kan orsaka det, men jag har själv inte sett det i mina linjer där jag linjeavlat på Morakullor i några år. Däremot finns tendens att det dyker upp vid utavel.
Men som jag var inne på lite däruppe i mitt inlägg #3 är att jag tror att man kan se lite på när de är unga, vilka som inte passar som sällskapsmöss.
Det jag såg i min Gur-kull, var att den hanen som blev aggressiv, det var den hanen som undvek mig som ung. Jag trodde han inte gillade mig, men jag hade alltså fel… Han kan räknas som lite svårhanterad, även om han eg inte var det, han ville bara inte bli upplyft och sprang undan… men jag skulle förstått detta. Jag skulle läst in att denna hane inte gillar människor, hantering och absolut inte skulle flytta till ett sällskapshem.
En hane som ska vara sällskapsmus måste redan som ung vara lätthanterlig, nyfiken på människa, gå upp självmant i hand är högt önskvärt men inget jag kräver av mina möss idag, då det ibland kräver att jag också måste lägga ner mkt tid på att de ska lära känna mig… vilket jag inte alltid gör idag…
Andra funderingar på detta?

Jag har nu i en av mina bästa kullar - dvs möss med rätt färg, päls och temperament samt föräldrar som är äldre och friska!!! - en hona som nafsas… hon skulle eg flytta men då hon nafsade och krafsade i mina fingrar behöll jag henne… kan absolut inte sälja sådana möss… men det är lustigt att av 11 underbara möss är en då nafsig, medans de andra är sociala, snälla, lätthanterliga och även pussiga. Det enda problemet jag finner i stammen är att faderns bröder började bråka med varandra när han flyttade för att träffa hona. De var då 1år 2m… (det är otroligt sällsynt och känns som ett misslyckande…)

Det är sällan jag säljer hanar ensamma till sällskap. För det mesta tar en uppfödarkollega mogna, lite äldre hanar till sin avel och där blir aldrig problem. Men nu i somras hade jag förfrågningar. Och då det är lite nytt blod i mina linjer var jag tveksam… Sålde bara en ung hane, han fick flytta när han var 5 veckor och det har hittills fungerat bra. Han är snart 4 mån nu.

Vet inte om det är opassande att fråga i just denna tråd men i alla fall.

Jag har en mushane på snart 3 månader som nafsar mig och husse en del, och jag vill lära mig förstå honom. Vi är väldigt lugna med honom och har läst en del av grodans äldre trådar om belöning vid bra beteende och att undvika dåligt beteende, men är lite skraj att ta ner handen i hans bur ibland då jag är rädd att hans smånafs går över till hugg…

Han nafsar oftast bara när jag har handen nere i buren, eller kring hans mat. Oftast är det bara smånafs men ibland känns det som han blir lite aggresiv med det, nu i efterhand går det inte att göra något åt men jag tog över honom av en uppfödare som hade platsbrist och vet inte om det är ett avelsrelaterat problem. Har ni några tips på hur eller om jag kan lära honom att det är ett dåligt beteende och att jag och husse kan få en bättre relation till honom, om det är något meddelande han visar som vi kanske missar..

För mig verkar de som att de är ett mer revirmarkerande men jag vill att våran Cinco ska förstå att jag bara fixar åt honom eller har goda intentioner mer än att vi invaderar hans hem.

Det kanske inte är möjligt att göra något men är lite ringrostig efter flera år utan mus och har mest haft honor innan så tips är välkommet!!

#10 En aggressiv hane kan ju varna innan, genom att piska med svansen t ex. Han kan även resa ragg. Ser du något av detta hos honom? Hur länge har du haft honom? Hur levde han hos uppfödaren?
(Min tanke går lite till att han försvarar sin bur och mat, detta kan vara inlärt sedan han levt i större flock där det var ont om mat.)

Om han känner sig otrygg, för att han är i en känslig ålder, kan du låta honom få känna sig trygg i sin bur. Låt honom få klättra ut ur buren och till dig istället för att du tar in handen i buren och lyfter honom.

#11: Jag har haft honom i tre veckor ungefär, jag tror han bodde med sina syskon innan men det kan jag nog kolla upp.

jag brukar inte vara i buren (mest för jag märker att han blir osäker på det och gör de värsta nafsningarna där) utan han brukar gå upp på kanten, i början bet han inte där men nu har han börjat med det också… Innan märkte vi att han brukade visa när han ville socialisera sig genom att gå upp till sina klätterrep, men nu är det lite osäkert när han väl nafsar till.

Borde jag ge honom godis varje gång han går upp på kanten, utan att lägga fram handen, eller typ att ta fram handen och blåsa lite lätt på honom när han smånafsar?

Blir så frustrerad och deppig på samma gång för jag har varit så otroligt taggad på att bli musmamma igen…:(

#12: nej blåsa kan trigga honom att försvara sig.

Godis kan fungera, men kan också lära honom att nafsa efter godis.
Kan du få honom att gå upp i din hand eller att INTE bita/nafsa så tycker jag däremot han ska få något gott. Som med hundträning. Belöna rätt beteende. Ignorera fel beteende.

Men jag ser tyvärr rätt negativt på detta. Visst han är nyinflyttad och han är ung och precis mitt i pubertet och könsmognad. Han kan lugna ner sig.

Frågan är om du som så gärna ville bli musmamma igen, valde med hjärta och hjärna eller bara fick en mus som var över…?

Jag pysslade med knasiga, trasiga och traumatiserade gnagare mycket när jag började, bara för att lära mig att det inte hade med min uppfödning att göra. Att det bara var slöseri med tid. Så alla knasiga djur låter jag bli. Jag ger dem inte den tid som jag vill ge till de oknasiga, de bra, de jag vill behålla och avla på - de djur som kan berika sällskapshemmen.
För detta har jag fått oerhört mycket skit, men jag står för det.
Kämpa med din muspojke, vänta ut honom, men om du ger upp så gör du inte fel. Han kan faktiskt vara riktigt knäpp och detta bara är början… (att det skulle vända har jag eg svårt att tro på)

Du sa en gång Grodan, och det tycker jag var så bra, att varför lägga ner tid och kärlek på en mus som ändå inte vill ha det, när det finns massor med möss som inte önskar något hellre än en människa med tid och kärlek för den.

Nåt sånt, minns inte ordagrant men glömmer aldrig andemeningen. Och jag håller med dig i det du skriver. Förutom att jag inte vill kalla dessa icke-människo-vänliga möss för "knasiga". De har bara haft oturen att födas in i fel värld.
Som vildmöss är de troligtvis väl anpassade, modiga försvarare av sina revir, och kanske även av "hustru och barn". Vår kärlek är de dock inte intresserade av. Och till vildmöss är det för sent att bli i domesticeringsprocessen.

#14 ja, jag orkade inte tänka ut bättre ord än knasig, sorry

men jag har sett massa vildmöss som älskar människor, speciellt när de fått lära sig från start att människor är bra, så jag tror inte att det har med arter att göra riktigt heller alltid, utan i såfall genetiskt, miljö, uppväxt och individuellt…

Vad jag också sett på just möss och råttor är att de lätt kan få trauma från uppväxten och det kan förhindra den att bli tam… T ex att första mötet med människa blev ett trauma för musen och risken är då att den kommer aldrig att lita på människa.
Det låter knäppt och detta är ju bara min erfarenhet och gäller givetvis inte alla möss, det gäller nog framförallt de mer primitiva mössen - de som inte avlats på temperament och beteende och annat som göra sällskapsmöss till sällskapsmöss.
Dock har jag sett det, många gånger, och det är därför jag brukar säga att om du "tappar" musen/råttan eller måste jaga den el dyl… var noga med att "trösta den"… vad jag menar är alltså, om musen/råttan blivit skrämd av dig (eller kommer att förknippa dig med det den blev skrämd för) var noga med att ta en stund med den, kela med den, massera den, prata lugnt med den, få den att slappna av och släppa rädslan och skaffa sig en ny känsla hos dig.

#13: Jag förstår, jag ska ge det sin tid och om Cinco inser att jag bara kommer med vänliga intentioner och kan någolunda acceptera mig skulle ju det va roligt, i andra hand så om han vill vara ifred respekterar jag det med..

Det viktigaste för mig är att han känner trygghet i sitt hem och att han inte är rädd för mig, vilket de inte verkar som.

Men tack för hjälpen, man lär väl sig av sina misstag… Nästa gång det blir mus så prioriterar jag att hitta en musuppfödare med fokus på bra temprament, så får jag kämpa vidare med min knasiga hemma;)

Nu har jag lååååååååångt ifrån samma erfarenhet som Grodan och ariama, men jag har haft ett par som varit lite vaktiga antingen när de var nya, eller efter att det hänt något (typ när jag nästan råkade klämma lilla Lucius under handen när jag höll på att justera något i buren). Och de har alla blivit bättre utan att jag gjort något nämnvärt mer än att respektera när de säger ifrån. Dock känner jag igen den där "tänk om han bits"-känslan, jag har fått några rejäla bett (befogade - i samband med jobbig medicinering och post-op efter kastrering mm). För mig hjälpte det att erbjuda knogarna först, jag är inte lika rädd om dem som fingertopparna, och sen ovansidan av handen istället för handflatan. Då slapp jag oroa mig och rycka till och så. :P

Dessa "vakt-bett" har aldrig varit hårda. Om musen är ute så att jag ser kroppen så ser jag när de tänker säga åt mig att min hand inte är välkommen - de liksom stannar till, tittar intensivt på handen och spänner sig, och sen är det mer som att de "stångar" mig med tänderna än att de hugger.

Det som har fungerat bäst för mig i mina interaktioner med olika djurslag är att respektera deras åsikter. Ju tryggare de känner sig i att jag förstår vad de säger (tex när något är ovälkommet) desto mindre signaler behöver de för att säga ifrån, för de vet att jag lyssnar och förstår. Och sen därifrån så kan man bygga på att göra saker som också är obehagliga, för då finns grundkommunikationen - dialogen.

Sen är det absolut inte fel att inte orka med de som är "knasiga". Man har ju inte oändligt med energi här i livet och måste bestämma var man vill lägga den. :)

#17. Ja men precis!

Trådens rubrik är "Nafsa, bita, hugga". I inlägg #2 skriver jag hur jag menar. Det är ju både skillnad i hur hårt de biter (nafsa, bita, hugga), stor skillnad i varför de biter, och likaså vad det är de vill säga. Och därmed också skillnad i hur jag hanterar/bemöter det hela.

Om jag enbart har sällskapsmöss kanske det är en intressant utmaning att komma på god fot med en osäker eller grinig mus. Det finns mycket att lära.

Som uppfödare har jag helt andra tankar, och även ett annat ansvar.

En mushane som flyger på och hugger - hugger! Det blöder rejält, svullnad upp, och gör jävligt ont i flera dagar - skiljer sig från en ohyfsad hane som nafsar i tid och otid (inte blodvite även om det kan kännas).
Nafsa på det viset kan även honor göra, ohyfsade honor.

Jag har en hona, Tinka, som är världens snällaste musa. Lite försynt och "försiktig", men tillitsfull. Här om dagen talade hon om för mig att hon ville ha pannkaka!
Det gjorde hon med hjälp av tänderna. (Hon bits ALDRIG!! Hon är den allra vänligaste själ)

Hon tog ett bestämt tag om mitt finger, med tänderna, men inte hårt och utan att bita, bara tydligt. På grund av "omständigheterna" förstod jag vad hon ville, och jag fick skrattande gå och laga till en pannkaka. Får man en order är det bara lyda, pannkaka var det! (som hon sedan nöjt år med god aptit)

#15. "Knasig" - jag förstår vad du menar, jag är bara lite skrivsugen ibland.

Håller med dig om allt du skriver. Det är viktigt! Att "trösta" t.ex. - att bygga upp förtroendet igen innan man lämnar musen.

I alla djurpopulationer (människor med för den delen) finns "alla sorter". Modiga, vilda, äventyrslystna - eller rädda, försiktiga, tillbakadragna, osv, och hela skalan där emellan. Det är så evolutionen kan fungera.

När miljön förändras, förändras "det normala" inom populationen, genom att de bäst anpassade klarar sig bäst.
Är det många faror stryker de modiga med först, och de försiktiga är de som klarar sig bäst.
Är omgivningen säker och trygg, kan populationen bre ut sig och frodas, därför att de modiga går före och tar för sig.

När en djurart domesticeras, förändras ju miljön för dem. Och människor väljer ut de som passar människor bäst. En vild mus som älskar människor (efter att tämjts) kan bilda grunden för tama domesticerade möss. Ingen vill väl starta med rädda eller ilskna/aggressiva möss. (Typ, experimentet med rävarna i sibirien)

Jag kan fortfarande, sällsynt, få en musunge som inte gillar människodoft. Den luktar på mitt finger (som unge redan), kniper ihop ögonen i en grimas, och backar snabbt undan och sticker. Det är inte en mus att sedan ta ungar efter, om man önskar sällskapsmöss.

Hur menar ni med att ”ge upp”, för jag har två olika synpunkter på det och har oite svårt att gå till väga, även på ett etiskt sätt. Sedan jag fick första svaren på min fråga har jag blivit mer uppmärksam på hans allmänna beteende, och han har ett ganska aggresivt revirbeteende som inte bara ger han stress (som att tugga på gallret eller aggresivt bevöva tugga i saker när jag är nära) men även att han verkligen vaktar efter mig ganska ofta.

Cinco har oturen att vara född i en värld där jag har svårt att se hur han kan ändra sin syn på oss, han är inte alls alltid aggressiv och går upp i min hand/på min arm ibland, men jag känner att det skulle vara svårt att han blir trygg med människor och jag kan inte riktigt helt låta honom bli då han ändå behöver nytt vatten och mat varje dag, städningar 1-2 ggr i veckan samt att jag ändå behöver se över så han är okej varje dag. Jag vill inte fortsätta behöva vänta till han sover som jag ska byta vatten och mat eller vara rädd för honom, men skulle det vara fel att avliva honom för att han även själv ska uppleva den stressen han känner?

Vet inte om det är fel eller rätt väg att gå, så skulle behöva hjälp. Vet inte heller om det får mig att se jättedum ut som inte är villig att lägga den energi, men jag ser inte helt hur en revirbaserad aggression kan försvinna med tiden.

Vill ni ha en film där jag försöker komma fram med min hand där ni kan se hans nafs? (inte att jag framkallar något så utan bara så han brukar göra)

Jag som uppfödare avlivar möss som bits. Ingen av oss blir lycklig av beteendet.
Som du säger, inte heller jag kan se att en revirhävdande och/eller bitande hane mår bra själv.

Alla människor har sin egen åsikt, och beroende på vem du frågar kommer du få olika svar. Det är bra att fråga, men i slutänden måste du ta ditt eget beslut.
Jag tänker att du tänker rätt.

#22: Jaa, finns många som skulle tycka det är absolut konstigt att avliva ett helt friskt djur så, men jag tycker själv att det skulle vara taskigt att låta honom genomlida det.

Otroligt jobbigt beslut och kommer kännas tomt och vara muslös igen, men det lärde mig en del att det hände. Men alltid jobbigt när ett djur går bort..

#19: Men vem vill inte ha lite pannkaka ibland liksom!

#23: Fast är han så vaktig och stressad av det så håller jag med om att han inte är frisk. Jag är en blödig jäkel och hade egentligen velat säga avvakta ett par veckor till, men det låter som att det inte bara är "lite vaktighet för att han inte känner dig än", utan som att han är VÄLDIGT vaktig. Just att han ger sig på omgivande saker också.

Väldigt sorgligt oavsett, men det kommer att bli lugnare för honom.

Får jag fråga i vilken landsända du bor?

#24: Jag bor i Värmland

#25. Det finns väldigt många hanmöss ute till salu just nu. Men om du är intresserad och vill ha en ny snäll grabb, så har jag en som kanske kan flytta.
Från Stockholm.
Han har fått ett eget inlägg: "Musgrabb".

#25: Det var ju tyvärr inte nästgårds, jag finns i södra Halland. Men har också en trevlig liten musgrabb. :)