Ett flertal människor har ibland kallat mina möss för "katter", att jag har möss som katt.
Själv håller jag inte alls med, jag har möss som små hundar! Varför?

Domesticering handlar till stor del om bakgrund. Hur den vilda föregångaren levde/lever, pekar ut riktningen för relationen - domesticering handlar ju om (i det här fallet, för mig) relationen! Vilken relation kan jag få till arten, på vilka grunder och varför?
"Vad är en mus?"

Möss lever i familjekonstellationer, liksom hundar (och vargar), men inte katter (även om domesticerade katter blir familjemedlemmar, på sina egna villkor).

Jag läser min bok, men relaterar till mössen för jag har inte hund, bara möss.
Den senare tiden har det hänt "saker" i mina relationer till en del av mössen.

Jag har inte ord eller förklaringar till det, men det skakar om mig lite, när vissa situationer visar mössens relation till MIG, t.ex. när de helt oväntat vänder sig till MIG som konfliktlösare i svåra situationer.

Jag blir "en familjemedlem"… och det nästan skrämmer mig. Nya tankar dyker upp:
En mus kan inte vara en hund! De är för små, för missförstådda ("folk" kan ju för guds skull inte ens ha hund utan att missförstå dem!)
Får jag göra så här mot mössen?
Gör jag dem en otjänst genom att domesticera dem på det här viset?

BÖR jag skapa möss som förlitar sig på människor? Vi är inte pålitliga! Vi är urusla på att "läsa djur", och små möss ännu sämre.
De som vill ha hund, bör skaffa sig en hund och inte en mus?

Bör jag sluta nu? Sluta med "domesticering", och börja satsa mer på "burmöss"?
Till en del har jag redan börjat övergå till burmöss, eller i alla fall blanda upp det mer.

Det är både för jobbigt och framför allt för svårt att ha just MÖSS som familjemedlemmar, som hundar. Att tillfredsställa de behov som dessa möss har, i att vara delaktiga i sina människor liv, och att deras behov blir rätt sedda. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Som sagt, jag har inte riktigt orden för hur jag menar. Men generellt sett är de för små, och för sårbara.

Möss kan vara (och är) utmärkta sällskapsdjur och små vänner, utan att man drar det för långt!! Som tama husdjur knyter de också an till sina människor, hur jag menar med "domesticerade" är ett steg längre, i hur det uttrycks. (äh, har inte orden rätt) De kan också vara helt tillfreds med att leva sina liv i "små burar" (men inte för små). Allt beror på hur de "avlas" i längden. Men!

Att tänka på: inaktivering fördummar! Hjärnan blir helt enkelt mindre, och "dumma" djur är mycket lättare att ha än intelligenta. Allt är inte "avel"; miljö och livsvillkor är en annan lika viktig sida.
Intelligenta djur, som får leva ett rikt liv, med uppgifter att lösa, är också både nyfikna och glada.

Nu skriver jag bara lite snabba slarviga tankar.
När nu mina möss, dessa pyttesmå djur som människor inte tror så mycket om, har dessa förmågor till att vara sociala, över artgränserna (med människor). Hur är det då med alla dessa hamstar, marsvin, och ja, alla andra "sällskapsdjur" som vi så lätt "kör över" och gör som vi vill med? För det är det vi kan - och kanske även "måste" med små djur.

Vilket "själsliv" (i brist på bättre ord) har mina andra möss, de som inte knutit an till mig på mitt domesticerade vis? Hur kan jag veta det, när det inte går att se?

Själv vet jag att jag helt automatiskt älskar glada hundar. En hund ska vara glad! Det är dess grund-status. Nyfiken och glad.
När jag ser en glad hund, blir jag glad. När jag ser en icke-glad hund blir jag illa till mods, här är något fel.

Det här gäller nog alla djur. Djur (och människor) ska få vara "fria", fria inombords, att få vara den vi är: Nyfikna och glada. Inget och ingen ska få döda det hos andra levande varelser!

(Obs, mina tanker är tankar, inte sagt att jag själv kan eller klarar)

Hej jag svamlar rätt bra i det här inlägget

Jag har ganska stort spann i mina djur - från min stora fina Shirehäst på 850kg, till min minsta mus på 30g. För den som kanske är lite insatt i hästvärlden så kommer jag ursprungligen från en "traditionell ridskolebakgrund" och med en halvstor dos traditionellt natural horsemanship. Allt det går ut på lydnad, att korrigera hästen när den säger ifrån, etc. Alltså, köra över hästen. Det är den typen av träning som ofta leder till att en häst sedan "exploderar från ingenstans", när bägaren rinner fullkomligt över för den.

Men det där har liksom aldrig riktigt… känts bra. Natural horsemanship kändes väl bättre men inte bra. Med tiden svängde jag åt ett mjukare, vänligare förhållningssätt, för att tillslut svänga om helt efter att relationen till båda mina hästar kollapsade pga diverse anledningar en sommar. Jag gick helt enkelt över till positiv förstärkning, en mer relationsbaserad träning, och att lyssna på hästen, och inte andra människor.

Minns fortfarande en så märklig utväxling jag hade för några år sedan. Min stora Athena hade börjat visa att hon inte riktigt ville, det var något som inte stämde, men det var svårt för mig att lösa. Var det sadeln som satt dåligt? Bytte och hon blev lite bättre men inte bra. Var hon trött mentalt, för att vi hade plötsligt växlat upp och börjat göra mer? Slutade åka på träningarna. Var det något fysiskt? Ont i fötterna? Hon fick wraps. Blev också lite bättre av det, men inte bra.

Jag hade sagt att jag skulle med på en stor uteritt på en strand. Men det kändes bara sämre och sämre. Athena ville inte sättas igång efter att jag hade låtit henne vila för att se om det skulle hjälpa. Så jag skrev att jag kommer inte, för vi var inte i skick.

"Kom ändå, ger du upp nu låter du hästen vinna"

Ursäkta? För det första kände människan mig inte alls. För det andra är hästar gudasnälla som gör vad som helst. Vill hästen inte är det av en anledning och inte för att jävlas! I slutändan visade det sig att hon har fått artros i bakknäna och då är det väl inte så himla konstigt att man inte vill ut och springa!

Anledningen att jag nämner det här är för att det här med att köra över djur, och för att jag tror att din bok handlar mycket om samma svängning - från kontroll till relation. Från order till dialog.

Men det är inte alltid lätt. Jag tycker att positiv förstärkning (belöning, tex en godisbit) är mycket tydligare för hästarna. De förstår exakt när och vad de gjort rätt, istället för att de bara "slutat göra något fel". De börjar tänka. Fundera. De får säga nej! Vilket är skitdrygt när man vill få något gjort, men relationen och tilliten blir bättre. Sen brister man alltid någon gång. Och till en viss del måste man lära en häst - ett stort djur som kan orsaka stor skada utan att ens mena det (talar av egen erfarenhet XD) - att ta att bli överkörd för stunden.

Men så långt det går - relation. Valfrihet. Motivera djuret till att vilja göra vad du vill. Hästar vill göra rätt. De vill göra vad du vill att de ska göra, men man måste vara försiktig och ta tillvara på deras nyfikenhet och välvilja. Jag råkade traumatisera min lilla häst, vilket har lett till att så här 2 år senare kan han fortfarande inte kliva in på en transport och stå kvar där inne. Good job me. 100% mitt fel. Men! Han försöker ändå, han tycker bara att det är läskigt och jobbigt nu. Han tror att den ska äta upp honom.

Anyway. Summan av kardemumman: när jag öppnat ögonen för det här ser jag många hästar som inte mår så bra. Som får stryk när de säger att något inte känns bra. Och jag ser samma sak med andra djur, fast man inte får bruka våld mot dem. (Varför får man slå hästar utan att folk reagerar????) De körs över.

Och tyvärr har jag erfarit något liknande - att tilliten försvunnit - med en av mina möss. Stairs mouse är en speciell dam som hatar små utrymmen och var rätt stressad i början. Det tog ett tag innan hon började lita på mig, men när hon väl började var det fantastiskt! Hon kom alltid fram och sade hej. Skulle upp en sväng på axlarna. Jag fick plocka upp henne utan större bekymmer. Sen i samband med att rosslet bröt ut hamnade hon i en sjukbur (40liters-låda) ett par dagar medan jag utvärderade, och jag har varit tvungen att plocka upp henne någon gång om dagen för att lyssna på henne även fast hon släppts tillbaka i sin stora bur (120 x 60 x 120 cm).

Så nu litar hon inte på mig längre. Det känns fruktansvärt. Jag hoppas att hon kommer hålla sig frisk och att det här drar över så att jag inte behöver köra över henne på den här punkten längre.

Kort och gott: djur märker när man lyssnar på dem. Varnar en mus mig med att slå med svansen tar jag bort handen. Relation är underbart! Och svårt. Och ibland misslyckas man. Ibland måste man misslyckas, för att något annat (i mitt fall, sjukdomsutbrott) kräver att man måste "köra över" dem. Vissa individer är mer förlåtande för det än andra.

Stairs mouse var inte så förlåtande. :(

Bild på mig & den stora Athena, och bild på lilla Stairs mouse i somras, när allt var frid och fröjd mellan oss.

Jag förstår precis vad det är du skriver, amaira.
Det påminner mycket om mina råttor jag födde upp. Jag var familjemedlem, lekledare mm med dem. Det var också så jag ville ha det. Däremot ville jag inte ha överdrivet aktiva råttor, då det ställde för höga krav på mig. De skulle trots allt klara av att bo i burar den tid då jag var på jobb eller sov. De skulle inte bli stressade eller frustrerade över det. Inte ens om jag reste bort några dagar eller var sjuk skulle de bli stressade eller frustrerade. Där var det stor skillnad på mina råttor och min hund…
En och annan råtta kunde jag däremot ha en otroligt relation till. Vi läste varandras tankar. Vi var bästa vänner. Och bästa vänner vill umgås alltid. Dessa råttor brukade tala om ifall de kände sig utanför eller inte ville vara i buren… att de hade tråkigt typ… Men oftast endast med ögonkast och inte genom att gnaga eller något mer drastiskt.

Jag tycker att det är underbart att du och flera har möss på detta sätt. Ger dem ett fritt liv med massor med stimuli och utmaningar. Själv har jag begränsningar och har mest bur-och avelsmöss. Det är viktigt att mina möss trivs i sina burar och inte blir stressade, och att de också tycker om människor och att bli hanterade. Jag ser gärna att de är kontaktbara och närvarande, men jag ställer inte så mkt mer krav på dem än så. De ska vara mjuka, snälla och trivas med det jag ger dem. De ska vara flocksmarta och sociala med andra möss. Skulle de behöva mer skulle jag inte klara av att ta hand om dem.

#3. Shirehäst, wow.
Jag har läst allt med stort intresse och glädje, men inte upptäckt ett enda ord "svammel". Är trött och ska sova, så det blir inte mer från mig nu.

#4. Kram! Håller med om vikten av att bur-djur finner sig tillrätta och trivs i sina burar, det är så oerhört viktigt.

#3. Ja, det spelar egentligen ingen roll vilket djurslag det är, "själs-livet" (eller vad jag ska kalla det) finns ju där. Det är relationerna till människan som är olika. Även relationerna till varandra. Flockdjur, familjegrupper, "ensamdjur", de relaterar alla, och knyter an, på olika vis.

Vissa djur är lätta att dominera och domdera, andra inte. Vissa fungerar bra att skapa fina relationer med. Zebror t.ex. har aldrig domesticerats, försök har nog gjorts, "randiga hästar", wow, vem vill inte ha? Sällsynt har någon tämjts (ridits, körts), men de är inte precis kända för att vara samarbetsvilliga. Kanske för att de är flockdjur. Familjegrupper funkar ju bäst när det gäller anknytning.

Hästar är underbara djur! "Min tredje förälder" var ett russ-sto. En klok, ärlig men busig häst som hittade på många roliga hyss, men också talade om för mig vad jag fick och inte fick göra. Vi var jämngamla och levde ihop mellan 5 till 20 års ålder. Man lär sig en del då, hon stod nog för min uppfostran mer än mina andra två föräldrar gjorde. Sen tillbringade hon 15 år till i en viltpark där hon trivdes gott.
Jag till vänster på bilden, här är vi 9 år.

Sitter i soffan i musrummet med en fantastisk liten mus, Raven heter hon.

Hon "berättade" att hon ville flytta och vart hon ville flytta (och med vem 😁). Så jag fixade (till slut). Jag "frågade" också om det var det dom ville och det var det.

Hon är helt förändrad, kommer och klättrar på mej, söker upp mej på ett helt annat vis än bara 🐭 Har du godis?

Just nu är hon i min luva ❤️
Jag är fortfarande hennes godisautomat men inte bara. Förhoppningsvis är jag hennes vän också.

Men vad jag svamlar om är ju att om man "lyssnar" på sina små vänner så har de massor att "berätta".

7. Härligt! Det är sånt som gör en glad, sånt som får mig att skratta. Djur "hittar på" så mycket när de får möjlighet att uttrycka sig! Sånt jag inte tänkt själv.

Det finns två saker i det här med "att lyssna". Det ena är när djuret försöker förmedla något till just mig, och det andra handlar om att se beteenden och försöka förstå vad de betyder. Och båda sakerna handlar i slutänden om hur jag tolkar dem.

Kloka ord från Elin Vattnadal: " När det handlar om att tolka beteenden har jag inom hund får lära mig att först observera och beskriva exakt vad jag ser, och att tolka det efteråt. Annars är det så lätt att lägga in värderingar för tidigt och tolka fel pga det."

Fler svammeltankar.

Att tolka rätt är inte lätt! Att tolka fel är hur lätt som helst, eftersom tolkning alltid handlar om att utgå från sig själv, och från tidigare erfarenheter, och vad man vet.

Man kan ju inte tolka in något som man inte vet.
Problemet är bara, att människor faktiskt inte vet vad de inte vet. Helt logiskt, men när man inte vet att man inte vet det man inte vet, är det lätt att bli självsäker och tro sig veta allt.

Vid 72 års ålder vet jag faktiskt inte längre någonting med säkerhet. Vilket har gjort mig både fri och lycklig! 😊

Novellen "Det var en gång en mus som bodde i en bur" som jag skrev för ett antal år sedan, tar fasta på just det här. Hur människor och djur samarbetar och "pratar" så bra med vararandra, och hur väl det fungerar - när kärleken finns med (fast båda parter läser in olika saker i ord och handling).

Finns med som länk/pdf-fil i det här inlägget:
https://mus.ifokus.se/discussion/1344935/grattis-sommartavlingvinnarna

#9 Men oj, den tävlingen hade jag helt glömt bort!

Det enda jag inte riktigt förstår är rubriken på denna tråd. Kanske för att jag sällan jämför djur. Jag avskyr det. Folk brukar ofta svara på frågan hur en iller är, att den är som ett mellanting mellan hund och katt. Och jag tycker det är totalt fel. En iller är en iller. Det tar tid att beskriva den, men ingen förstår hur en iller är om de ska tro att det är ett mellanting mellan hund och katt, för det är den absolut inte. (Visst, är jag lat och inte orkar prata så kan jag också svara detta snabbt. Men det är nog eg till mindre djurbelevade människor som inte kan djur och bara kan tänka att det finns hund, katt och kanin typ…)
Jag kan inte heller säga att hundar är mer krävande än katter, för jag tror att det beror mycket på ras, arv, miljö, uppväxt mm. Och du nämner det ju själv att du inte klarar av att avla fram för många supersociala och människo-närvarvarande-aktiverande-krävande möss, vilket är en bra insikt.
Och jag förstår att det är en svår balans.
Jag nämner gärna mina råttor… mina första råttor var mycket aktiva, busiga och bodde sällan i bur. Det blev problem när jag skulle ha min första kull. Helt plötsligt skulle Pärlan som alltid var lös, vara instängd i sin bur… Hon bröt sig ut. Hon födde ungarna men de skulle inte vara i buren… Jag var tvungen att skolka de första dagarna och hålla ungarna i bur och sedan hålla fast Pärlan för att de skulle få dia. För att hon inte skulle gömma dem på knasiga ställen som t ex under golvet… (Hon hade hittat en springa i parketten där hon slank ner och hade dragit ner allt löst som gick att boa med där under. Jag fick bryta upp en bit av golvet för att få tag i ungarna första gången).
Det här resulterade i att bara två ungar överlevde. Pärlan var en underbar råtta. Hon var supersmart. Jag lärde henne massa saker. Och hon var mer ett experiment än en avelsråtta. Experimentet var att jag såg hur hennes dotter var en aning smartare än henne och hur hon redan kunde saker jag lärt Pärlan. I a f så uppfattade jag det så.
Till framtiden lärde jag mig dock att balansera burliv med uteliv, men de råttor jag hade på 1980 och tidigt 1990 tal var FÖR krävande. De var inte nöjda med 3 timmars agilityhoppade runt i mitt sov-vardagsrum. De ville ha mer. Och när de inte fick det började de med problembeteenden. Så jag la ner linjen och började om. När jag förstått att jag avlat på för aktiva råttor som utvecklade problembeteenden av fångenskap, som hade för låg stresströskel och inte var 100% flocksmarta. Jag fick fundera länge på detta innan jag förstod och EJ hjälpte mig att förstå ännu bättre.

Tack för att du skriver Grodan. Dina tankar är alltid värdefulla!

Möss har så många egenskaper, eller snarare kan ha, och de kan vara kombinerade men behöver inte alls vara det.

Till exempel kan "tam" innebära så mycket, och höra ihop med modig, trygg, orädd, aktiv, social, men behöver inte göra det. (allt på "mus-vis" såklart)

En social mus kan även vara rädd, nervig, och osäker, eller modig, utåtriktad, aktiv, osv. Liksom en osocial mus kan vara mycket tam, orädd och aktiv.
Hur lätt- eller svårstressad en mus är behöver inte heller hänga ihop med dess tamhet.
Du förstår vad jag menar.

En tam, social och människoälskande mus som vill umgås med sin människa, behöver inte alls vara springig eller nervig. Den kan vara fullt nöjd med att sitta i handen medan jag klappar, pratar, eller springer runt och gör annat (lite svårt med en mus i handen).

De springiga mössen har jag lämnat bakom mig för länge sedan, som önskemål alltså. I kullarna får jag allt möjligt. Jag vill ha dem lugna och trygga (på mus-vis alltså), och sociala, med mig.

Jag VILL att de ska vilja umgås med mig, vilket samtidigt kan bli problematiskt eftersom de inte kan vara med mig på samma vis som en hund kan.

Och likheten med "möss som hundar" är just hur mössen vill UMGÅS med mig, och blir krävande när jag inte kan umgås med dem, lika mycket som de vill. En mus är ju inte - precis som du säger - någon hund.

Jag antar att du inte blev klokare Grodan, men det är så mina tankar går.

#6: Vilket underbart foto, och vilken underbar tredje förälder du hade! Och vilket fint liv hon måste ha haft, först med dig och sedan i viltpark. :)

Otroligt söt novell också.

Jag tror nog att min "ultimata mus" (när det kommer till balans burliv och människotid) skulle vara ungefär som en häst. Mer eller mindre fullständigt tillfreds i sin bur med sina artfränder, men glad i sin människa och glad i att hitta på något med den. Elliott, min lilla häst, har rätt mycket hjärna och har nog alltid tyckt att "bara bo i hagen" är lite tråkigt. Det är KUL när det händer något!! Men där emellan är han en lycklig häst. Eller ptja, han skulle väl gärna ha en jämnårig grabb att bröta runt med istället för alla tråkiga gamla tanter… 🤣

Vi lyckades diskutera fram en kompromiss igår. Jag ville verka hans hovar, han tyckte att det var något som var läskigt - det blåste en sån där "vädret skiftar och det är höst"-vind, om ni vet vad jag menar? Då är hästarna alltid lite mer på tårna. Det är nog lättare för rovdjur att smyga sig på dem i sånt väder, så stressnivån är automatiskt lite högre.

Så han var inte så sugen på att stå still på tre ben. Och jag var inte så sugen på att han skulle försöka springa iväg. Efter ett tag fattade vi båda att ingen skulle få som vi ville men att vi båda förstod vad den andra ville, så han gick med på att ge mig en fot ett litet tag, sen när han sade att "nu måste jag röra på mig" så fick han tillbaka foten och fick gå något varv runt mig. Jag tog bara två av fyra fötter också. Ingen av oss var väl helt nöjd, men han ville ändå inte att jag skulle gå hem. Det är ju kul att leka med mig! Visa hur duktig han är på att gå fot!

Anyway. Åter till möss! Stairs mouse har börjat förlåta mig. Hon kommer fram på kanten av någon hylla igen och tittar på mig med Den Där Blicken. "Hej, vad gör du? Har du något gott?" Vanligtvis vill hon ha pumpafrön men hon har inte varit så sugen på dem senaste tiden, så jag vet inte vad jag ska ge henne istället. Kanske för att jag fullständigt överöst dem i alla möjliga sorters mat och nyttigheter och godis för att rosslet inte ska bryta ut hos dem också. Hon och Baby är de enda från den flocken som klarat sig hittills, men Stairs mouse har haft väldigt svaga symtom av och till. Så jag försöker stötta henne inifrån och hoppas hon kan ta hand om det själv, så att vi slipper bråka om medicinering. Jag har INTE lust att försöka få tag i en hal och snabb musrackare i en bur på typ 850 liter 4.30 på morgonen, och jag har INTE lust att sätta henne i en mindre bur heller, för hon H A T A R det så in i bängen.

Och så Stark, badrumsmusen. Han har en fruktansvärd gallerbur i badrummet, jag lovar att den sortens bur existerar enbart för att få folk att inte vilja ha små gnagare, men han är ju nästan aldrig instängd. Han kommer och går som han vill, och allt han vill är egentligen att få umgås. Imorse kom han ut efter ett tag när vi duschat. Det är ju typ tre på natten i en musvärld, han var groggy som tusan och man såg liksom att han var bara 30% vaken. Men han skulle vara med ändå!

Det jag egentligen skulle berätta om honom är att tidigare i veckan så skulle sambon raka håret. Då stänger han in Stark, för att han inte ska dra runt i håret, och för att kunna dammsuga sen. Stark uppskattar INTE att bli instängd. Det klättras och det försöks ta sig ut, och sen när han väl fick komma ut igen… då sprang han ut och satte sig mellan sambons fötter, och satt där och piskade med svansen som en arg katt. Vad han egentligen menade vet vi ju inte, men det kändes som att han berättade att han INTE uppskattade att bli inlåst. Stackars. Om några veckor kommer lite släktingar på besök, och vi litar inte riktigt på att de inte ska råka trampa på honom, så då kommer han få vara instängd i typ två hela dagar. 😱