Jag har haft musuppfödning sedan 2006, och fick in tumörviruset frekvent ca 2012, och efter det fick ALLA mina mushonor tumörer. Inga undantag!!

Deras tumörer kom oftast mellan 7 – 9 månader, ibland 11 månader. Och en hona fick sin tumör redan vid 5 månader.

Efter många om och men beslutade jag att fortsätta aveln på de möss jag hade, och inte försöka börja om med nya. Nya möss skulle inte ge mig någon garanti på tumör-frihet, och dessutom skulle jag tappa all kontroll på kuppen.

En orsak till beslutet var att jag tidigare lyckats avla fram motståndskraft mot Rossel! (det var lätt) Och var i samma veva lite påläst om immunsystemet.

Till saken hör att jag inte har några problem med att själv avliva mina möss, hur sorgligt det än kan vara. Det viktiga är att mössen inte lider! Så jag fortsatte med uppfödningen som förut, köpte in nya möss ibland när jag tyckte jag behövde, och började försöka ta reda på allt jag kunde om tumörerna!

MMTV är mössens bröstcancer-virus: Murine Mammary Tumor Virus.
Det är alltså ett virus som är mycket vanligt hos möss. Det är främst mjölkburet, dvs ungarna får i sig det via bröstmjölken. Och det är mycket utspritt bland möss överlag.

Om MMTV har jag tidigare (2015) skrivit här:
https://mus.ifokus.se/discussion/1257496/x-juvertumor-pa-mus
(#3 i inlägget står om viruset)

I inlägget finns även länkar till andra relaterade sidor!

Att påstå ”dålig avel” för att möss får tumörer, funkar inte. Viruset är svårare än så, och är mycket utbrett. Bra eller dålig avel spelar ingen roll i det här fallet. Tumörerna drabbar även mushonor i bra form och med bästa hälsa.

MMTV-viruset är unikt för möss, och smittar alltså inte andra djur eller människor, enligt SVA när jag talade med dem.
Viruset lär också anrikas vid inavel och alltså bli ”värre” med tiden, sa den jag talade med när jag sa att jag har en hobby-uppfödning. Det stämmer inte alls hos mig, kan jag tillägga.

Hur jag gjorde? Jag vet inte riktigt, jag förlikade mig med situationen, och gav bara aldrig upp, och älskade mössen så länge jag hade dem. Det gör jag fortfarande.

Jag är inte fri från tumörerna. Men livsåldern på honorna innan tumörerna kommer, har stigit från ca 7 månader till över 18 månader.

När jag tänker efter vet jag faktiskt inte vad jag gjort eller gör. Det bara funkar… (beroende på hur man ser på saken)

Tankar nu? Urval, urval, urval, som alltid. ”Kontroll” (i den mån man kan ha). Jag har även ganska stark inavel. Att enbart ha utavel som avelsmetod ger ingen som helst kontroll. Frågan enligt mig, är vilken nivå man vill lägga sig på.

https://mus.ifokus.se/discussion/1470835/avel-som-hobby

Men innan man börjar med inavel (oavsett sort av) så måste man läsa på och bli insatt för att inte bara sabba mössen. Målen måste vara bra hälsa och lång livslängd förutom utseendemål.

Jag har fortfarande kvar tumörerna, men honorna hinner (oftast) bli över 1 ½ år, vilket jag tycker är en bra bit på väg för mig.

Jag har 3 olika hon-linjer. De är alla släkt, men de olika honlinjerna går i rak honlinje tillbaka till tre obesläktade olika honor bak i historien. Släktskapet går via hanarna. Har bara en han-linje, men olika släktskap (är släkt med alla honlinjer). Jag kan följa dem alla tillbaka till en och samma hane för 6 år sedan.

Två av linjerna utvecklar sina tumörer sent (1,5 år +) medan den tredje linjen efter en inköpt hona för ett par år sedan, får tumörerna före 1 års ålder. Den inköpta fick tumör vid 9 månaders ålder (avkomman i nuläget ligger på 11 månader). Jag har ändå valt fortsätta den då det är mycket fina honor i den linjen. Samtidigt som det är ”kul” att följa den och se vad som händer med den.

Även om det är en annan hon-linje, får den blod från mina andra via hanarna. Hjälper det på sikt upp motståndskraften?

Det här är mitt ”recept”, allmänt, oavsett vad det gäller: Sen avel och urval. Urval, urval, urval.

Sen avel på honorna. Från början: Bygg sakta upp en stam som klarar allt senare första-födslar. Det ger en större kontroll. Köp in möss från långlivade stammar till att börja med!! Till att starta med eller blanda in i de redan befintliga.

Om honor är 3 eller 7 månader vid nedkomst, hinner man få 4 respektive 1 kull, innan man vet om ursprungshonan utvecklar tumör vid 12 – 14 månaders ålder. Det gör skillnad i hur jag kan gå vidare.

Att spara alla honor i alla kullarna för urval 7 månader senare, är lättare sagt än gjort. Men någon vettig form av urval bör man ändå se till att ha. Utan kontroll … har man ingen kontroll…
(i vilken mån jag anser att man verkligen har kontroll vid avel, är en annan historia)

När det gäller tumörerna har den övriga hälsan dock ingen betydelse, på det viset att honor som utvecklar tumörer kan vara i den bästa hälsa och form när tumören kommer.

Det jag försöker göra när jag avlar på hälsa, är att ändå välja de friskaste syskonen! Det är det som kallas urval. Det finns något att välja mellan, och man har någon sorts kontroll på processerna medan man bygger upp det man önskar (hälsa, färg, typ, beteende, osv)

Att ta bort modern, syskon, mostrar och fastrar och fäder ur aveln, är för mig detsamma som att ta bort all kontroll på vad jag har. Sen får jag börja om från noll, vad hjälper det någon?

När det gäller tumörviruset är det svårare. Bland labb-stammar så finns det i alla fall olika stammar som är olika benägna respektive obenägna att utveckla tumörer.

Jag har fortfarande kvar tumörerna, men honorna hinner (oftast) bli över 1 ½ år, vilket jag tycker är en bra bit på väg för mig. Och trots tumörerna så älskar jag mina möss, så länge jag har dem.

Det jag älskar mest med mina björndalsmöss, är deras förmåga att vara sociala, med mig. Jag byter inte ut dem för allt guld i världen! Ända sedan dag ett har mitt allra starkaste avelsmål varit det jag kallar ”domesticering”! I bemärkelsen att knyta an till människor/mig. Och det gör de verkligen på ett högst bedårande och (i mina ögon) ibland förvånande sätt.

Riktigt bra inlägg/svar! Tack så mycket för dina insyner.