Jag vet inte. Vissa möss blir tjocka och äter precis samma mat som de som är smala. Ska man ge dem en annan diet för det?
Jag gjorde det förut, men blir ganska jobbigt. Har själv tre tjockisar här, varav en inköpt hona som är ganska ung än och hon är redan så fet att hon ev aldrig kan bli dräktig - vill jag ens avla på en sådan tjockis?

#1: Ska och ska - enda sättet att få ner en mus i vikt är ju att se till att den får ett kalorieunderskott. Men de måste ju alltid ha mat. I mitt fall är denna mus redan fysiskt väldigt aktiv, så det är svårt att skapa ett underskott genom mer motion - så då är mitt alternativ mindre mat eller (hellre) kalorifattigare mat.

Jag skulle nog skippa avel på tjockisar om jag inte var långsiktigt ute efter någon annan ovanlig/viktig/riktigt trevlig egenskap de har. I mitt fall så tillhör tjockisarna RY-mössen och jag vill ju avla fram RY på trevligare (sällskapligare) möss. Och då måste man ju börja med vad man har.. i mitt fall - småfega tjockisar.

Jag kan tänka att svårigheten är att möss kan välja vad de vill äta och då kanske man ska ge dem pellets/hundmat alt baka eller mixa mat till dem, så att de får i sig allt de behöver.
De får ju inte lida brist på något bara för att de får en annan kost än övriga.
Det är ca 20 år sedan jag hade DY och gav dem annan kost och minns inte ens vad, men antar att mängd fröer var mindre i deras blandning. RY har väl inga anlag för fetma om det inte hör till den linje de kommer från förstås…

Håller med Grodan. "Vissa möss blir tjocka och äter precis samma mat som de som är smala. Ska man ge dem en annan diet för det?"

Jag hade också DY, och det jag lärde mig var att genetisk fetma handlar inte om mat eller dieter. Det är något annat som händer i kroppen.

Det enda jag kunde göra, var att minska/ta bort fettbildande mat i så stor utsträckning jag kunde, med syftet att inte få jättejätte-smällfeta möss (vilket jag fick ändå emellanåt, om de inte fick tumörer först)
Fetman fick jag acceptera, men jag behövde inte göra den etter värre.

Min första tanke när jag läste här var: Har du kanske DY istället för RY? Men det tror jag inte, eftersom du beskriver en hane. DY:s hanar blir inte så feta som honorna.
Dessutom - det finns andra möss/linjer som blir feta, inte bara DY.

Så det jag skulle göra, är två saker:

1. Acceptera fetman, och att det troligen är ärftligt.
2. Avla så snabbt du kan. Invänta inte någon ålder, för då kanske det inte blir några ungar alls.

Ungarna får sedan växa upp, och kollas fetman på. Den brukar komma när musen vuxit klart, runt 5 - 7 månader (om inte tidigare, men den kan vara svår att veta, för ungmöss kan även "växa ur" ett mindre fetma-utseende). Ja, sen begriper du.

Har du alltså en RY-hane?
Om jag var du, skulle jag börja med att para honom med Kokos, som har bra rödhet, och även om hon inte är så "tam" själv, och har lite blandad tamhets-bakgrund, så har hon även mycket bra anlag med sig i bagaget. Men man får "ur-vala".

Har du flera RY, eller flera RY-bärare? Eller både ock?
RY kan vara svår att avla och få fram en färg värd namnet. är du ute efter både färgen och beteendet, så har du utmaningar framför dig. 💖

Utmaningar är kul, lärorika, och sällan omöjliga. 😊

#3 Eller mata dem i den mängd att de får se till att äta upp även äcklig råg (looking at you, Stark…) om de inte ska gå hungriga.. Grabben i fråga är dock väldigt matglad så jag tror att han äter allt.

#4 Jag vet inte om det är fetma det handlar om för dessa möss, jag skulle nog säga att de är småtjocka/knubbiga för att de - genetiskt, I guess - lägger på sig lättare än mina andra. Så är ju vi människor också, vi har olika ämnesomsättning… Har du några bilder kvar på dina möss med fetma?

Slänger med en video på Fridge, hanen i fråga. Han är tyvärr inte RY alltså, utan bara RY-bärare. En liten chokladboll. Jag tycker inte att han är smällfet utan bara småtjock, och han har gått ner lite sen jag blev lite striktare med hur mycket mat han får.

Angående avelsprojektet….

Så det jag har är en hane (Fridge) som är RY-bärare, och två systrar (Florence & Luma) som är RY. Det är bara Florence som är tänkt till avel av de två, för Luma är en feg jäkel som lärt sig att om hon nyper mig i fingrarna brukar jag släppa/tappa locket till äggkartongen när jag stör henne. 😂

Florence bor med min gamla hane Stark i badrummet, och hon har börjat blomma ut och bejaka sin nyfikenhet. En väldigt mysig och vänlig men lite småskraj musa, men några barn med Stark verkar det inte bli. Han är ju över 2 år och hon är också lite knubbig, så det är inte så konstigt. Fridge är extremt social, men gör världens omanligaste pip om man plockar upp honom. Föser man upp honom lite i handen brukar han komma på att han inte dör av det och sen är det ingen hejd på att han ska springa fram och tillbaka på armen och sitta på axeln, och han sitter som en spindel på dörrnätet och vill bara ha uppmärksamheeeeeeeet!!! En spännande kontrast till en av hans kullbröder, som hamnade hos en annan uppfödare jag pratar med lite då och då, och som var fullständigt livrädd.

Så planen nu är att i nästa vecka sätta in stackars Florence med Fridge någon vecka - jag säger "stackars", för jag tror inte att Fridge kommer vara lika mycket av en gentleman som Stark är. Sen får hon flytta tillbaka till Stark, så hoppas vi på gula bäbisar och att Stark går på att de är hans. 😅 Anledningen att jag inte ville sätta ihop Florence och Fridge direkt var för att börja jobba på temperamentet redan nu, och sedan sätta hennes bästa dotter med Fridge, osv osv osv. Men nu verkar det ju inte bli några Florence/Stark-bönor så då får jag göra såhär istället.

Temperament kommer att vara prio ett ett bra tag framöver, jag tänker att färgen kan man alltid bättra på sen om man vill, men jag har hellre trevliga möss med lite sämre färg. Tex så har Luma en finare och rikare nyans, Florence är lite blekare än henne, men Florence har myyycket mycket bättre mentala egenskaper.

Stopp och belägg nu Julian, jag har kläckt en tanke och får tänka ett varv till…… eller två

Kollade Florences stamtavla, mamma var fawn, reagerade jag på nu. "Åh, fawn är ju så fint…"

Ja men HALLÅ. Jag har en supergo hane som är argente creme. Och en annan supergo hane som bär på rödögt (mamma är champagne argente). Så…

Mina alternativ är alltså:

1. Fridge - RY-bärare, roulette med temperamentet han nedärver, hereford
2. Shiny - argente creme, supermysig och social mus från supermysiga och sociala linjer, dock otecknad
3. Badger - bär på rödögt, tecknad, född här hemma 😍 också mysig och social och allmänt go

Visst, jag vill ha hereford… Men helt plötsligt insåg jag att jag har möjligheten att behålla det rödögda….. och isåfall måste jag göra en syskonparning, vilket inte riktigt är min melodi, men föräldrarna är ju på vitt skiljda linjer så jag kan nog svälja det.

Decisions, decisions.

Har jag tur så är Badger A/a, för pappa Stark är det. Shiny lär vara A/A. Kanske mest som talar för Badger då.

❤
Du har ju bra koll tycker jag. Att tänka, och tänka om, hör till processen. Det är det roliga med uppfödning. Man får tänka så mycket. 😁

#6. "så hoppas vi på gula bäbisar och att Stark går på att de är hans"

Det skulle jag aldrig våga!
Nu kanske Stark är "vänlig" (på det viset, t.ex. accepterar andra hanar osv) eller tillräckligt gammal för att ha förlorat sin värsta "han-drift", men jag har provat det en gång.

Jag trodde inte hanar skulle veta att det var någon annans ungar. Hanen bet ihjäl dem en efter en på bara en dag - jag lyckades rädda en. Nu har jag bara provat en gång, så vem vet. Men som sagt, jag gör inte om det.

Däremot har jag många gånger haft hanar som gått med honorna när de fött, och aldrig haft problem. Inte heller med hanen som inte gillade gökungar i boet.

Nackdelen med att avla på äldre (dvs gamla) hanar, är att det inte är säkert att de längre är fertila. Det har mycket med linje att göra, men med okänd hanlinje där linjen inte baseras på äldre hanar, vet man inte.

Så jag tänker att detsamma gäller för både honor och hanar, man ökar åldern succesivt i linjen, när man vill avla på "gamla" djur. (Med honor menar jag ca 7 - 12 månader, och hanar ca 1 1/2 och uppåt, på helt okända djur).
Så tänker jag, alla tänker olika, antar jag.

Här är något så ovanligt som en äldre DY! Hon fick tumör till slut, men det dröjde ännu någon månad, så definitivt en mkt frisk DY!

Texten från gammalt:

"Vattnadals Zebra är 1 år och 3 månader, och verkar helt frisk till beteendet ännu, fast hon givetvis inte är så rörlig.
Jag har aldrig haft en dominant yellow som blivit så "gammal" utan att få tumör, eller annan sjukdom (än). Men jösses så fet hon är! Stackars tjej!

Normalviktig (jo hon var det en gång i tiden) är hon en ca 65-grams-mus. Vikten idag ligger på 127 gram! Till slut spricker hon väl. (eller får diabetes om inte tumörerna kommer först)
Hon är som en guldhamster med svans…

Kanske går det att med avel hålla vikten något så när stången hos varianten, även om jag inte tror det går särskilt bra. Men släpper man fokus på det, är konsekvenserna hemska.
Jag tycker ju att ingen borde avla på DY och än mindre sälja de vackra ungarna."

DY som värst.

Fortfarande en äldre Zebra.

Här är en lite yngre DY, med mer trivselvikt än extrem fetma. Chantelle har jag för mig att hon hette.

DY är en sak. Så feta som Zebra har ingen annan DY blivit hos mig, och absolut inte andra möss även om de bär på någon "fetma-gen" eller liknande som gör dem mer eller mindre runda. Även DY kan vara mer och mindre feta. Som unga är de i alla fall otroligt vackra.

#11: Men oj då. Hur gick du till väga i just det fallet? Min tanke var ungefär att Florence får börja "dag-dejta" hanen (antagligen Badger) någon vecka eller två. Dvs att hon går med Badger typ när jag är på jobbet, sen sätter jag tillbaka henne hos Stark igen - om det inte blir för stressigt för de inblandade mössen, såklart. Och att det var på det sättet jag skulle lura honom, för han betäcker henne också lite då och då. Läste någon studie att mushanar är mycket mindre benägna att döda ungarna vid beräknad nedkomst +/- en vecka, för att inte ta risken att döda sina egna. Men sen är det ju skillnad på studie och verklighet. :)

Men oj… Zebra var bra fet, ja. Det är ju stor skillnad på den sjukliga övervikten och tex Fridge, som det här handlade om. Jag skulle nog definitivt omformulera mig till "knubbig" vad det gäller honom. Långt ifrån sjukligt fet.

Otroligt vacker och söt Chantelle var! Jag tycker från de bilder jag sett att DY ofta har en finare röd/gul nyans än RY, men alla nackdelar gällande hälsa gör att jag håller mig borta från den dominanta.

Zebra lyckades med konststycket att bli ännu fetare än en fet DY, typ. Eller nåt. sådär har jag aldrig sett någon annan DY. Samtidigt blev hon … jag tror det var 1 år och 7 månader!!

Vad gäller honor, parningar och flera hanar inblandade, har jag inga erfarenheter (förutom det jag skrev). Så jag vet inte. Men jag tänker, att möss har ett helt otroligt luktsinne! De vet mycket väl när andra hanar varit framme, och vad de gjort. Har svårt att tro att en hane tycker det är okej med "otrogna" honor. Jag tycker planerna verkar vanskliga - men jag vet inte som sagt.

Hur visste min hane att det inte var hans ungar? Jag tror på "doften"! Det lär vara immunsystemet som de uppfattar skillnader på. Immunförsvaret består ju av gener, och är olika för olika individer, så som alla andra gener är. Jag vet inte om möss är så lättlurade när det gäller avkomman…

En annan sak jag läst - försöker fiska upp ur minnet, det har ett namn jag inte minns - är att en parad mushona som flyttas till en annan hane (inom en vecka eller nåt sånt efter parningen) återbildar fostren/embryona, för att para sig med den nya hanen.

Så om du skiftar mellan dem kanske du aldrig får några ungar? Å andra sidan är det inget jag själv varit med om. "Bruce-effekten" eller nåt sånt, heter det. Ja se där, där är det!:
https://en.wikipedia.org/wiki/Bruce_effect

Ja, DY har en renare färg, och är färgmässigt mycket lättare att avla än RY.

En DY kan födas som "glänsande guld" (särskilt i satin som jag avlat) så fort pälsen dyker upp.

Om man bara "tar ungar" efter RY, utan att färgavla, kan de däremot bli bara"grådassiga" i slutänden. RY:s ungar föds dessutom med en sorts sotning som gör att de inte har bra färg förrän flera månader har gått och gul/rödfärgen har mognat.

Med envis färgavel kan man få ungarna ganska fina, men aldrig som en DY. RY är mycket svårare att avla till bra färg.

#17: 1 år och 7 månader är ju ingen dålig ålder, speciellt inte i det sammanhanget.

Hmmm. Det låter ju evolutionärt vettigt att anamma Bruce-effekten - större chans att dina bebisar överlever. Mindre knussel. Samma som med att hanar inte dödar ungarna de är osäkra på kanske kan vara deras, gissningsvis lät de bli att ta bort sina egna tillräckligt många gånger för att det skulle ge ringar på vattnet i evolutionen.

Men med det sagt - ja, det låter vanskligt, eftersom att de verkar ha utvecklat flertalet olika egenskaper just kopplat till dräktighet, olika hanar, infanticid mm.

Hamnade i valet och kvalet igen då, alltså. Min högsta prioritet måste ändå vara mössens välmående, och jag vill inte dela såpass länge på Florence och Stark. Det brinner liiiite i knutarna för henne också ändå, nu när det gått 1,5 månad utan framgång, men att ta bort henne från Stark..? Nä. De båda uppskattar varandra för mycket, och han är ju också gammal. Helt plötsligt "äta upp" hans fru sådär på ålderns höst… Jag har inte hjärta till det. En färg vs två möss livskalité? Jag väljer det sistnämnda.

Men det öppnar ju dörren lite för Luma, den gula systern jag inte är helsåld på temperamentet på. Hon har faktiskt också börjat öppna upp och blomma ut lite senaste veckan, efter att jag satte in min kastrerade hane i den gruppen. Så vill jag verkligen få igång något med RY - som skulle vara kul! - får jag tänka om och ta henne istället.

"Jag har inte hjärta till det"
💝

Nä, hjärtat måste få vara med! Annars är det inge kul. Varken för möss eller människor.

"Låt hjärtat va me´
allt du gör beror på de´"
Nynnar lite medans jag går och lägger mig…