Om man vill lära sig avelskunskap, så finns det ett övergripande ord som alltid nämns i alla sammanhang: Urval.

Går man djupare in i avelsvärlden får man veta att det inte i första hand är vad man väljer, utan vad man väljer bort som är avgörande. ”Ruthless elimination” är ett begrepp som används.
Men vad är det man ska välja bort då? Det är ju huvudfrågan, för att inte bara slänga sig med ett bra ord som inte har någon större mening i sig själv?

Det beror förstås helt på vad jag är ute efter. Kanske ska jag inte ens välja bort ett sjukt djur, eller ett djur med beteendestörningar? Allt beror på. Beror på syfte och mål, beror på min kompetens, och på hur planen framöver ser ut – för det måste finnas någon sorts syfte, och en plan, vid all avel. Annars ”tar man bara ungar”. Sedan handlar allt om avvägning.
Hur väljer jag då?
Jag kan ju börja med frågan ”Vad vill jag uppnå? Och varför?”

Jag hoppar över det där med sjuka och beteendestörningar, något som knappast är relevant vid hobby-avel. Det kan kanske gälla vid t.ex. bevarande av utrotningshotade djur, eller annat extremt, vilket inte är relevant här.

Hur väljer jag då? Mina ord istället för ”urval” är att aveln avser att hela tiden höja ribban. Nåt annat kan jag inte göra, om jag vill nå mina mål: Jag måste börja med vad jag har, och vad jag får. Och sedan höja ribban allt eftersom.

Sedan kan det ta flera generationer innan jag VET, om de går bort (urvalas bort) eller blir kvar. Det är inget jag direkt tänker på, det ”bara blir”. En dag är det några som visar sig ”inte hålla måttet” bara. Medan andra överraskar med ett gäng stjärnor. Jag spar ju syskongrupper, ”gäng”, för att kunna ha översikt, och något att urvala från.
Hela tiden väger jag plus mot minus. Det är allt.
Och egentligen kommer det av sig självt. Det visar sig.

Inom plus och minus finns förstås en lång rad variabler, från gener, stamtavlor och inavelsgrad, till beteende, utseende och färg. Ibland överväger stamtavlan, ibland utseendet, osv. Hälsa och kondition är självklarheter som inte borde behöva nämnas.

”Urval” – det är egentligen bara ett ORD för mig. Det verkar lättförståeligt, men är ett ord jag inte riktigt förstår mig på när jag börjar definiera dess innebörd.

Det är ett bra och praktiskt ord att slänga sig med. För det kan väl inte vara så lågt att det syftar till att inte avla på djur som inte har bra hälsa eller är i bra kondition, som har defekter och beteendestörningar? Då är vi ju nere på basic kunskap som ingen borde sakna som sysslar med avel. Så nej, det utesluter jag.

Urval, till eller från, handlar för mig till stor del om att successivt höja ribban, för att nå de mål jag önskar. Jag måste börja där jag står:

• Friska djur i bra kondition, det är vad jag måste se till att ha.

• De önskade egenskaperna måste finnas i djuren. De måste kunna gå att vaska fram, som guld, ur genomet. Om de inte finns går det förstås aldrig att få fram, oavsett avel.

Hur jag sedan gör mina urval beror givetvis på hur långt jag har kvar till mitt mål. Jag ”urvalar” därifrån jag står! Nåt annat kan jag inte göra! Mot målet helst. Att gå baklänges är ingen bra idé, om det inte är för att hämta upp någon egenskap som hamnat på efterkälken, eller som jag önskar få in senare. Eller bara för att ha kvar avelsdjur på status quo, att kunna fortsätta från.

Så det där med ”urval”, ja, det är för mig egentligen bara ett ord, som låter himla kompetent. 🙂