Om du ska köpa nya möss, så var uppmärksam på vad du får! Utifrån vad du vill ha förstås.

Möss är helt underbara husdjur! Men de behöver avlas till det!! Ordet ”tam” kan betyda så mycket, framför allt att musen inte flyr när du kommer, att den inte biter dig, att den är någorlunda lätt att ta upp och definitivt går att hålla i.
Men ordet innefattar inte att den också tycker om det!
Och tycker den inte om det, är den inte något husdjur, inte i DET ordets bemärkelse.

Uppfödar-möss är sällan husdjur. Överskottet säljs till sällskap, men är avlade på typ, färg och ”tamhet” – inte till att VILJA att umgås med människor. Definitivt inte ”stora” uppfödningar, eller sådana som jobbar på konkreta ”utställningsmöss”. Dessa möss kan vara otroligt vackra, men kräver ”stordrift” – och det betyder många möss i små burar. Och de ska må (tillräckligt) bra av det. Vilket betyder att de inte ska ha en inneboende vilja att ”umgås med människor”.

I djuraffärer finner man inte heller trygga sällskapsmöss längre (kanske i undantagsfall, vet inte). Och när det gäller hälsa kan det vara riktigt illa.

Om jag själv ska köpa in en trygg och trevlig sällskapsmus som också är husdjur – vet jag idag faktiskt inte vart jag ska vända mig.
Det är sååå tråkigt!!!

Något mysigare och näpnare husdjur än en tillitsfull tammus – det finns inte i mina ögon! De är så bedårande att det är bortanför orden!

De väger inte mer än kanske 60 gram, når dig inte ens till anklarna – och så samverkar dessa små varma goa pälsbollar med DIG, på ett vis nästan inte känns möjligt.

DET är vad en mus kan vara!!

Min första erfarenhet som nybliven uppfödare för många år sedan, var att en muskull inte alls blir ”tam” bara av att hanteras mycket och väl!
Det räcker inte. Inte på långa vägar!

Numera vet jag, att det tar generationer av urval på ”något sånär tama” ungar ur varje kull, innan jag kan börja få (i mina ögon) bra möss! Om det ens finns något att urvala på i en kull.

Möss till husdjur kräver avel, envis avel, och massor med möss som INTE avlas vidare på. Och om är jag är en ”snäll säljare” så säljer jag inte ens de som går bort. De är inte sällskapsmöss.

Och hanen jag köpt? Det kommer ta generationer här också, av envis avel, med BRA ”partner”, innan jag slutar få bitiga ungar i kullarna. Under tiden blandar jag inte in hans gener i fler än en sidolinje: en klar och tydlig PLAN finns, fanns redan före köpet, jag var beredd.
Det är jobbigt. Och ja, jag kullar möss! Jag säljer aldrig en bitig mus om jag numera skulle få någon, inte till någon. Jag avlivar den.

Livet i sig är inte så heligt för mig, att jag behåller möss som ”inte gör någon glad”, inte ens dem själva. Än mindre säljer jag såna!

Jag är inte heller säker på att dessa ”räddningsaktioner” av möss som förekommer, alltid är så klokt eller bra. Själv skulle jag aldrig köpa en sån mus. Man kan få precis ”vad som helst”.

Som jag förstår ska alla ”räddas till livet”, det är huvudsyftet. Ingen ska behöva dö.
Men min önskan vore att det fanns en utvärdering först, på varje mus. Och att man inte urskillningslöst går vidare med varje mus, oavsett. Och att man är ärlig (om nu kunskapen finns i dessa frågor), om hur musen ÄR, hur den upplever sig själv och hur den upplever människor – och vilka möjligheter den har att rehabiliteras om det skulle vara ett önskemål.

Det här om räddningsaktionerna har jag skrivit utifrån förutfattade meningar, jag vet inte, så det kanske inte är sant, eller bara delvis sant. Men ur mus-perspektiv så är jag inte säker på att det gynnar mössens status. Det höjer knappast deras status som husdjur eller som människors VÄN. Människor lär inte känna ”riktiga möss” och hur de kan vara när de är som bäst.

Möss är redan ett så underskattat djur, på alla möjliga vis, och det blir inte bättre, snarare tvärt om.

Vad hände med mössen i Sverige? Med mössen i världen?
Ja, i Sverige … kom vi uppfödare…
Varifrån kom mössen förut? Vet inte.

Duktiga och kunniga musuppfödare dök upp. Otroligt vackra engelsktypade, renavlade (färger och varianter) importerades och dök upp.
Två saker hände. Hälsan försämrades drastiskt (med importerna av de vackra) inklusive sänkt medelålder. Och mössens vilja att umgås med människor försvann till stor del.

Sedan försvann flera seriösa och duktiga uppfödare från arenan, var och en med sina egna variant-specialiteter. ”Vanligt folk” köpte upp mössen som var så ”gulliga”, och ”gulliga möss” parades sen hejvilt med varandra, utan åtskillning och utan kunskap. Kvar finns – inte de vackra renavlade färgvarianterna eller typerna, och hälsans defekter kvarstår. "Kul".

Nu generaliserar jag visserligen, men det ligger en hel del i det jag säger.
De vackra färgerna är borta. Även om varianter finns kvar, så har ”färgernas skönhet”, liksom typen, de som kräver speciell avel, till stor del försvunnit. Kvar finns ett fåtal uppfödare, men ingen som jag vet som avlar på ”de vackra engelsktypade”.
Jag saknar dem så! Både uppfödarna och mössen!

Och jag hoppas på nya generationer uppfödare, som orkar och klarar. Utmaningarna är många.

Och ska jag vara ärlig, så tror jag det är svårt att få någon ordning på alltsammans, utan att också avliva möss.

Det går inte att jobba med en uppfödning, och samtidigt värna om såna med t.ex. beteendestörningar, eller ta sjuka möss till veterinär. Det blir inga framsteg, varken på ena eller andra viset. Inte ens mössen är alltid förtjänta av det.

Grodan sa så bra för många år sedan (gällde temperramentsfel):

”Varför jobba och kämpa med en mus ”som inte vill”, när det finns massor med möss som inget hellre vill än att ha en egen människa som bryr sig om den!”

Det borde vara en ledstjärna när det gäller mössen.

Så du som funderar på att starta uppfödning. Du ska veta att det är oerhört roligt, kul, spännande, intressant, givande.

Är man intresserad av avel så finns det så oerhört mycket att lära sig! Mössens korta reproduktionscykel gör att du kan följa generationer, om du orkar hålla på.

Du får kunskaper om vad som händer i avel under längre perspektiv, något som är svårare med större djur som tar längre tid på sig. Med mössen följer man uppväxt, mognad, ålder och död på ett helt unikt vis, generation efter generation. Man ställs inför utmaningar när det gäller t.ex. stamtavlor, avelsmål och val av inavelsgrad.

Allt vad det på lång sikt ger, är ovärderligt, om man verkligen är intresserad. Men det är ett jobb! Det är levande varelser som tar plats och kräver kärlek och uppmärksamhet.

Själv älskar jag både mössen och aveln-i-sig. Och jag har en osläckbar nyfikenhet och kunskapstörst (man blir aldrig fullärd). En kombination som denna är nog är nödvändig för att orka i längden. Bakslag är en ständig ingrediens som man måste ta sig förbi. Men framstegen är ren lycka! Liksom umgänget med mössen är, när de är såna att de vill själva.

MEN – och här kommer det. Att köpa bra sällskapsmöss är svårt. Att köpa bra avelsmöss kan vara lättare (konstigt nog) men är fortfarande svårt.

Bra att veta: Att avla bort olater, som att bita till exempel, kan ta generationer. Att avla fram tama möss, från rädda, kan ta generationer, vissa går inte alls.
Beteendefel som barbering, morrhårstugg, skaka galler, överaktivitet, osv, är ärftligt.

Möss är otroligt gulliga! Men kolla noga på fotona på säljemössen! Hur uttrycker mössen sig själva? Ett foto kan säga mycket! I vilket sammanhang är de fotade? Säger också en del.
Ha en bra kommunikation med säljaren, och var noga med att tala om vad du är ute efter.
Var NOGA med vad du börjar med, det slår an tonen för fortsättningen.

Är du inte van vid möss tidigare, kanske du inte ens vet vad du är ute efter – annat än färg, päls eller annat utseende. Säljaren kanske inte heller vet hur möss kan vara? Alla är inte erfarna. Allt tar sin tid. Alla har inte träffat andra möss än sina egna, och vet inte hur olika möss kan vara.

En mus kan vara rädd i många olika grader, från ”livrädd rassel” (det bara rasslar till i buren så spånet flyger medan den gömmer sig, bara du kommer in i rummet) till ”stilla stelfrusen” som går att hantera för att den inte törs annat.

Den kan vara vänlig, eller ovänlig och bita för att den är rädd, förbannad, eller bara osäker. Den kan hugga (det är fruktansvärt!) eller bara ”bita” i olika grad.

En tammus ska inte ”använda tänderna” på en människa, varken som bebis eller vuxen. Fast en riktigt tam och vänlig mus kan använda tänderna ”varsamt” för kommunikation ibland, om den vill uppmärksamma sin människa på en specialsituation.

Det svåraste är att välja ut avelsmössen ur en kull. De måste först bli vuxna (minst 5 månader) för att kunna veta hälsa och utveckling. Sen får man sätta egenskaper mot varandra – den perfekta musen finns inte. Ibland får man kompromissa, ibland duger ingen, ibland blir flertalet över förväntan.

Vissa saker ser jag själv mellan fingrarna på ibland, andra saker (eller andra gånger) underkänns samma saker. Hur ”man” ska välja eller göra, kan jag inte säga. Man ”håller en linje”, men den kan vara krokig.

Massa kloka tankar. Jag har också många tankar på ämnet men känner att jag vill få lite mer erfarenhet innan jag häver ur mig för många av dem. Men det jag kan säga är: tappar man funktionen till förmån för utseendet kommer det aldrig att gå bra. Skräckexempel är väl mopshundar, vissa typer av bulldogs, halter quarter horses, halter arabians, king charles-spaniels, osv.

Funktionen för en sällskapsmus måste väl vara livslängd och tamhet. Struntade man i det i utställningsaveln utomlands var det väl det vi importerade hit…

Mvh en ny och väldigt blödig uppfödare som tänker förbli blödig så att hela blödighetsspektrat finns representerat bland oss, för hur bra blir det egentligen om alla tänker lika och gör samma sak? 😉

Kan inte hålla med mer!! I allt! 💖

Fast jag tycker man får "häva ur sig" tankar även utan erfarenhet. Världen skulle bli så tyst annars. 😁 Ventilation är alltid bra.

Ingen pratar om?
Detta är ju vedertaget på de flesta smådjur faktiskt.
Att uppfödardjur/utställningsdjur inte är samma som sällskapsdjur… typ…

MEN jag har lärt mig några saker under åren.

1. Aldrig sälja möss jag anser ha dåligt temperament.
2. Bara sälja möss som jag själv skulle avla på till andra uppfödare (om vi inte har en deal om något annat/de VET att musen inte är perfekt!).
3. Matcha mus/möss med människa - sällskapshem.

Dessa saker har jag lärt mig den "hårda vägen"… genom att sälja sämre djur till bra personer. Därför är det viktigt för mig att matcha mus/möss och människa.

Varje mus som skall gå i avel eller säljas till avel/sällskap bör genomgå en liten bedömning.
En liten egen-hemma-pet-class-temperament-beteende-bedömning där man tittar på stora och små saker och bockar av sin egen och köparens lista på önskade och oönskade egenheter.

Vi har alla olika åsikter om vad som är en bra och trevlig mus. Därför får man mer bedöma hur musen är i olika situationer, att hantera, vid möten med nya människor osv.

Vi får tillsammans skriva en lista på vad vi INTE vill ha och vad vi VILL ha.

(Alla uppfödare borde ha en sådan lista förstås.)

Här finns en trevlig gammal tråd där lite tas upp https://mus.ifokus.se/discussion/772579/mossens-temperament

#7. Givetvis är det skillnad på sällskapsmöss och utställningsdjur.

Det jag talar om är den låga nivån av "temperament" och beteende, som verkar vara alltför vanligt.
I alla fall har jag stött på såna möss alltför ofta.

Köper jag idag en ny mus "från okänd uppfödare", förväntar jag mig en mus som möjligtvis är vettskrämd, "rassel", ohanterbar, eller helt enkelt biter mig. Och allt möjligt ovanför den nivån, t.ex. gräver mellan fingrarna, är vansinnigt springig, "skakar galler" eller annat. Eller inte går att ha i öppen bur.

Jag tar med "dåligt beteende" i ekvationen av framtida planer, som givetvis går ut på att "göra folk" av framtida möss, via avel med dem jag har. I alla fall försöka.

Kanske har jag fel - det hoppas jag verkligen! Kanske är jag orättvis mot många? Det skulle glädja mig att få be om ursäkt! 💘