Såhär vill jag att mina möss ska vara! Fotot är gammalt, min fina härliga Blanche finns inte längre. Men satte jag ner henne på golvet (hon rymde aldrig trots öppen bur) tog hon en runda på golvet, sedan letade hon upp mig och klättrade helt resolut upp till mig.

När jag var barbent såg det för kul ut!  Hon "famnade" min vrist, ungefär som man tänker sig en människa som ska klättra upp för en telefonstolpe, men kom inte så långt innan hon hasade ner igen.

Visst är hon härlig!! Notera den lyckliga blicken! "Hej matte, nu kommer jag!"

De där bilderna är jättemysiga. Viken go mus, din Blanche.

Bra artikel!

Jag gillar mössen som kryper upp i nacken. Då kan jag ju gå omkring och pyssla samtidigt som jag umgås med mössen. Fast en del sitter ju inte still där - som Pumba till exempel. Han var en nyfiken kille som ville utforska allt runtomkring…

Sälarna är också mysiga - man kan ju placera dem i nacken om man inte har lust att bara sitta och mysa…

Jag vill ha möss som är goa, glada och vågar sitta på arm/nacke,mage och trivas. Två av mina tjejer känns ibland som (jääättekonstig jämförelse men hittar ingen annan just nu) min alzheimers sjuka mormor medan hon levde. Vissa dagar sprallig och glad och social andra sur och tvär och aggressiv. Man visste aldrig hur.

Men viktigast är nog stabilitet. Att jag alltid kan förvänta mig samma humör, samma agerande (som då ska vara ett "bra" sådant..). Nu får jag gissa mig till 3/4 av flockens dagshumör och det tröttar ut i längden…

Man kan prata om temperament och karaktär. Temperament kan säkert delas upp i flera aspekter. Hur musen är med andra möss, hur musen är med sin människa, hur musen är med andra människor och hur musen reagerar i vissa situationer. Sedan spelar även karaktären roll hur reaktioner blir. Samt stresskänslighet osv.

Min åsikt går nog inte så mkt isär från amairas. Dock gillar jag inte springiga möss. De ska vara lugna och trygga. Nyfikenheten ska övervinna rädslan. De ska vara lätta att få tama, redan ha en medfödd tamhet som gör att de är lätta att hantera även som unga och ohanterade. Kontakten är viktig för mig. Mössen ska vara intresserade av mig. När jag pratar med dem ska de gärna söka upp mig, bjuder jag dem min hand ska de vilja gå upp i den. De ska söka ögonkontakt och gärna nosa nära på mig. Gillar mycket när de "pussas". När jag tar upp dem ska de vilja vara i min hand eller foga sig i att vara där och inte försöka komma därifrån eller aktivt visa att de inte tycker om att vara i min hand genom att krafsa eller nafsa. Jag skall kunna gå igenom deras päls, hud osv utan att de protesterar. Och det är ett stort plus om de gärna lägger sig till rätta i min hand och känner sig trygga där.

Dock är mina temperamentsmöss i stort sett utdöda och jag har fått börja om. Har nästan bara engelsktypat just nu och där finns ofantligt mycket att önska i temperamentsväg… Främst är de lite spattiga och uppskattar inte i så stor utsträckning att bli hanterade. Ett stort minus, men jag tror inte att det är så svårt att få bukt med det.

#3. Vad go han ser ut, Pumba, när han ska vara med och diska! Nyfiken i en strut!

#4. Det låter inte så kul, Tiah… Hur är de när de är "sura"?

#5. Det är så oerhört sorgligt och tragiskt med dina fina "temperaments-möss" Grodan. Men du kommer säkerligen att få ännu finare möss denna gång! Med bra temperament också. Med tiden.

"Temperament" och "karaktär" - så har jag inte tänkt på det. Intressant. Det stämmer ju.

#6 Den som det oftast gäller blir bitsk och gömmer sig i boet och verkar livrädd. Hon verkar nästan få panik när man närmar sig, ungefär som om hon vore helt vild..

#7. Trist. Ska jag vara ärlig avlivar jag såna möss, när jag får dem (händer ibland i mina kullar)… Vill inte ha kvar, vill absolut inte avla på, och sälja? Nä, så illa vill jag varken mus eller människa…

Hoppas du inte blir ledsen nu… Jag är ganska hård i mina urval.

Kriterium nummer ett när det gäller att ha djur, är att det ska vara ROLIGT att ha djur. Och det är det först, när djuren mår bra, i sin bur, med sin omgivning, och med sin/sina människor.

Ibland är det djurets temperament och "anpassningsförmåga som husdjur" som det är "fel på".

Ibland är djuret felbehandlat från början, så det förlorat tillit och välmående. Kan vara kroniskt eller gå att "bota".

Ibland är det människans okunskap som "skapar situationen".

Det kan vara så mycket. Men en balanserad människa med ambitionen (och mognaden) att lära sig, får glada djur!

Och jag är övertydag om att det i det här fallet INTE beror på dig Tiah!!! (förtydligar jag bara, det är självklart för mig, men så varken du eller någon annan tror att jag menar något annat än jag menar )

#8 Jag tycker inte du är för hård alls. Den ena av dem har levt på gränsen länge och ska mest ha råd att ta henne till någon som kan avliva henne. Den andra jag tvekar på är endå så pass trevlig, bara hon får vara i sitt bo och grejja, att jag inte har hjärta att göra nått åt det.

De andra två jobbar jag med men tyvärr just nu kommer jobbet först, sen Mannen och sen mössen.Blir alltså inte mycket tid till dom. Men jag tycker mig veta skillnaden mellan de "fel" jag skapar genom att inte ha tiden och "felen" som jag inte kan åtgärda. Skulle jag göra helt galet skulle ju alla fyra vara kocko men nu är det "bara" 1½ som visat sig vara just det.  Jag har endå jobbat med så mycket med andra djur och det är därför jag tror mig veta skillnaden.

Vad roligt att läsa den här tråden! Vad du tyckte om temperament, Amaira, det visste jag ju redan och du vet att jag håller med dig!

Så det var väldigt skoj att höra Grodans funderingar kring temperament också! :D

Jag har många gånger uplevt det som att många tycker att det här med att sitta still i handen är det viktigaste. Men kul att se att fler tycker att det är roligt med orädda möss. För jag tycker det är jätteviktigt. Memla är väl den musen jag har haft som får högst poäng. Hon var ju en svenskis. Även mamman Mimmi till den tecknade kullen var fullständigt orädd. Dock var hon lite för springig i min smak.

Det här är den stora anlendingen till att jag gärna ser att de svensktypade mössen får komma in i rampljuset. Att separera engelsktypade och svensktypade i standard tror jag kommer att ge en stor skjuts för detta!

Dock tror jag, precis som du säger Amaira att det är vanligt att ett tuffare temperament för med sig andra bieffekter. Det verkar vanligt att de tuffa mössen har svårt med intron osv. Det har jag sett även i råttvärlden att det verkar vara ganska vanligt. Men jag vill inte ha några djur som är jättesnälla mot burkamrater men totalt ointresserade av människor heller! Men om jag någon gång skulle jobba för att få fram hanar som kan bo ihop kommer jag säkert att få såna möss ett tag! Jag tror att vissa saker hänger ihop. Kanske är det erfarenheten som kommer att visa hur. Men det är väl som sagt jobba, jobba, jobba som gäller för att få till det och baka ihop allt i samma paket. Det är därför jag undrar hur ni uppfödare ens har utrymme att fundera på standard..

Den perfekta musen ska enligt mig vara orädd för rörelser och oljud. Den ska vilja upptäcka världen men vara fullkomligt hanterbar och "tung" i handen, dvs att när man håller i den och grejar med den ska den sitta still och tycka om att vara där. De ska klara introduktioner helt utan problem och hanar ska kunna leva fredligt hela livet. Där har jag en utmaning! :P

Terato: 

"… jobba, jobba, jobba som gäller för att få till det och baka ihop allt i samma paket. Det är därför jag undrar hur ni uppfödare ens har utrymme att fundera på standard."

Ja, det undrar jag med. Det finns så oerhört mycket att "baka ihop", så "standard" - nä, det har jag släppt. I alla fall som det ser ut nu.

Däremot är kunskaperna om standardmöss ovärderligt, när jag föder upp möss, eller bara "tar kullar"!! Både hur färger och teckningar och nyanser och päls osv "ska" se ut, men också vad som önskas typmässigt.

Och det är såååå viktigt (tycker jag) att se, och åter SE, andra möss, igen och igen och igen. Både utseendemässigt och temperamentsmässigt, både "bra" och "dåliga". Se, hålla, känna, uppleva.

Det tror jag verkligen! All erfarenhet av att studera och prata möss får en att tänka om eller tänka nytt om vissa saker.

Jag minns min första utställning. Gud vad mycket jag lärde mig under de timmarna. Jag tror det är under utställningarna som jag lär mig mest. Bara genom att vara där och träffa möss. Och jag vet att det finns så mycket som jag inte "ser" än. Men det är skoj att jag bara hållit på med möss i ungefär ett år längre än råttor. Och det är en väsentlig skillnad på hur mycket jag kan se hos mössen och hur mycket jag kan se hos råttorna. Och det skiljer alltså bara ett år! Det kommer att byggas på hela tiden! Men det som är så roligt med möss är att folket här har en tendens att gärna vilja dela med sig av sin kunskap!

Jag tror inte att jag riktigt vet vad som är ett bra temperament på möss än. Inte till 100%. Jag har mina önskemål och funderingar men jag behöver definitivt träffa fler möss. För den ultimata drömmusen har jag ännu inte träffat! Och jag vet att alla här inne jagar efter den där drömmusen. Vissa har haft en eller några. Vissa har sett enskilda egenskaper hos olika möss som de gillat. Vissa har varit på snudden till perfektion. :P Det är det som gör det så farligt att vara mustokig! Men man får inte glömma bort sig mitt i allt sökande efter den där drömmusen. Jag brukar se mina möss med olika ögon. Bedömningsögon och matteögon. I mina matteögon ser jag deras personligheter och älskar dem för det de är. I mina bedömningsögon tittar jag på deras brister och styrkor på ett mer objektivt sätt. Det är väl där den där skillnaden på "älsklingsmusen" och en bra avelsmus är! Men jag tycker det är viktigt. Att ha älsklingsmöss. Tappar jag det tror jag inte det blir roligt längre..

Terato: "Jag tror inte att jag riktigt vet vad som är ett bra temperament på möss än. Inte till 100%."

Jag har efterlyst det så länge, kunskapen om möss, på det viset. Vad är en mus, vad har de kapacitet för att vara? Jag har skrivit många gånger här, att jag faktiskt inte vet…

Jag vet fortfarande inte, men känner nu när jag tänker på det, att jag ändå börjar få lite bättre grepp om det. Jag börjar lära känna "mössen". Men inte på långa vägar som jag känner höns och hästar. De vet jag ju hur de ÄR!

Nåja, inte helt och fullt de heller, inte på långa vägar faktiskt, men där finns ändå etologiska studier av deras vilda artfränder att falla tillbaka på. Samt många olika studier av dem som tam- och husdjur.

Dessutom har jag sååå många egna mångåriga erfarenheter av deras beteenden, som många gånger har överraskat och fascinerat mig. Har ju ett djupt intresse för etologi, och kan sitta timme ut och timme in och bara studera olika djurs beteenden, och sedan försöka (vetenskapligt) ta reda på vad som verkligen händer.

Det vill säga, inte blanda ihop och överföra mina egna mänskliga känlsor och reaktionsmönster på dem. Eller … åtminstone veta hur lätt det låter sig göras. Vi har ju inget annat att gå efter i slutänden, än att referara till oss själva på något vis…

Och så det där med "avla på älsklingsmusen" … För mig är det fortfarande så, att det är älsklingsmusen som är allt det där som jag vill avla på!!! "Den perfekta avelsmusen" blir ju automatiskt en "älsklingsmus" för mig, det är ju mitt mål! (temperament inkluderat)

*kärringen mot strömmen har talat*

Vill bara meddela att jag nu har gjort ett sista försök med Siri den schitsofrena. Har satt tjockisen och henne i en egen bur som är precis bredvid mig på en stol så dom ser mig, hör mig och allt sådant precis hela tiden….På detta sätt hoppas jag banta tjockisen (hon får röra på sig mera och söka maten mera aktivt) samt få siri lite mera människoglad…

Ska se hur det går…

Lycka till med Siri - och "tjockisen"

Ville bara meddela att Siri fick somna in i går kväll här hemma.  En vän till mig hade vanan inne så  jag kunde få det gjort här och inte sticka till en okänd veterinär.

Gjorde rent buren imorse och Doris aka Tjockisen kom t.o.m ner på golvet och fiffilurade runt buren. Såg en glimt av den lilla tjejen jag blev så kär i..

Får se hur resten av dem blir nu när Siri inte finns mera.

#14 Jag har skrivit några gånger att man inte skall avla på älsklingsmusen, men detta för att man kanske är nybörjare och kan behöva veta om den musen verkligen är ett bra avelsmaterial. Om DU avlar på din favoritmus eller jag avlar på min favoritmus, så vet nog många att det är en bra mus då vi har krav och för att det inte är alla möss som blir våra favoritmöss.

En gång i tiden, på det glada nittio-talet, träffade jag många musuppfödare som avlat på sina favoritmöss och det var ofta inga trevliga möss alls. Men jag har själv innan och efter avlat på favoritmöss och de har då haft något som gjort att jag ansett att de ska gå i avel. De har bara inte varit min första mus, min första muskärlek.

Jag erkänner att det är farligt att skriva sådär. Och måste i framtiden noga betona saker. Men ofta tar jag genvägar och skriver ett ord, som för mig betyder så mycket mer och som för andra inte betyder samma sak.

Jag blev även själv beskylld för att avla på älsklingsmöss av en Standarddomare. Han ansåg att de där svensktypade små fula mössen inte hade något på Standardutställningen att göra. Givetvis förstår jag honom, det är jobbigt att döma fula möss. Tråkigt. Men på den tiden pysslade jag med rena svensktypade och de var tyvärr fula, men de var snälla, långlivade och hade underbar päls (texels).

Menar du mig nu Grodan? Jag har för mig att dina texelmöss vann rätt ofta när jag dömde "på den tiden"…

#19 Nope, faktiskt inte.

#18. Han ansåg att de där svensktypade små fula mössen inte hade något på Standardutställningen att göra.

Det här har ju diskuterats inom SVEMUS. Att det borde finnas två klasser inom standard, en för engelsktypade och en för svensktypade.

Det är ju synd om de rena svensktypade försvinner, därför att standarddomare svarar på det viset. Jag vet att t.ex. Elin dömer svensktypade utifrån deras egna kriterier, vilket jag tycker är bra!

De svensktypade är spciella, och ska så vara och förbli! I mina ögon är de "en egen ras", och den är både ursprungligare och härdigare/tåligare än de engelsktypade, ungefär som ponnies och fullblod.

Att vinna en standardtävling med en ren svensktypad, är idag totalt uteslutet.

Hm, jag hittade den här tråden när jag sökte på "springiga" möss.
Mina töser verkar ibland ha svårt att koppla av & när de väl är lugna när jag hanterar dem så är det innanför tröjan eller när katten är i närheten.
Med andra ord är det svårt att hålla dem i handen då de jämt vill någon annan stans & känns lite tråkigt att inte kunna klappa dem. Finns det något tipps på hur man kan träna upp dem till att vara lugna? Jag har ju inte haft dem så länge så kanske det är därför, de är ju 8 veckor, borde de ha lugnat ner sig vid den åldern eller när brukar de bli lugnare?
Tacksam för svar :)

Mvh Frida

#21 HÅller inte med om att det är totalt uteslutet att vinna en standardtävling med ren svensktypad mus. Har en perfekt färg, teckning och/eller hårlag så har den god chans. Jag vann med flera svensktypade texels som hade jäkligt bra päls och hade jag sådana idag så skulle de vinna igen.

Någon med något tips?
(tyckte att det vore onödigt att starta en ny tråd när jag kan fråga i en gammal^^)

Tror tyvärr att de flesta av mina möss är ganska springiga, har dock en hel del som jag känner att de verkligen vill vara med MIG också (tyvärr är dessa ganska hårda mot andra möss men trots detta går mina sådana i en stooor flock som fungerar bra) och det är dem som jag gillar bäst. Jag känner dock att jag faktiskt börjar komma någon vart med min avel, dels så blir jag ju duktigare och duktigare och dels så har jag fått in en hel del bra avelsdjur (och en del mindre bra, så går det när man köper på bild!).

Så, min framtidsvision är ju såklart att få fram någorlunda fina möss med ett bra temperament som enligt mig är möss som är lätta att ha med artfränder utan tjafs (även hanar) och om är goa mot mig, vill vara med mig, är lugna och inte så spattiga. Efter det målet är uppnått så kan jag börja satsa på att få fram ett mer estetiskt tilltalande utseende på dem också, men det är inte det viktigaste i dagsläget.

Sedan misstäker jag tyvärr att jag kan vara ganska hemmablind, hoppas att jag i framtiden kommer kunna ställa mina i pet (är ej intresserad av standard i dagsläget) och få dem bedömda av andra. Jag har ju dessutom inte träffat så många andra möss än mina egna och de på den zoobutiken som jag praktierar i och det kanske inte är den bästa jämförelsen, även om de faktiskt har en del sälar! Så ja, jag behöver lära mig mer, det vet jag och framförallt, DET VILL JAG MEST AV ALLT I HELA VÄRLDEN.

Oj, så långt det blev!

#25 Jag älskar sälar. Jag kan inte rå för det. Det stämmer kanske inte alls överens med musen natur, men jag blir så varm i hjärtat när musen trivs så bra och lägger sig till rätta i min hand.