Förstagångsföderskor
När jag växte upp hade vi kaniner. För 60 år sedan på landet, hörde de till vår egenproducerade mat så vi fick givetvis ungar med jämna mellanrum.
Vi barn fick inte gå och titta i boet förrän efter 3 dagar, för att Mamma Kanin skulle få knyta an till sina barn i lugn och ro. Det kunde hända att hon lämnade dem annars.
Tre dagar, så var det bara. Nu efter många år som musuppfödare, har jag en hel del tankar omkring det här. Mina möss är mycket mer socialiserade än dåtidens utomhuslevande kaniner som hörde till djuren i "lantbruket".
Med mina möss som både är födda hos mig och känner mig väl, kan jag ta upp ungarna redan dag ett eller två, om jag ser att det funkar för mamman - men jag flyttar över henne till lekbordet så hon inte behöver oroa sig eller fundera över vad jag gör med hennes barn.
Det jag egentligen vill ta upp, är min erfarenhet av förstagångs-födare. Bland de honor som är tama och sociala och vana att vända sig till mig, kan jag ofta se att de faktiskt är skärrade efter födseln!
Möss har inget berättande språk, ingen skola, ingen litteratur - de har ingen aning om vad det är som händer, och vad som händer med DEM! Det kommer ut en massa konstiga saker ur kroppen på dem - och även om de instinktivt vet "första hjälpen" vid födseln, så är det något fullständigt främmande som händer dem, och något främmande som blivit resultatet.
Den nyblivna mamman kan komma rusande till mig när jag kommer in i musrummet och be mig att ta upp henne och "ta bort mig härifrån"! Tydligt skärrad tyr hon sig till mig.
Jag håller henne i trygga kupade händer, talar om att jag vet och förstår, berömmer henne för hur duktig hon varit, och att allt är helt okej, och hon är faktiskt lite lugnare när hon får gå tillbaka i buren igen.
Snart kickar moderskänslorna in, och hon börjar knyta an till dem. Efter två till tre dagar funkar allt som det ska.
Det här är en orsak till att jag aldrig vill att en mushona ska behöva föda ensam.
Stressen blir ju dubbel då, av både födsel och ensamhet. Hon har ingen som kan ge trygghet och lugna ner henne, och ingen som kan hjälpa till med ungarna tills hon hämtat sig från den chock som det kan vara.
Nästa gång hon får ungar förstår hon, då vet hon vad det handlar om, och kan fungera som mamma från första stund. Så det här gäller endast förstagångsföderskor.
Jag har aldrig haft en skärrad andragångsföderska.
Jag kommer också att tänka på berättelser från äldre tider, när det gäller människor. Unga kvinnor som får sin första mens - som blir livrädda och säkra på att de kommer att dö - när de inte har en aning om vad som händer.
Eller kvinnor som inte vet något om hur barn kommer till, som är gravida utan att veta det, som blir skräckslagna vid förlossningen! Samt helt oförberedda av en nyfödd bebis. Ibland dödade de bebisen i ren desperat maktlöshet…
Vilka fruktansvärda upplevelser människor har gått igenom ibland! Dessutom med den smärta som kvinnor föder barn med.
Jag har haft någon skärrad förstföderska, men det är mååånga år sedan… förutom nu för ca 2 veckor sedan då…
Tack och lov kunde jag lugna och hjälpa henne - det är inte lätt att veta om möss vill ha min hjälp, men det ville hon faktiskt denna gång.
MEN kan inte hålla med dig till 100… jag har ju inte sådana möss som blir skärrade, tycker inte det är musens natur. Musens natur är faktiskt att vara en mkt god mor och klara födsel galant.
Och jag har nästan alltid mina honor ensamma. Ibland bor de med en dotter, ibland med en syster, men oftast är de själva och hittills har jag inte haft några problem med det.
DOCK såg jag det här skärrade beteendet mer på några av mina tamråttor, precis när de fött så kunde de vara lite nerviga och söka min uppmärksamhet. Jag gick igenom dem, gosade, kollade ungarna och gav modern något gott och så var det typ över.
Det som hände här för ca 2 veckor sedan var väldigt ovanligt. Jag tror att jag ev varit med om det för ca 20 år sedan eller mer och även hört någon annan berätta om det…
Jag kollade till mössen på förmiddagen och upptäckte att honan som var dräktig hade fött under natten. Hon hade lagt ut ungarna i hela buren. En där, en där osv… Jag tänkte att hon behövde vara ifred och att hon inte var klar så lämnade henne en stund. När jag kom tillbaka hade inget ändrats. Ungarna låg fortfarande utspridda. Jag tog upp modern, hon var fin i magen och vaginan så jag såg inga komplikationer där. Hon var lite nervös, men fullt kontaktbar.
Samlade ihop ungarna, de var kalla och utan mjölk i magen (en var död och halväten också). Fixade till boet - för det var inte bra gjort alls - och la ungarna där. Ställde buren nära ett element och satte tillbaka modern. Hon fick även lite gott. Sedan höll jag en tumme. Tänkte att det nog gick åt helskotta… Några timmar senare tittade jag snabbt in i boet.
Alla ungar levde, var varma och hade mjölk i magen!
Modern var också lugnare och jag tror hon hade fixat lite med boet också…
💖
Alla uppfödare har väl sina egna tankar, erfarenheter och idéer, vilket väl är som det ska! Det är vad som skapar bredd och mångfald.
Mycket av vad vi uppfödare "avlar fram", vet vi nog inte ens om. Nu syftar jag inte specifikt på det här vi pratar om nu , utan mer allmänt, om avel, och genom århundradena, och redan innan avel var medveten (före Mendels tid). Det baseras ju på våra egna tankar och idéer, även undermedvetna, samt personlighet, känslor och relationer till de djur vi har, osv. osv.
Spännande i sig själv.
Starta ny diskussion
