Det här är Rosenmössens Birch. ♥ En liten tjej från våran första kull förra våren, och med tanke på att hon var en av de som drabbades av allvarlig lunginflammation i höstas så känns det lite overkligt att hon nu fyllt ett år! Hon var väl ganska social som bebis, sedan gick hon in i en väldigt blyg period - för att sedan efter behandlingen mot lunginflammationen bli hur modig som helst! Hon klättrar gärna på dörrarna för att ta sig till andra hyllplan, men det blir på ett lite annat sätt när hon märker att vi lägger märke till henne. Då är det mer att hon sitter på dörrens nederkant och väntar på att vi ska öppna, så att hon kan få springa upp på axeln och försöka gräva ner sig under en t-shirt, eller ännu hellre i en luva. Jag vet inte vad det är hon vill, men jag måste inte veta. Vet hästen varför människan vill ut i skogen med den? Den ställer troget upp ändå. Jag kan vara Birchs häst, det går bra för mig.

Det här är Dora utforskaren, hon är en Björndalare på pappret men i verkligheten är hon en buse.
Dora har ingen respekt för höjder utan hoppar ner från sitt hem när hon känner för det. Hon hoppar uppåt också, men har ingen naturlig fallenhet för det, hi hi. Hon är social men bara för att utnyttja människorna, hennes mål är golvet. Mest av allt vill hon ner på golvet där nere, där finns de bästa gömstället (inte ens matten vet vart det är). Men det är roligt att bli utsläppt på övervåningen också. Hon har ett mindre hemligt bo i tv bänken, där brukar vi hitta henne efter ett tag. Släpper vi å andra sidan ut henne i badrummet så ska hon upp till människorna.
Den senaste veckan har hon tagit med en annan Björndalare ner på golvet. Detta händer mest på morgonen när vaktterriern Mimmi är ute och patrullerar golvet. Jag får då flyga upp från sängen och rädda Björndalarna, som inte är i samma liga som svart bälte i karate Mimmi.

Det här är Björndalens Betty Boop. Så skinande kolsvart - och så har hon kritvita hårtofsar bakom öronen. Hon är alltså en c-blekt variant, inte lätt att se.

Hon är trevlig och rar, i en Björndals-honlinje med "storheter" som Mon-Ami och Brigit i ledet bakåt, mushonorna som varit mina bästa och mest sociala/kommunikativa sällskapsmöss. Själv är hon helt okej.

"Okej" för mig är alltså detsamma som bra och fullständigt godkänt, men inte extra-extra-ordinär (med tanke på härstamningen). Men ju äldre de blir, desto mer kommunikativa blir de ju, och desto mer knyter de an. Hon är ännu bara 8 månader. Gamla djur blir ju så kloka!

Vita tofsar … Svarta möss, även utan tan i stamtavlan, får bruna/tanfärgade hårstrån bakom öronen och vid svansroten - om de inte är blekta, då blir stråna vita.
c-gener bleker ju gult mycket mer än svart pigment, därför kan man också få svarta foxar. Med chinchilla-genen, som ger den svagaste blekningen.