I engelsk text benämns möss med icke-färgavlade färger för "mongrel".
Jag har aldrig slagit upp ordet, utan tänkt att det står för "ursprunglig" eller nåt svenskt ord jag inte kan som helt enkelt betyder "vilt-formen", viltfärgen eller vildvarianten. Och det gör det väl egentligen.

Men så slog jag upp det, och enda betydelserna jag funnit är "byracka" och "blandras".
Jag blir lite fnittrig och tycker det är roligt.

Har skrivit detta på Björndalens fb-sida, och kan väl lägga in det här också:

Tan-varianter kan sägas vara en ”teckning” och inte en ”färg”.

Tan-genen a(t) - som är en dominant gen och kan avlas utifrån det - ger en ljus gulaktig färg på magen, oavsett vilken kroppsfärg musen har i övrigt. Genen påverkar endast magen! Ryggen kan ha vilken annan färg som helst, beroende av helt andra färggener.
Vill man däremot ha en bra tanfärgad mus, så räcker inte tangenen, för dess ”normala” färg är bara ljust gulbeigeaktig och blaskig.

Mössens olika färger (agouti, svart, chocolate, osv) styrs av ett fåtal gener som vi känner till och kan ha kontroll över.

Men färg-nyans, grad, djup, intensitet, osv. styrs av olika andra genkomplex som beter sig helt annorlunda i avel, och som vi inte har samma kontroll över eftersom de inte ”syns” (uttrycks) enskilt utan endast i grupp.

Först när man har samlat ihop hela gruppen, syns de fullt ut på musens färg, som förbättras gradvis ju fler polygener vi fått ihop. Det är dessa som ligger till grund för mössens så otroligt vackra standardfärger och utställningsmöss.

För att avla på färg, och på dessa polygenkomplex, gör man inget annat än parar de bäst färgade ungarna med de bäst färgade ungarna (inom samma variant förstås), hela tiden utan undantag. Ingen genetik, bara ”titta med ögat”.

Den vackra gula och röda färgen som man önskar på DY, RY, agouti (vars agouti-band är gult och bidrar till golden agouti), och även tan-färg, beror på en grupp modifieringsgener som kallas rufus polygener. Det är dem man vill samla ihop.

Hur gör man för att få en bra gul eller rödfärg då? Först försöker man få in så mycket ”anlag” för bra färgat gult och rött som bara går. Det kan jag bara se på möss som uttrycker just gult och rött.

Varianter som uttrycker gult/rött är förstås de gula mössen DY och RY, men även agouti och cinnamon, och tan förstås. Och här är det inte genen vi vill åt, utan de BRA färgade mössen som visar så djup gul/röd nyans som möjligt, inte blask-varianterna av färgen. Nyansen bestäms ju av rufus polygenerna, som är de jag vill åt, oavsett var jag finner dem.

Renavel och stamtavla är viktig! Avla aldrig in blått eller c-blekt, för dessa färger bleker gult/rött till ”blask”. Även bärare av fel färg kan påverka den önskvärda färgen negativt.
(Kan dock bli vackra varianter om det är just det man vill ha, men det kräver sin egen renavel!)

En icke renavlad mus vet man inte vilka färger den innehåller, och därmed inte vad man får för färger på ungarna. Det är en sak. Det andra är att dessa ”dolda gener” även ofta förstör den färg man vill ha, även när de inte syns i sig själva.
Så, för att få bra tan börjar man med bra avelsmöss. Det är egentligen regel nummer ett eftersom man aldrig kan avla fram något som inte redan finns i generna, synligt eller dolt.

Man parar med väl vald partner: Aldrig samma fel eller brist hos båda föräldrarna, då befäster man bara felet/bristen.

Föräldradjuren ska vara minst lika bra. Har man redan ett djur man vill para så väljer man partner som har bättre egenskaper i det man vill avla fram. Annars händer ingenting (i förbättring).
För tan och gula/röda varianter gäller INGA blå eller blekta varianter, helst inte ens i stamtavlan. Och så väl färgad djup och intensiv röd ton som möjligt på partners man väljer.

En tan behöver inte avlas med en annan tan för att få tan-ungar, eftersom genen är dominant. Det viktiga är att försöka få fram den djupare gula färgen, om man vill ha en vacker tan-mus.