Asch så tråkigt. Beklagar verkligen.
Tyvärr händer det ibland.

Det är inte lätt att föda upp djur.

För någon vecka sedan gick jag igenom min nerlagda råttuppfödning och vilka kullar jag hade då och jag såg då en röd tråd… en sådan otrolig otur med ohälsa att det var löjligt. Det var ju en av anledningarna till att jag la ner.
Och då får man också betänka att jag var superhård i mitt avelsarbete med hälsa och temperament och ändå så misslyckades jag så fruktansvärt.

Med mössen har jag lite mjukare regler i mitt avelsarbete, men jag har väl typ samma otur där eg… men kämpar på… några små saker kan man avla bort, juvertumörer kan vara en av dem, om mössen får dem i högre ålder då…

Tråkigt, beklagar. tumörer är ett elände!

Mitt råd är kort och koncist: Ta bort henne. Innan hon föder.

Det är med stor sannolikhet en juvertumör och då MMTV, vilket smittar via modersmjölken. Vilket betyder att du får en kull ungar där honorna med största sannolikhet är predestinerade till tumörer. Och du får räkna med att de drabbas i ungefär samma ålder som mamman.

Jag skriver med tvärsäkerhet, känner mig tvärsäker, och kan förstås inte vara det. Det är bara utifrån egen erfarenhet, och utifrån hur jag letat fakta samt talat med SVA (tidigare genom åren).

Självklart gör du dina egna val. Och är honan värdefull för dig på andra vis och du absolut skulle vilja fortsätta hennes linje pga andra värden, samt försöka "avla bort" tumörerna - så är det svårt, tidsödande, men kanske inte omöjligt, om du vet hur du ska tänka.

Jag vet inte själv med säkerhet att mitt eget "tänk" ger några garantier, känner mig bara själv ganska "tumör-fri" numera, men det kan ju ha andra orsaker än "mitt tänk" om saken.

Hur som helst, en hona som är 9 månader ska vara fullt frisk!
Det tycker väl vi alla?
.
.
.
Jag har avlat bort juvertumörer från vissa linjer. Speciellt de där som kommer på unga inköpta mushonor. Det var länge sedan, men många importerade honor fick juvertumör i ung ålder och jag lyckades "avla bort det"…

9 månader är absolut alldeles för tidigt. Jag tog bort henne för någon timme sen. Det var det jag visste att jag behövde göra och tänkte göra, men jag ville inte. Då hade tumören växt ännu lite mer på bara dessa dagar, och hon har suttit med pälsen uppburrad och liksom… ja. Jag tror hon mådde sämre än vad hon visade. Det kändes omänskligt att be hennes kropp att försöka inte bara underhålla sig själv, utan växa både tumörer och ungar.

Jag vet att man inte får diskuter avlivningsmetoder mm så jag hoppas att det här håller sig på rätt sida av den regeln, men jag är lite allmänt traumatiserad också. Jag har bytt från att gå till veterinär till att kunna göra det hemma, från vad jag kan se är det omedelbart och inget jag personligen/fysiskt gör. Men det slår så jävla mycket hårdare ändå. Hade varit mitt beslut att avsluta deras liv oavsett om det var hos veterinär eller hemma men det kommer närmare på något vis nu. Igår tog jag bort en gammal mysmus, hans hälsoproblem började komma ikapp och övermanna honom. Och så idag Zuzana. Och HELVETE vad tungt det är. Jag känner mig som en skurk, även om jag vet att deras tid var inne.

Hanen sitter med hennes tumörfria men lite elakare syster nu istället. Deras mamma är efter nederländska importer så jag vill ge dem ett par generationer iallafall, se om man kan få något vettigt ur det hela. Håll alla tummar nu att jag får en skock goa, krulliga ungar… I need it efter allt det här 😭

Ja, hur det är och hur man känner är ju två olika saker.

Jag brukar tänka: "Vem är det som ska bära känslorna?" Då blir det lite lättare iaf.

Allt är ju alltid lättare om man tittar bort, och slipper se. Att du gjorde rätt behöver jag inte säga, det vet du.

Hur eländigt det ändå känns - DU bär det, av kärlek.

Ditt djur slipper, inte bara fortsatt lidande utan också allt extra jobbigt som resa till veterinär medför, en främmande resa, en främmande människa, en främmande situation - som det sista i livet. Nu "vet" hon inget alls, inte ens att hon inte lever längre. Det är DIN erfarenhet, inte hennes.

#5: Som en god vän till mig sade.. är det inte tungt att ha djur, så ska man inte ha djur.

Jag tror att en del av det jag brottas med är att det känns som att jag "lurar" in dem i döden när de glatt ovetandes kutar in mot sin död för att utforska vad det är. Men inte fan är de mer informerade om att de ska dö bara för att jag åker till en veterinär.

Det kommer nog att bli lättare med tiden. Aldrig lätt, för jag är inte lagd sån, jag älskar mina djur och värderar liv väldigt högt och det gör ont även när det måste ändas för deras skull, men lättare. Jag vet ju varför jag fattar besluten, oavsett hur det går till sen.

Så himla jobbigt och tråkigt när man måste ta det beslutet!
Tänker på dig och håller tummarna för att du får fina och friska musbebisar ❤️

#7: Tack 🥰❤

#4:

Det är något man får träna upp och lära sig hantera, att avliva möss själv. Förutom att man ska kunna sin metod med förbundna ögon och att det ska gå snabbt, smärt- och ångestfritt för musen, så blir det lättare med tiden ju fler gånger man gör det.

Efter att du pussat musen hejdå, så behöver du stänga av. Du ska inte se din älskade Pelle när du ska avliva musen. Du ska bara se en mus som behöver hjälp med att avsluta sitt liv.
Och att lära sig detta kan ta tid, men det hjälper.

Kan i a f säga att jag är glad att jag inte föder upp råttor längre…