Jag håller helt med dig!
Jag föder ju upp hundar också och jag tänker samma där.
Jag vill ju se om de bär på sjukdomar och det kan man inte se om man avlar på väldigt unga djur. Och såklart vill jag att de ska växa färdigt i kropp och huvud!

Jag väntar ibland för länge som honorna inte tar sig. Sällan är det under 8-9 månader. Det händer enstaka gånger om en gammal gubbe fått hona och det inte tar sig, att han kan få en ung hona på 6 månader.
Hanar avlas på när de blir ensamma, om bror eller pappa inte lever längre. Eller så delar jag bröder för avel innan de blir alltför gamla.

Jag tänker att det handlar om "rytm".

Vill jag som uppfödare ha ungar med ett visst "mellanrum" så är det ju bara första generationen jag behöver vänta in. 😀 Sen är det "samma sak" i fortsättningen, bara med äldre möss liksom.

Annars hör jag till de som tar ungar tidigt. Jag väntar inte nio månader, eller ett år. Det har jag inte nerver till.
Tänk om första parningen inte tar sig? Eller om det bara blir hanar? Eller något annat oförutsett händer? Och jag verkligen vill ha ungar efter just denna, och det sen visar sig bli för sent?

Jag har ju inte heller så många möss, och jag "urvalar" genuint utifrån de kriterier som är viktiga för mig: beteende (mod och sociala med människor) och utseende (typ och färg). Så varje enstaka avelsmus är viktig för mig.

Jag håller mig vanligtvis mellan 6 - 8 månader, i enstaka fall kan det bli senare.
Kanske dumt, men jag tycker det funkar för mig.

Det här lät kanske konstigt: "… är det ju bara första generationen jag behöver vänta in…"

Jag menar ju förstås att jag har flera "honlinjer".
Om jag har tre "honlinjer" som paras var sjätte månad, så blir det ju en kull varannan månad - det är ungar så det räcker och blir över, om jag inte vill vänta!

Med 3 så kallade honlinjer behövs bara 3 honburar (oftast). Ibland bir det många möss, men jag har stora burar och så jag får sälja av utefter tidens gång.

Jag kan nog inte räknas som en "riktig uppfödare", för jag varken har möss som andra uppfödare, eller gör som andra uppfödare. Och nu "lägger jag ju av" dessutom, minskar kraftigt, och skulle lagt av helt om jag fått för barnbarnen. Så lite "kul" har jag fortfarande. Så mycket jag orkar…

Någon "linje" vet jag inte att jag någonsin har stoppat. Istället urvalar jag noga
det gör vi ju alla !! jag vet - och om "stoppa linje" är detsamma som att inte låta vissa möss få ungar, så gör jag ju det. Det är "massor" med möss som inte blir föräldrar, det är ju det som är urval.

Med urval snirklar jag mig vidare hela tiden, jag stoppar inte "allt", och absolut inte generationer tillbaka för att någon avkomma inte är bra?

Som sagt, jag räknar mig inte som "uppfödare". Och ju mer tiden går som jag har möss, desto mindre vill jag vara det… Även om jag gärna föder upp möss, på mitt vis, utifrån mina kriterier.

Det här med "linjer". Det gör väl sitt till att jag har hög inavelsgrad, alla mina möss är släkt! Så alla är en och samma linje, sen har jag linjer i linjen liksom.

Och jag köper mycket sällan in möss, och ännu mer sällan främmande möss. Och även om jag gör (en gång förra året t.ex.) så "snirklar jag mig förbi" oönskade egenskaper och tar in de egenskaper jag önskar (köpte musen för). Det tar lite tid, men tid har jag, och noga urval.

Jag har hög inavel (just nu upp till 35% vilket är lågt för mig), och jag tycker ju att mina möss är både friska, glada, har bra hull och en sprudlande livsglädje.

Högre inavel kommer det att bli, jag har haft nära 70% inavelsgrad förut, med friska glada möss, och räknar att ha det igen (eftersom jag lagt av med aveln och bara har "föryngring).

Antingen går det, eller så tar det stopp (sterilitet). Då får det göra det. Det är kul att testa (så länge mössen mår bra!) Men URVAL är A och O.

Att köpa in nya möss, och "börja på nytt" med sådana hela tiden, verkar oerhört jobbigt. Varje utavel tar ju bort allt jag avlat för tidigare, och vad det blir för ungar går ju inte att säga. Inte kan jag i alla fall.

Och åldern ökar sakta, sen jag blev av med tumörerna! Tumörer kan komma fortfarande, men det är inget jag längre räknar med. Jag har även haft möss över två år. Honor (som ju oftast inte blir lika gamla som hanarna).
Givetvis kan jag inte garantera gamla möss. Svårt att sia om framtiden.
Ändå håller de sig pigga allt längre, trots tidigare tumörer och andra åldersproblem, och trots inaveln.

Vad skulle ni säga är för gammalt istället? Jag tänker inte utifrån fertilitet, utan från när det kan anses för oschysst att be henne gå igenom förlossning mm.

#6. Åh vad bra att du tar upp!!

Det är faktiskt mitt eget starkaste argument mot äldre förstagångsfödare!

Kanske för att jag själv fött två barn (vid 28 och 30 års ålder) och upplevelserna gett mig insikter hur det är att UPPLEVA att föda barn. (Och då var jag inte äldre förstagångsfödare, där gränsen anses vara 35 år.)

Så, jag jämför med människor, det har jag alltid gjort, det är det enda jag har att jämföra med.

Skillnaden (för mig, och andra jag hört) mellan första och andra förlossningen, går inte att jämföra på samma dag! Att uppleva det som äldre, dessutom?
aldrig i livet!!

När jag började med musuppfödning, talade jag om hur mycket lättare det är att föda som ung, än som gammal.

Jag argumenterade och försvarade mig, men tydligt är ju att mina två närmaste musvänner avlar på äldre möss och, gärna upp till ett år, som första gång. Och det funkar ju tydligen.

Men själv kan jag inte - jag "mår dåligt i magen", om jag ska utsätta dem för det.

Även om det är lättare för möss än för människor att föda, vill jag inte göra det svårare för dem. Jag har försökt sakta öka ålder på mina honor, men slutade när en hona dog i förlossningskomplikationer. Det gjorde ont i mig.

Min egen optimala ålder är faktiskt 6 månader! Om jag nu törs säga det.

Jag önskar mina honor färdigvuxna, men fortfarande med elastiska bindvävnader och muskelfibrer.

Ett djur som föder första gången, vet inte vad som händer med dess kropp! Det bara känns konstigt, gör ont, tar tid (längre tid ju äldre man är) - jag har exempel från både möss och andra djur som sökt sig till mig för "hjälp i sin oro" under förlossningen (med möss efter födseln).

Ju svårare och mer tidskrävande förlossning, desto mer traumatiskt. Både fysiskt och känslomässigt, i både fysiska och psykiska "känslor" (eller hur jag säger det).

Djur har ju faktiskt också känslor. Och även om deras "tankeförmåga" kanske inte är som vår, så är känslolägena ganska lika (ser jag när jag "släpps in" i deras känslovärldar).

Jag frågade AI:

”Ju äldre man blir, desto mindre elastisk blir kroppens bindväv och muskelfibrer. Bäckenbottenmuskulatur och vävnader runt slidöppnningen är inte lika töjbara som hos yngre.

Utöver själva musklerna blir olika strukturer stelare. Det innebär att den ”mjuka” förlossningskanalen inte ger med sig på samma sätt, vilket kan göra att utdrivningsskedet tar längre tid och kräver mer av mamman.

Även livmodern, som är en stor muskel, kan ha svårare att koordinera effektiva värkar, vilket kan leda till ett långsammare förlossningsförlopp.”

Nej, skapa en ny tråd för det istället. Den här tråden handlar om att avla på bebisar.