Pfuuuuuhhhhh. Det är över nu. Gud så skönt.

Det där med kaninen alltså. Den världsvackraste belgiska haren, och mitt allt överskuggande ha-begär. Nu är det över, och jag är fri igen.

 Jag klarade det!!

Sedan husdjursmässan, då jag träffade några sådana där skönheter och blev kär, och hela kroppen skrek "måste ha", så har jag varje dag levt och lekt med tanken att jag köpte den som var till salu där.

Och jag märker, jag hade rätt. Det funkar inte. Jag har varken den tid eller det "ork", i min vardag, som behövs för att min kanin skulle få all den uppmärksamhet som den behöver. Det skulle inte funka, och ju mer tid som skulle gå, desto sämre skulle det funka. Mitt liv räcker inte till för kaniner också. De skulle visserligen ha stora utrymmen och bra skötsel (rent, fullvärdig mat och vatten, mående-kontroll, osv)  men … inte så mycket mänskligt umgänge… Och vad ska jag då ha kaniner för? För att leka med/kela med/arbeta med en gång i veckan, eller i perioder när andan och orken faller på?

Nej tack.

Jag har mina möss!!! Det räcker sååå väl. De är min lycka och min glädje. Mitt sällskap och mitt planerande, mitt pysslande och mitt engagemang.

Farväl du vackra dröm om den vackraste kaninen av alla, du älskansvärda ljuvliga fantastiska. Du är inte för mig. Jag vill inte ens ha dig längre… men älskar dig, det gör jag.