Att älska djur, och älska mössen.

Älskar djur är vi många som gör. Men vad exakt är det vi älskar?

Är det ensidigt, vad VI älskar, eller inbegriper kärleken även viljan att ge föremålet för vår kärlek utrymme för ett eget liv, en egen vilja, och en egen möjlighet att få känna kärlek?

Jag läste om engelska musuppfödare och utställningar för sådär 50 år sedan. Där fanns uppfödare som haft möss i 45 år. Passionerat.
Fulla av kärlek till … ja, till vaddå?

Jag tittar på fotona. Mössen hålls vackra, friska och sunda. De får en genomtänkt foderstat och slipper naturens faror. Visst borde de vara lyckliga? Lyckligt lottade? De får "överleva"? (en del av dem iaf)

Kärlek till … musaveln? Till hobbyn? Till utställningarna, till gemenskapen, till kunskapen, till framgångarna, till sin egen stolthet, till… ja, i all oändlighet ser jag kärleken skymta fram.

Kärleken skymtar fram, uttryckt som ”kärlek till mössen".
Men mössen då? Var finns den riktiga kärleken till mössen i det hela??
Hur mår de? Hur har de det? Hur lever de sina liv?

Vem bryr sig? (sett i annat än reslutat)

Att relationen skulle kunna vara från två håll? Ömsesidig? Att denna ”kärlek” skulle kunna ta sig uttryck i en önskan även över mössens välfärd? Över vad mössen älskar?

Om nu ”kärlek” ska finnas med i detta begreppet som ändå sägs omfatta ännu en varelse förutom mig själv?

Englands utställningsmöss var otroligt lugna. Framavlade för att inte röra en fena i en domarhand. Vad betyder det egentligen? Vad innebär det? Vad har vi avlat fram? Djur som finner sig i att inte ha ett liv (värt namnet)?

Nu är jag kanske extrem, men det är så mina tankar rör sig.

Några svar på djurhållning över lag har jag inte. Det är inte så enkelt.

Det enda jag tänker är att det måste finnas en balans! Mellan djur och människa. Båda måste jämka!

Och eftersom de är vi som har makten, vi som sätter reglerna, är det också vi som behöver tänka för två. Kunna se även ur djurets perspektiv. Inse vad det är vi gör när vi bestämmer över andra varelsers liv och leverne. Utan att glömma balansen. Vi själva ingår, och även vi har rätten att må bra.

Att helt få bort djur i fångenskap är ingen lösning. (av tusen orsaker som jag inte tänker ta upp här).

Att avla fram djur som lever gott i fångenskap är givetvis en del i det hela. Men när avlar vi bort dess lust, liv och glädje av bara farten?

Se på hunden som ett gott exempel! De får t.ex. inte längre springa lösa i skog och mark (det gjorde hundarna när jag var barn: kunde komma springande från skogen, över vår gårdsplan, med en fasan i munnen. Sen ändrades lagarna).

Ändå, trots sin begränsning, det finns väl ingen som kan vara så lycklig som en glad hund? Och det är vår ”plikt” (om vi väljer att ha hund) att se till att de är glada, för en hund ska vara glad, det är dess ursprungstillstånd.

Vad ville jag säga? Ingen aning. Förutom att jag anser det vara vår plikt, att våra husdjur får leva ett liv värt namnet, och att vi behöver tänka över oss själva! (utan att tappa bort varsamheten även över oss själva!)

Som sagt, jag har inget klokt att säga. Det är bara tankar jag har som jag inte har vare sig svar eller lösning på. Och nu ber Jordbruksverket om nya tankar, idéer och förslag. Seriösa sådana alltså! Som gynnar båda lägren (både människa OCH djur).

Det enda jag vet säkert är det som Jurdbruksverket själva säger:
” Det är viktigt att människor kan ha sällskapsdjur och att dessa djur mår bra och får sina behov tillgodosedda.”

Jordbruksverket:
https://jordbruksverket.se/djur/arbetet-med-att-ta-fram-nya-regler-for-djur-som-halls-for-sallskap-och-hobby

(Bilderna är skärmdumpar. och visar länkadress)