Från början är jag "sorgebärare". Kanske inte från allra första början, men jag blev. Redan som mycket liten bar jag andras sorger. Det blev så, omständigheterna var så, fast jag inte visste om det förrän jag var äldre vuxen.

Människor präglas, liksom djur gör. Så jag fortsatte att bära andras sorger även som vuxen.

Att "göra saker" omedvetet, särskilt fel saker, ger ovillkorligt problem, både för en själv och ens relationer. Dessutom hakar människor fast i varandra, utifrån de mönster man lever efter, så man finner människor man passar ihop med. Det är som en dans, där man omedvetet börjar dansa med vissa personer för man kan dansstegen så oerhört bra. Från början är den perfekta dansen ett nöje… (men sedan börjar musiken ljuda falskt och tappa takten och något oförståeligt händer och dansen funkar inte)

I mitt fall betydde det att jag fann människor vars sorger jag kunde bära. Jag gav till andra, det jag egentligen behövde ge till mig själv…

Enda boten jag vet mot omedvetenhet, är medvetenhet. Så jag har jobbat på temat att börja lära mig förstå. Förstå mig själv. Och acceptera, och respektera, och älska. Ta hand om mig!

Att "vara rädd om sig själv" är något som är mycket svårare än det låter. Som sorgebärare fick jag till slut ställa mig frågan: "Har jag rätt att vara lycklig, i en värld som lider??"

Har jag rätt att vara lycklig i en värld som lider…

Det finns så mycket elände i världen!!! Det finns krig och tortyr, sjukdom och död. Elakhet och ondska, eller bara omedvetna drifter som verkar inom levande varelser, både människor och djur.

Det sägs ibland att människan är det grymmaste djuret, med det är inte sant. Vi tillhör naturen, och NATUREN är mycket mycket grym, på gränsen till outhärdligt grym alltför många gånger - till vardags faktiskt, när man får en inblick i den.

Att leva i fred och frihet, är ett undantag i världen, livet och naturen. Jag lever i detta undantag. Ger det mig rätten att vara lycklig?

Ja, mitt svar är ja. Men OJ vad jag har fått kämpa för att ge mig själv den rätten! Utan att dras med dåligt samvete.

Om jag är lycklig, ger det inte världen EN mindre plågad varelse? Är inte det något att värna? Eller, är det så att den som är lycklig, inte ska få vara det, för att alla andra inte är det?

Har jag rätten att ta hand om mig själv i första hand, och bry mig om mig själv i första hand? Mitt svar är ja. Av den enkla anledningen att; Tänk om ALLA människor tog hand om sig själva i första hand, såg till att vara lyckliga, då skulle ju världen faktiskt vara en bättre plats att leva på! Så många människor är olyckliga, för att de "straffar sig själva" och inte går med på att de har ett egen-värde.

Dessutom, vem kan veta om mina behov, bättre än jag själv??? I alla fall ingen annan!

Alltså, jag menar, om jag ska ta hand om andra i första hand, betyder det ju att andra ska ta hand om mig i första hand. Vilket sammelsurium! Vad vet andra om mina verkliga inre behov?

Sedan vill jag tillägga, att den sortens "egoism" som jag pratar om, baserar sig på verkliga behov! Att plåga andra, trycka ner, skita i hur andra mår, osv, bara för att själv må bra, är inte att tillfredssställa de egna behoven. Det bara ser så ut, ytligt. Det kompenserar för något annat, och visar bara på att personen INTE accepterar sig själv. Den "lycka" som fås av sånt, varar aldrig. Den når heller inte hjärtat.

Så, i grunden är kärleksfullhet gentemot mig själv, också en kärleksfullhet gentemot andra. Även om - eller kanske just därför - det innebär att jag säger "nej".

AA:s (Anonyma Alkoholisters) sinnesro-bönen är så himla bra tycker jag. Den innehåller med sina korta rader så oerhört mycket visdom:

Giv mig sinnesro att acceptera  det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.