*putt*

Dina frågor kan jag inte svara på, men jag kan lägga in några bilder.

Vår bästa långhår är Diamond, född 2006-12-02.

Här är han 5 veckor gammal.

Här är Diamond efter nationaldagsutställningen 2007.


Och så här ser han ut idag.

Vilken liten bomullstuss! :) Jättesöt, tack för bilderna!

 # Du får gärna berätta helt fritt om dina erfarenheter och tankar om långhårsavel, det måste inte vara svar på just mina frågor. Jag är nyfiken på allt! Eller lägg till egna frågor!

Hej Zamwyn!

Jag har långhårsmöss, bedriver avel i mindre skala, och långhår ingår i mina möss. (Liksom även teckat, even och berkshire )

Björndalens är mitt uppfödarnamn, men jag är inte reggad nu. Mitt mål är att komma fram till den musen som "jag tycker bäst om". Att känna till Svemus standard, vara på utställningar och kurser, få ta del av andras kunskaper och erfarenheter är jätteviktigt för mig. Men sedan går jag min egen väg.

Att jag går min egen väg, betyder att jag inte bedriver någon "ren avel" på någon av standardens eller petclass kriterier, inte heller långhår.

En riktigt långhårig mus (med så lång päls som möjligt) vill jag inte ha, inte heller en mus med "kjol" som dyker upp ibland, det tycker jag är så fult. Satin har jag med från början.

För att få chocolate/tan, som jag önskade från början, importerade jag en hane från Finland (sommaren -06). Sedan är det ett "snirklande" som tar tid.

Tehor, som den finska hanen hette, hade bra färg och bra tan, men "dåliga nerver" och var livrädd, även för smal, men det fanns inte mycket att välja på. Önskar man något får man börja från början, och låta det ta den tid det tar. Det är ROLIGT under tiden, ibland är vägen målet. Och jag lär mig hela tiden.

Främst har jag lärt mig, att avel är svårt. Till och med med möss. Det går inte - eller snarare, JAG vill inte - bara avla fram en önskad egenskap, långhår till exempel. Eller satin, eller chocolate eller tan.

Med siktet inställt på en egenskap (eller kanske två eller tre), är det enkelt. Men jag får defintivit inte den mus jag vill ha!!! Och alla de önskade egenskaper jag får fram, finns alla hos olika möss, som då också bär motsatt egenskap till de andra. Så en kombination är inte alltid lyckad.

Det är en utmaning, och jag älskar den. Under tiden njuter jag dessutom av mina söta, näpna, goa, härliga möss, som jag är ständigt förälskad i.  

Vad gäller satin så har jag som sagt med det från början. Jag parar också satin med satin med bra resultat. Ibland får jag väldigt gleshåriga satin, men det tror jag är en genetisk egenskap som följer med vissa individer, snarare än satinet i sig. Det verkar så i alla fall, och de glesa satinerna är inte ens efter satinföräldrar utan satinbärare.

Vill man få fram bra möss med bra temperament, bra färg, och som också nedärver sig jämt och bra, får man räkna med arbete, tid och tålamod. Om man inte kan starta med något som redan finns förståss.

Men det finns inte så mycket att välja bland i Sverige, seriösa uppfödare som hållt på länge och målmedvetet, är väldigt få. Allt utanför deras "mål" finns inte.

En del kan vara enkelare att ändra inriktgning på, annat kan vara svårare.

Nu har jag inte svarat på någon av dina frågor. Du får mina tankar:

1. Det beror ju på vad du har att börja med. Måste du börja från "scratch" skulle jag blanda. Det handlar ju också om vilka egenskaper man vill ha in i linjen. Saknar man en viss egenskap hos sina möss, kan man hämta in den från en krull (eller annan mus som har den).

Men då får man också säkna med att det tar ett antal generationer (år) att "gallra ur" krullen igen från sina kullar. För att riktigt jäklas, brukar den önskade egenskapen dessutom återkomma just hos de möss som man tänkt sig gallra ur ur aveln…

2. Jag skulle välja (har valt) att jobba med alla de egenskaper som jag vill ha, samtidigt. Därför, att om jag arbetat fram en linje som har låt oss säga hälften av det jag önskar, så finns risken att allt "blir förstört" när jag blandar in helt nya gener. Och då får jag i alla fall börja från början, på ett vis.

Oavsett vilket jag väljer, kommer det att ta tid (flera generationer/år) att få fram det jag önskar i en stabil linje med jämn avkomma.

3. Jag har långhår, ej krull av något slag. Jag jobbar just nu med korthår och långhår ihop, men kommer att lämna korthåren bakom mig så småningom, som jag tänker nu. Dock önskar jag "min egen variant" av långhår…

4. Ingen aning! Själv tycker jag inte om när mössen får "kjol". En del tycker det är jättesött, men eftersom standarden önskar jämnlång päls, tror jag inte det är önskvärt vid utställningar.

En annan sak är att hårlängden ärvs som mellanting, men jag kan efter två långhårsmöss få både långhår och de som jag kallar korthår (även om de förstås inte är "bra" korthår). Jag har ingen som helst stabilitet i nedärvningen av mössens pälslängd. (än)

5. Intressant fråga. Skulle vara roligt att få svar på. REnt allämnt alltså, för en längre tidsperiod som 10 år eller kanske t.o.m. längre?

Jag har bara haft min uppfödning ett par år, och inte strikt inriktat mig på enbart långhår, och jag har ingen aning. Har köpt långhårsmöss från Elin (Vattnadals) och hon har ju inriktat sig på släthårig långhår, och mössen därifrån har varit mycket bra, även i pälskvalitet, anser jag.

Elyria! Eran Diamond är en stor sötnos!!!

#6 Tusen tack för ditt matiga inlägg, jättekul! Tänker och läser och tänker igen. Verkligen intressant! Speciellt punkt 2 är något som jag funderar mycket över. Möss är mer komplicerade i avel på en del sätt än vad hamstrar är, och jag tror det är lättare att väldigt snabbt hamna på djupt vatten med dem.

 Jag har aldrig sett avel som något korttidsprojekt, men ändå av ngn konstig anledning förr känt mig jäktad att hinna med allt på en och samma gång. Nu ser jag det som ett livstidsprojekt, för även när omständigheterna gör att man kanske inte för tillfället kan ha mer än någon enstaka mus kan man hålla liv i aveln ändå. Utnyttja samägande, låna hanar, skicka ut möss på foder, samarbeta med någon annan som kanske kan hålla varianten vid liv medan man tar en paus (så man ändå kan hämta hem "sina" linjer sen) etc etc. Även i minimal skala kommer man långt på 10, 20, 30 eller 40 år. Iaf jag ser fram emot att komma till utställningar med djur i peboxar i korgen på rollatorn!  Helt allvarligt, alltså! Det finns många djur det skulle vara roligt att avla på åtminstone någon gång, men hittills är det bara möss och hamstrar som känts som absoluta nödvändigheter för livskvalitén. De finns i mitt hjärta på ett alldeles speciellt sätt.

Jag har avlat på långhårsmöss i 20 år snart och jag har precis börjat undra VILKEN av alla olika långtyper som är den BÄSTA att avla på. Den bästa pälstypen skall man kunna para med likadan i hur många generationer som helst utan att den förändras eller försämras. Jag har sett väldigt få anlag som hållt för detta.

Den bästa långhårspälsen ska vara tjock, volymnös och lång. Den ska inte bli gles vid hög ålder. Gärna vara så lång att den lägger sig i lätta vågor på kroppen. Den ska vara blank och inte ullig och flygig.

Dåliga pälsar, som tyvärr är alltför vanliga är

• tunna
• korta (semilånghår)
• två hårlag i ett, korthår med långa stickelhår
• ullig flygig päls
• gles vid nacke
• utan volym
• långa kjolar som tappas
• stripip (speciellt på texel)

De som får kjolar är förmodligen anlaget Angora och är inte den egentliga långhåret vi pratar om här. Flera brukar vilja avla på Angora, med syftet att försöka bevara kjolarna så länge som möjligt. Dock är kjolarna ulliga och flygiga och inte speciellt bra kvalitet och bör då ev inte blandas in i långhårslinjer där man strävar efter tjock päls med riktig hårstruktur.

#8 Tack så väldigt mycket för ett bra svar, Grodan!

Det är den där blanka släta pälsen jag tycker är finast också. Förr fanns det en australiensisk musuppfödning som hette Pipsqueek Mousery (kanske finns fortfarande, men hemsidan är borta iaf) och på deras sajt såg jag bilder på möss med helt fantastiska långhårspälsar. Även underbara texlar med otrolig pälslängd.

Den släta, icke-ulliga pälsen måste ju onekligen vara mer praktisk ur djurhållningssynpunkt också. Trassel och skräp som fastnar hör ju oftast tussig och ullig päls till i mycket högre grad.

Vad beror de dåliga långhårspälsarna främst på? Att för mkt korthår blandas in? Att de släta och de bekjolade varianterna  inte hålls isär?

En pojke med kjol. och jag som tycker att det är så sött när dom har sina långa släp, :)

#9 jag älskade också den sidan… ville köpa möss därifrån

faktiskt så hade jag problem med mina texels på nittiotalet, de fick dreadlocks och skräp fastnade i pälsen.

Ja, några av de dåliga pälsarna beror på det du nämner, men de kan även också bara dyka upp. Speciellt de glesa ulliga kan bara dyka upp.

Jag har en tråd någonstans här på iFokus om konstiga krullmöss, de tappade pälsen och såg konstiga ut. Detta fick jag reda på berodde på dålig satin. Väldigt oroväckande.

 #8

• två hårlag i ett, korthår med långa stickelhår

Menar du såhär? *hihi* Fast han är lh med långa stickelhår.

 Ja, jag minns tråden om ungarna som tappade pälsen ett tag. Så det berodde på dålig satin? Intressant.

Jag vill ju ha satinmöss, men har märkt att det inte är så lätt. Liksom det inte är så lätt med tan, och den varma röda tonen i pälsfärgen, eller långhår, För att inte prata om temperamentet. Och sedan har vi frisk- och sundhet. Och så ska allt det kombineras i samma mus dessutom. Haha…

Det är inte lätt att avla möss. Men det är himla roligt, så vansinnigt spännande, och så är jag ju dödligt förälskad i de små raringarna. Det här kan jag syssla med i resten av mitt liv…

Men jag tror på att det går att få fram bra satinmöss, eftersom jag har och har haft det. Det tar bara tid att stabilisera anlagen. Ett livstidsprojekt som du sa Zamwyn. Och jag vet inte om jag kan "lyckas" med det, eftersom jag inte avlar rent utifrån just (och bara) satin.

Ja, såhär ser förresten den bilden jag visar här uppe, ut i sin helhet.

En ung, ganska starkt inavlad grabb som heter Pedro. Ingen standardmus som sagt, men jag är inte ute efter "standard". Han är bra (än så länge) och sitt största värde har han för mig i sina gener (stamtavlan).

#7. "Utnyttja samägande, låna hanar, skicka ut möss på foder, samarbeta med någon annan som kanske kan hålla varianten vid liv medan man tar en paus (så man ändå kan hämta hem "sina" linjer sen) etc etc"

Mmmm, för det roliga är ju att följa dem under en lång tid. Att ha en "linje" är nog däremot svårare, men det behöver man ju inte ha rent strikt. Sedan kan man ju använda ordet "linje" på olika vis, själv vet jag inte vad jag har .

Om man vill ha möss där inget okänt "poppar upp" (igen), behöver man nog ha en ren inavelslinje, vilket nog är oerhört svårt, även om det inte är omöjligt.

För det är ju vad som händer när något "poppar upp", det är helt enkelt anlag som visar sig, oftast många anlag som samverkar på just det viset i en viss kombination.

En mus har så oerhört många "anlag"/gener (som givetvis allt levande har, fast enklare organsimer har färre och är lättare att studera genetiskt).

Generna samverkar på ett vis som vi (människorna/forskarna) ännu inte har grepp om, inte bara två och två, eller tre eller fyra, utan i helheter och kombinatiner av helheter. Att känna till genomet (kartlagd genkarta för en art) är ändå långt ifrån att känna till hur de fungerar och samverkar.

#8." …Jag har sett väldigt få anlag som hållt för detta."

Det borde ju gå… men svårigheten ligger kanske i just detta hur gener samverkar. Även de dolda generna spelar ju roll i många avseenden, och de är fler än vi kan ha koll på, och dessutom långt fler än "rena pälsgener".

Att arbeta med färgavel (elelr päls) begränsar svårighetsgraden ganska mycket , och även om de färggener jag själv arbetar med håller sig inom Aa(t), bb, CC (helst, har lite annat gömt i generna), DD, EE, samt satin och långhår och korthår, så är det så oerhört många andra gener som finns där, ska finnas där, hänger med, och påverkar/samverkar fast de i realiteten kanske styr helt andra funktioner.

#7 " …men hittills är det bara möss och hamstrar som känts som absoluta nödvändigheter för livskvalitén."

"Absolut nödvändighet för livskvalitén", bra uttryck, det tar jag till mitt, för precis så är det. Fast jag har bara möss.

Ett annat uttryck jag tagit av Grodan, är "sidensvansingar", för det trycker jag är så gulligt, och talande.

#10. Hihi, jag vill klippa av det med en sax…   Vet du, det allra viktigaste när man har djur, oavsett ens syfte med att ha dem, är att man har det man själv tycker om!!!

#10 Vilken liten raring!  Är det en A-bbdd? Har för mig att den kallades lynx förr, nu vet jag inte…?

#11 Ja, jag kikade på den tråden för några dagar sedan. Hur gick det sen med de mössen, och deras släktingar? Har problemen dykt upp ngn mer gång?

#12 En ung, ganska starkt inavlad grabb som heter Pedro. Ingen standardmus som sagt, men jag är inte ute efter "standard". Han är bra (än så länge) och sitt största värde har han för mig i sina gener (stamtavlan).

Jag anar att du kanske syftar på pälstypen här eftersom det är temat för tråden, men jag ville ändå passa på att ta upp lite om standard i allmänhet som jag kom att tänka på. Jag tror det är viktigt som uppfödare (och även kanske utställningsintresserad musägare i allmänhet) att hitta sin egen personliga balans mellan standard och vad man själv tycker mest om. Ibland är det samma, ibland inte. Inom ramen för standarden finns ibland dessutom olika typer. Med hamstrarna t.ex. (ursäkta om jag ofta tar dem som exempel) så har jag och en uppfödarkollega ganska olika ideal typmässigt, men både hennes och min idealhamster skulle gå utmärkt i standard, de är bara två olika versioner sas. Men även om det man gillar inte alls funkar enligt standarden tror jag man ska lyssna till sitt hjärta också. Att vara uppfödare är ingen dans på rosor, och när man har det tufft ett tag emellanåt behöver man så mkt som möjligt som känns som äkta passion, för det är det som får en att inte tappa sugen. Inom journalistiken finns det ett ett engelskt uttryck "kill your darlings", som syftar på att man skoningslöst ska göra sig av med sina favoriter, med syfte att inte bli enahanda och upprepa sig för mycket, utan att utvecklas. Inom uppfödandet skulle jag vilja hävda motsatsen, håll i älsklingarna för allt i världen! De är nyckeln till att det blir just ett livstidsprojekt. Detta behöver inte utesluta att man breddar sin horisont emallnåt naturligtvis, och dessa darlings kanske inte är desamma en lång uppfödarbana igenom, men ändock.

Mmmm, för det roliga är ju att följa dem under en lång tid. Att ha en "linje" är nog däremot svårare, men det behöver man ju inte ha rent strikt. Sedan kan man ju använda ordet "linje" på olika vis, själv vet jag inte vad jag har . 

Jag syftade i just det inlägget mest på det roliga att kunna spåra sina djur i många generationer och även om det mest blir symboliskt om man ska "hämta tillbaka" från ngn annan, kan det kännas värdefullt, tror jag. Annars är linjer för mig alltid inavlade i ngn grad. Det andra kanske man mer skulle kunna kalla tråd egentligen, en tråd av möss som kan vara betydligt mindre "rak" än en linje.

Åh, sidensvansingar, vilket fint uttryck! Jag gillar råttsvansar också, men förutom på bebisar tycker jag inte man kan kalla dem fina/söta som man faktiskt ärligt kan säga om mössens.

" Inom uppfödandet skulle jag vilja hävda motsatsen, håll i älsklingarna för allt i världen!"

Tack. Vad ska jag föda upp möss för, om jag inte får göra det med "mina älsklingar"? Sedan är jag inte en människa som vill avla på "dåliga" djur, dvs sjuka, svaga, fysiskt defekta, dvs såna som kan bli älsklingar för att man "tycker synd om" dem. Men det är en helt annan sak, ju. En helt annan sak än att ha "älsklingsmöss". I mina ögon.

"Bredda sina vyer" är för mig att hela tiden lära mig mera. Kunskap hand i hand med den egna erfarenheten. Får jag inte samtidigt utvecklas själv, lär jag tappa passionen för det är hälften av glädjen och lyckan.

"Tråd" är ett bra namn: Linjeavlar du? Nej, jag trådavlar!

Vad gäller standardklass för mus, så är det färg och nyans som gäller mest - till skillnad från exempelvis hästutställningar (det där hade jag svårt att vänja mig vid). Extreiör har givetvis också en del poäng, men hälften handlar om färg.

Ska jag hårddra det lite, så i standard går allt igenom utom de som är loppbitna och/eller biter domaren i handen - bara de är rätt färgade. Nu överdriver jag förstås förskräckligt, nu igen… 

Exempelvis en agouti som är "perfekt" i det mesta, även färg och nyans, blir knappast en certifikatmus om den är behäftad med vita tassar och vit svans. Vilket är precis vad Pedro har.

Men jag håller med, en bra mus kommer ändå långt på en utställning även om man inte sasat på utställningsmöss. Om inte i standard så i pet-class.

Jag har haft någon hamster när jag var ung. Men aldrig avlat på dem. Jag har inte avlat medvetet på något djurslag, förrän jag började med möss för ett par år sedan. Även om jag haft några fölungar, fött upp höns och kalkoner (till sällskap och kött), liksom kaniner (som sällskap och kött).

Jag tycker det är intressant när du jämför med hamster!! Ännu mer intressant eftersom jag inte kan något om dem.

Jag hoppas verkligen att du dyker upp på utställningarna! Vi brukar ha sååå roligt, trevligt och kul. Tyvärr är det inte särskilt många utställningar i sikte framöver. När det var förra året, kom det så få utställare. Knepigt med en liten och udda hobby.

En annan sak jag tycker är roligt, med tanke på orden "håll i älsklingarna", är de vägar som "domesticeringen" tar, beroende på vem som gör urvalet!

Läste om två olika laboratorier, som samtidigt skaffade möss ur samma inavlade stam. Efter ett antal år (då de själva givetvis fortsatt reproducera dem) var de två olika stammarna (baserade på samma inavlade stam, dvs samma gener) av helt olika temperament!

Ingen var "elak" men den ena var tydligt livligare och den andra mycket lugnare/stillsammare. Givetvis har det att göra med urvalet av avelsdjur, vad de två olika personerna som valt avelsdjur uppskattade mest och gillade bäst i deras beteenden. Även fast just den delen var fullt omedveten.

Häftigt, och kul, tycker jag!

#16 Nä, jag vill heller inte göra avkall på hälsa och temperament. Som tur är, kan man ju fortfarande behålla små "ynk" som dyker upp (om de inte måste avlivas pga lidande menar jag) om man nu tar dem till sitt hjärta, men man kan ju älska dem som individer utan att låta dem föröka sig. Tror jag är en av uppfödandets viktigaste lärdomar, att bara för att en mus finns där, måste den inte avlas på. Det finns en skala emellan sätta i avel och göra sig av med, som tur är. :)

Intressant det här med färg på utställning, att det prioriteras visste jag inte! Har faktiskt inte kollat poänguppdelningen enligt Svemus standard, det måste jag göra. Jag vill definitivt komma på utställning, men det kräver en del trixande. Dels är jag fattig som en kyrkråtta (kyrkmus?) för det mesta, dels har jag en jättestor hund (varghund) och varken bil eller körkort (han är dessutom livrädd för bilar). Men det ska gå att fixa åtminstone någon gång ibland, har jag bestämt mig för! Jag har ställt ut i pet en gång, och suttit sekreterare i standard en gång också, och speciellt det sistnämnda var jätteroligt! Nu var det iofs ett tag sedan, men iaf förr när jag var med i Svemus verkade det vara en jättefin stämning som inte existerar t.ex. inom SHF (sv hamster föreningen) som jag precis gått ur. Bara här på MusiFokus tycker jag det märks att mus-människor är ett extra trevligt släkte.

#17 Ja, vad spännande! Det är ju precis det som händer med en inavlad linje efter några generationers selekterande, oavsett om den startade som en förgrening av en redan existerande linje eller var helt ny; det blir en ras inom rasen. Man ska kunna se/träffa ett djur utan att veta ngt om den och ändå med ganska stor säkerhet kunna gissa vilka linjer den kommer ifrån. Det är ju uppfödardrömmen no 1, att ha åstadkommit det. Iaf om det är i positiv bemärkelse.

#13, Jag är inte så hemma i genetiken, inte med dom här alla bokstavskombinationerna, men jag försöker lära mig i alla fall.

Men Amos på bilden är lilac agouti, båda hans föräldrar är långhår.

#19 Kollade på lilac agouti på Svemus hemsida, och sen på lynx på Eva Johanssons sida, och det är tydligen samma. Det är verkligen en mysig färg! Har aldrig sett den i verkligheten dock.

Här är en lilac-agouti Sanna!

#21 Häftig! Gör sig bra i lh också, tycker jag.

Haha, måste bara säga att jag älskar dessa stickelhår! Speciellt när man håller en elektrisk borste över!