Självklart vill folk köpa sådana möss, till sällskap, men jag tycker att man bör begränsa sig till en eller ett par färgvarianter.

Suddborn´s är mitt favoritexempel på en musuppfödare som lyckades. Hon födde upp siamese långhår i huvudsak och de absolut snällaste och fridfullaste hanar som går i grupp härstammar från hennes linje.

Själv avlade jag för att få hanar att gå ihop i några år, men är nu less på den gensoppa det resulterade i och kommer i framtiden inte se så mkt åt det i mina färgavelslinjer.

Dock kommer man långt om man alltid väljer de i kullen som är lugnast, snällast och flocksmartast.

Jag pratade lite med Elin och Ann-Marie om det. Den enklaste varianten att avla upp är tydligen rödögd vit korthår. Den ska väl tydligen vara ganska enkel att ta in i andra linjer också eller?

Men den är ack så svårsåld! :P

långhår har bättre temperament, med det KAN ju vara för att de har så långa morrhår att de inte kan känna/se sin omgivning ordentligt… kan diskuteras

du kan ju variera dina pew med siamese o få himalaya… blir LITE roligare då

jag skulle gärna köpa en supersnäll mus i en tråkig färg iaf ;) så visst finns det folk som vill ha, men kanske inte lika många som för de mer spännande färgerna..

#4 minst två…

Att mushanar går ihop tål att läsa om en hel del. Vi har prövat i år. Våra svarta killar går ihop men de bruna går inte lika bra. Att få de bruna att gå ihop tar säkert flera musgenerationer hos oss ännu. Men att få bort blekgener och bleka fötter/teckningsgener tar många generationer. Varför inte leta reda på några riktigt snälla möss i samma typ/färg/hår och avla mot snällhet och friskhet inom samma linje. Det blir väl inte lättare av att göra färgsoppa från början.

Jag tänker helt enkelt att det blir lättare av den anlednigen att jag inte behöver tänka i så många olika vinklar i aveln. Dvs jag kan koncentrera mig till 100% på temperament och behöver aldrig "sålla bort" en 10-poängare i temperament pga fel färg/teckning/hårlag osv..

Det måste ju vara så att ni ibland(säg att ni avlar på bra tan) väljer i kullar där ni har en supersnäll med dåliga tanfötter och en lite mindre snäll men fortfarande snäll som har snygga tanfötter. Ni kanske får en tredje som är ännu bättre temperamentsmässigt än båda ovannämnda men har helt fel både färg och tan. Då måste ni ju göra ett val! Vad koncentrerar man sig på?

Men om man kan hitta det i en variant man bestämt sig för så är ju det bättre, förstås! Jag vet ju inget om avel än. Det kanske är lätt att hitta 10-poängare i alla varianter.. Då är det ju inga större problem.. Spånar mest här..

Sen om man ska avla på hanars temperament måste man ju spara alla hanar i en kull och låta dem bo ihop och sålla bort hane för hane som börjar bråka och avla på sistingen.

Har gått omkring på jobbet och funderat inatt! :P

Om jag skulle bestämma mig för en variant, vi säger agouti långhår, så kan jag ju leta goa hanar och honor där så att det inte blir en sån "soppa". Men jag behöver ju ändå kanske inte koncentera mig så hårt på att få färgen och tickningen bra, osv. Så länge jag i alla fall bara kör på en variant borde den ju inte förstöras så mycket.

Eller?

#6 Skulle jag nu komma igång med detta nån gång i framtiden så skulle jag givetvis börja med supersnälla hanar så att jag får en bra start!

#7 "Det måste ju vara så att ni ibland(säg att ni avlar på bra tan) väljer i kullar där ni har en supersnäll med dåliga tanfötter och en lite mindre snäll men fortfarande snäll som har snygga tanfötter. Ni kanske får en tredje som är ännu bättre temperamentsmässigt än båda ovannämnda men har helt fel både färg och tan. Då måste ni ju göra ett val! Vad koncentrerar man sig på?"

Ja, det här pratade vi ju om i lördags. Det är avelns stora dilemma! Och det som gör avel svårt.

Vad man koncenterar sig på? Vad man väljer? Det måste ju bli en personlig fråga. Vad känns viktigast? Vad tycker jag själv mest om?

Just i tan står mitt eget val (ett av flera tusen val ) mellan djup tanfärg och bra tanteckning på fötterna.

För mig är den djupa tanfärgen viktigare, för jag älskar den, men bryr mig inte särskilt om fotfärgen - om jag inte ska ha standardmöss, men det bryr jag mig inte om, inte i det här skedet i alla fall.

Dessutom hör egenskaperna ihop (mörk djup tanfärg och tanfärgade tassar)  och standardavelns uppgift/utmaning/svårighet är att lyckas finna balansen där det blir "standardperfekt", (eftersom det går).

Vad gäller avel på hanar som går ihop. Idén är utmärkt, Terato!

Mitt råd blir: Ägna dig enbart åt denna egenskap, och bry dig inte alls om färger eller hårlag.

Du vill arbeta med just detta. Varför ska du då arbeta med färgavel, eller pälsavel? Gensoppa? Ge mig en svensk mus som inte har "gensoppa" i någon grad!

Finns det någon renavlad musstam i Sverige, i någon färg eller något pälslag? Du vill jobba med mushanar ihop, varför ska du då arbeta med att rensa i gensoppor? Låt dem göra det, som är intresserade av det. Framgångsrik avel är tillräckligt svår ändå!!!

Hanar ihop … det är inte så "enkelt". Det är inte en självklarhet, ingen kan vara säker på att det går hela livet (inte ens de bästa uppfödarna och bästa linjerna, efter ett flertal år). Egenskapen förtjänar att få sin egen uppmärksamhet!!

Dessutom, som Tant Selma är inne lite på, det är inte alls omöjligt att du på slutet sitter där med utmärkta vara-ihop-hanar i en och samma färg och kanske till och med hårlag!

Olika färger hör ihop med olika mutationer (genförändringar) och de har en hel drös med sammanhängande egenskaper, som vi till vardags kanske inte märker så mycket av.

Om jag skulle arbeta mot att få hanar lugnare och snällare ihop, så skulle jag inte bry mig om någonting annat. Av den enkla anledningen att jag skulle önska bra resultat.

Ja, i Sverige finns det väldigt lite av renavlade färglinjer överhuvudtaget. Men jag tror det är värt att läsa mer om det hela. Jag misstänker att hanarnas aggressivitet och andra "personliga" egenskaper följer färger på flera sätt. Dels för att egenskaperna kan vara kopplade till samma kromosomer som färggener och dels för att en del utländska uppfödare av standardmöss redan har avlat på hanars temperament samtidigt som de avlat på färg i tio generationer. Tredje orsak är att hanar som är nära släkt luktar mer lika och därför är mindre aggressiva mot varann. Därför tycker jag att det är bra ide att från börja söka rätt på en färglinje med bra temperament. Jag tror inte att det är särskilt mycket lättare att avla på temperament med färgsoppa jämfört med att välja en eller två utgångsfärger som är kända för friskhet och trevlighet. Man kan ju avla på temperament inom färgen i alla fall.

Visst kan man försöka hålla sig till en färg, eller kanske ett hårlag. Men dyker det upp en helt underbar mus av annan färg så är det viktigare, om man temperamentsavlar.

Vill du tex börja med agouti lh, så är du faktiskt en av de som skulle kunna få sno min pusse-säl, Sara!

Jag tycker det låter som en jättebra avelsinriktning! Vad det gäller färg, hårlag m.m. är mitt råd att inte tänka så mkt på vad andra uppfödare skulle kunna tänka sig att ta in i sina linjer, utan vad som känns mest roligt och sporrande för dig! Nu är ju inte jag musuppfödare (än!), men hamstrar har jag fött upp under många år, och bland det viktigaste jag lärt mig så är det att verkligen känna efter vad man brinner för och inrikta sig på det. Förr eller senare kommer det olika motgångar, och då är det lätt att ge upp om man inte hittat (eller kompromissat med) sin absoluta passion.

Vad det gäller artfrändesociala/flockfungerande hanar, så blev jag personligen väldigt inspirerad av denna sida. Har bestämt mig för att inte ge upp så lätt nästa gång jag har hanar som kivas, och aldrig mer utgå från att en hane måste sitta själv utan att åtminstone ha testat honom i flock/par först.

Så en fråga till er som har mer erfarenhet; hur funkar det att låta hanar från olika burar att träffas när de är "ute och rastas" bara? Spelar det någon roll om deras burar står nära varandra eller inte (om de är vana vid varandras dofter m.m.)?

Vattnadals Romulus, ag kh, har bott ensam sen ett tag tillbaka (se tidigare tråd) då hans bror Remus började tugga på ahns svans. Gammelgubbens svans har nu läkt, och han fick precis flytta ihop med 2 brorsöner. Stiligaste brorsa, Robigus, är fortfarande ute och dejtar. Han har fått en kull med agouti krull. 2 av de små grabbarna flyttade från morsan och bor nu hos en farbror. Hoppas det fortsätter att fungera, så att Romulus slipper på ensam.

Remus får nog en ny kvinna och får bo med egna söner framöver, för min klappkudde/säl är för underbar för att bara få en kull. TRots att han gbet brorsan i svansen.

Tack så hemskt mycket för alla synpunkter!

#11 Han är en väldigt intressant kandidat! (om han nu lever när jag kommit till det stadiet att jag vill börja)

Jag känner själv också att eftersom det är så svårt att avla så skulle jag vilja koncentrera mig på det jag är intresserad av. Det verkar ju krångligt som det är att få till hanar som vill leva ihop. Men man kan ju försöka leta i ungefär samma färger. Har fått den känslan att det finns mycket svenska aguutihanar som vill leva ihop. Och agouti är ju min klara favorit!

Väldigt intressant, det där om att hanar som är släkt har större benägenhet att funka ihop. Men antagligen är det där man får börja. Bröder, fädrer och söner. Kanske kan man en dag gå ett steg längre..

Den enda erfarenheten jag har av hanar ihop var när jag tog hand om mina muskullar. Den ena en kompis tjuvparningskull med föräldradjur från zoo. De tuffaste hanarna började slåss kraftigt redan vid 4 veckors ålder. Andra höll sig längre och det verkade ganska tydligt kopplat till deras beteende i övrigt.

Hanarna i min egna tjuvparningskull som härstammar från Elins och Grodans linjer kunde bo ihop fredligt längre. De kunde dessutom träffa min andra hane Elvis på neutral mark helt utan problem tills de blev ett par månader.

Jag känner att jag skulle vilja studera det här mer ingående och få diskutera med er som har erfarenhet. Behöver lite mer kött på benen, både vad det gäller att läsa info som redan finns och egen erfarenhet innan jag sätter igång. Inget går fort när det handlar om mig! Dessutom känner jag väl inte riktigt att jag har plats just nu.. Men om det blir som jag och sambon funderat över, dvs skaffa hus, så kommer det problemet att vara löst.

Tack så mycket för länken, Zamwyn! Tar tacksamt emot andra länkar om ni kommer på, rent spontant!

Under den period jag enbart temperamentsavlade för att få fram lugna och fredliga hanar som bor i grupper försökte jag bolla tankar och idéer med andra. Jag försökte också få de som lyckats, ex Suddborns, att noga berätta HUR hon gjort - vilket hon tyvärr inte kunde…

Det är lättare sagt än gjort att hålla sig till en färg. För som Elin skriver, när man hittar en mus med perfekt temperament som passar in i aveln bör man inte missa den chansen om man är mkt kräsen och djuret verkligen är SKITBRA!!!

Tror vi har andra sådana här trådar, men vissa tecken bör man leta efter samt undvika

• pinkhanar är för dominanta för att ingå i aveln
• vänta länge med att utvärdera om hanen är fredlig, gärna när han är 1 år och bott ihop med bror/bröder/far el dyl hela tiden
• hanar som slåss och skriker (tumla omkring UTAN att skrika är normalt om det inte sker för ofta och skador orsakas)
• kunna acceptera att du luktar annan mus om händerna utan att bli orolig, sur el dyl
• acceptera att unga hanar som är släkt flyttar in (så länge de har stor bur)
• kunna para hona och vara ifrån bur med kompisar någon vecka UTAN att bråka när han kommer tillbaka och istället tas emot fredligt av de andra och inte uppvisa några dominanshandlingar
• spara flera hanar ur fredlig linje och välja den lugnaste/minst dominanta att avla vidare på (jämförelse dem emellan behöver alltså göras)

Jag minns att ibörjan avlade jag på de linjer där hanarna kunde bo ihop längst. Det var lääääääänge sedan…

jag har inte läst länken på fancymice… är den intressant kan väl någon referera, alt översätta, den (fråga författaren först)

Det är lättare sagt än gjort att hålla sig till en färg. För som Elin skriver, när man hittar en mus med perfekt temperament som passar in i aveln bör man inte missa den chansen om man är mkt kräsen och djuret verkligen är SKITBRA!!!

Precis! Det är det jag menar! Det är därför jag vill kunna slippa ta hänsyn till så mycket andra egenskaper.

#15 Jag vill ta hänsyn till alla de punkterna. Det finns utöver de säkert mycket mer att lära sig om hanars beteende mot varandra. Men jag tror ändå att jag behöver egen erfarenhet och lära mig genom att studera djuren för att få en riktig inblick i hur det fungerar.

En sak har jag funderat över. Vill hanar ha varandras sällskap? Om de skulle bo i en jättestor bur på L160 B50 H50(har eventuellt snart en begagnad hemmabyggd marsvinsbur med småmaskigt nät till mitt förfogande), skulle de då söka kontakt med varandra eller bilda egna revir tror ni? Och sedan är det ju en bra fråga hur stort en tammus revir är och vad som händer om de möts på halva vägen. Det jag menar är, kan en hanbur bli för stor? Eller vad är en för liten bur? Jag menar, vilka krav ska man ställa på en bra temperamentsavlad hane som ska kunna leva med andra hanar?

#15. Vill lägga till något som jag tycker är viktigt. Vi pratade om det också i lördags.

Djur behöver inte slåss för att skada varandra allvarligt. Det här är svårare att se, och kräver nog en viss djurvana för att observera. Det handlar om olika varianter av mobbing - den utsatta ska bort, men vart ska den flytta när de bor i en instängd bur?

Metoderna kan vara mer subtila. Som att den inte tillåts äta i lugn och ro, eller inte får komma till maten över huvud taget, osv.

Djur kan stressa varandra psykiskt, allvarligt. Att vara konstant mobbad gör ju också att djuret mår psykiskt dåligt och därmed fysiskt inte kan tillgodogöra sig maten, inte kan koppla av och vila, osv. Av detta kan ett djur tackla av och dö.

Terato. Så härligt många olika synvinklar du fått.  

Eftersom du har Elin inpå knutarna, och därmed många BRA agoutis att börja med, ligger det ju nära till hands, precis som du säger.

Om det dyker upp en mus i totalt "fel" färg, och du använder den (som alla verkar vara överens om, den är för dyrbar att släppa ifrån sig) så får du ju gensoppa efter den! Mer än en mus behövs inte för sådana soppor.  

Hur gör man sedan? Ska "fel färg" gallras ur allteftersom? Det tar många generationer, och många bra möss kanske måste gallras bort då… Tål att tänka på. Å andra sidan kommer du själv att märka hur du vill göra, när du väl är där.

Ännu en sak att fundera på, om du vill avla på hanar: Hur gör du med "överskottet" …

Även om många av dem som du sållar bort ur aveln (hård selektion är ju nyckel till framgång) är bättre än genomsnittet, kommer du att få fler hanar kvar än du kan ha, skulle jag tro. Eller … nöjer du dig kanske med en kull om året? Kanske mer sällan ändå? I så fall har du verkligen tid att låta många beslut komma till dig "av sig själva" utifrån den och de situationer som blir och uppenbarar sig.

Jo, viktigast av allt, det vill jag säga tydligt, precis som Zamwyn skriver, det är ens egen passion!

Zamwyn skriver, och jag skriver under:

" …bland det viktigaste jag lärt mig så är det att verkligen känna efter vad man brinner för och inrikta sig på det. Förr eller senare kommer det olika motgångar, och då är det lätt att ge upp om man inte hittat (eller kompromissat med) sin absoluta passion."

Ja, precis! Det kräver erfarenhet som jag helt enkelt inte kan få enbart genom att läsa om djuren utan diskutera, diskutera och själv göra iakttagelser!

Alltså.. För min egen del ger jag blanka fan i gensoppor. Det är inte standardmöss jag är ute efter och jag tycker ju att det är superskoj med regnbågskullar! :P Men eftersom jag inte är speciellt insatt i aveln så funderar jag ju lite på det sättet att avla. Hur ser t.ex. svemus på det? Och ställer man till med mycket oreda i mussverige genom att göra så eller ska man kalla det för ett lite mindre problem, eftersom att det går att rätta till i efterhand?

Jag ska läsa på lite grundläggande färggeneteik också. Kan ju vara bra över huvudtaget att förstå sig på lite bättre hur färgegenskaper nedärvs och sedan förstås fördjupa mig lite extra i hur beteende nedärvs.

Det här med överskottet har jag funderat på.. Att kulla hanar går ju inte eftersom jag då omöjligt kan hitta den bästa! Jag måste ju spara så många lugna hanar som möjligt och verkligen vänta tills jag hittar den bästa hanen. I början kanske jag måste spara alla, just för att lära mig se olika beteenden hos olika hanar och hur det utvecklar sig med tiden.

Skulle jag avla i den situation jag är i nu så blir det inte ofta kullar. Kanske en gång om året eller när det finns plats. Men det går ju långsamt då. Men jag måste ju vara beredd på att ha plats för alla om det inte går att hitta hem åt dem.

Jag är ju himla nyfiken på det här med kastrering också så jag kommer ju vilja kasterara någon bråkstake och se vad som händer då. Förhoppningsvis kan jag då ha utsorterade hanar tillsammans ändå eller låta dem bo med honor. Dessutom blir en kastrerad mushane mycket mera lättsåld! :) 

Jag är ingen person som kastar mig in i nya beslut utan jag vill ta tiiiiid på mig. Jag kan gärna vänta in hanarna länge. Under den tiden har jag utrymme att lära mig mer.

En sak som jag tycker känns svårare är det här med att matcha med en hona. Har lite dålig koll på hur hög inavelsgrad man kan ha och hur jag räknar ut vart jag ska leta honor. Det tror jag faktiskt blir svårare.. Ja, som sagt.. Jag har mycket att lära innan jag sätter igång! :)

#19 Ja, det var underbart skrivet!

Jag har nog känt det sen dag ett, när jag skaffade Elvis att det är fel med ensamma mushanar. Och jag har alltid varit ruskigt intresserad av det.

Ja, det här med honor är svårt. Inavel lär bli ett måste, som jag ser det. Till en viss grad alltså, rent inavlade stammar är mycket svårt att få fram - och då kan de ju ändå inte utavlas utan stor risk att förlora sina egenskaper igen.

Honorna nedärver ju egenskapen "snälla/elaka hanar" fast de inte är hanar själva.  Så du bör ju spara även honor till avel.

Honor man avlar på ska vara snälla mot nykomlingar. Man ska kunna sätta in nya möss till dem utan att stöäda buren. De får hälsa, nosa genom varandra, men det ska inte bli jakt, pipande och aldrig bett.

#22 Till en viss grad alltså, rent inavlade stammar är mycket svårt att få fram - och då kan de ju ändå inte utavlas utan stor risk att förlora sina egenskaper igen.

Det beror på vad det är för egenskap. Hårt inavlade stammar håller sig ganska intakta när man utavlar vid enstaka tillfällen, för man får till slut en ras inom rasen där alla är så genetiskt lika att djur utifrån inte "rår på" dem riktigt. Iaf om vi pratar stark inavel, dvs helsyskonparningar, upprepade tillbakaparningar (mor på son, far på dotter) etc.

#24. ja, jag vet ju faktiskt inte.  jag utgår från vad jag läst, och vad jag förstår utifrån det.

Jag pratar inte om "en" egenskap, utan komplex med många, eftersom jag inte är intresserad av att avla någonting utifrån en eller två egenskaper.

Ändå, om jag har en renavlad stam med chocolate/tan (vilket jag gärna skulle ha) a(t)a(t) bb CC, och parar in oemotståndligt vackra öron och bra storlek från en chocolate/tan med ett extreme dilution-anlag, så får jag avkomma som är chocolate/tan med ett extreme dilutionanlag som jag har noll koll på! a(t)a(t) bb Cc(e) Det gäller väl oavsett hur hårt inavlad min stam är, eller hur? Förstår inte hur du menar.

#25 Jag läste mig nog lite blind på det här med inavlad stam just, så i praktiken stämmer det du skrev skulle jag tro, om vi pratar om mer komplexa egenskaper än t.ex. typ och färg. Vilket vi ju gjorde.

Nollkoll på färg efter intag av något utifrån har inte egentligen något med inavel att göra precis som du skrev ovan, för teoretiskt kan man ju ha färgmässigt renavlade icke besläktade djur, även om det inte går att så lätt få ihop i praktiken.

Vid en inparning som du beskriver, ska det gå att behålla kollen ganska bra dock. C-mutationerna är ju extra krångliga förstås, det får man inte glömma. Men musen utifrån med genotypen a(t)a(t) bb Cc(e) kan du välja att bara para med bara en eller två från din befintliga, renavlade stam. Testparar du sedan avkomman med albino ska det bli 50 % CC och 50 % cc(e) (lättast med svartbaserad albino antar jag, så de sistnämnda blir bone istället för agouti med extreme dilution?) om avkomman ärvt extreme dilution-anlaget. Om inte, ska det bli 100 % CC. Sedan kan man då avla in CC-djuren med resten av stammen, och c(e) ska inte finnas där och spöka. Det är iaf vad jag får det till, om jag inte helt missförstått hur extreme dilution fungerar. Vore typiskt!

Det är att avla fram hanar som trivs med varandras sällskap och INTE blir stressade - man ska ju inte TVINGA dem att bo ihop - som är själva grejen.

#23 Ja, just det.. Så kan man ju kolla det!

När det är dags för min första kull så kommer jag att behöva jättemycket rådgivning om matchning av hona.

#27 Självklart! Men vad jag egentligen menade var att om man tog två hanar som bott ihop 100% fredligt under sitt liv och sätter dem i en stooor bur, väljer de då att umgås eller vill de hellre ha egna revir? Jag ska prova det, faktiskt.. Kan ju inte skada att lära sig lite mer om hur de fungerar i olika stora burar.

Bra ide att prova olika stora burar. Våra verkar bli mer osams i alltför stor bur men mindre osams om den mindre buren har många prylar, rör och hängmattor. Mer osams om de känner lukten av honor på nära håll. Det finns så mycket att testa utöver själva parningarna så det låter som en kul avelsplan.

Just nu har jag fem stycken 3 veckors chocolate/tan-hanar. Nu börjar snart dilemmat, för mig.

Först och främst, om jag vill ha en avelshane ur denna kull, kan jag inte kulla nyfödda hanungar utan behöver låta dem växa upp för att se hur de blir, färg- och temperamentsmässigt.

Alltså har jag kvar dem alla, och rensar ut bråkstakarna efter hand. Visst låter det enkelt? Att få den minst aggressiva hanen kvar.

Men tänk om den minst aggressiva också är den som är spattigast, nervigast, mest rädd och flyktbenägen, och har svårast att bli tam?

För att inte tala om att den snyggaste standardfärgen med stor sannolikhet inte alls har det temperamentet jag önskar, utan hör till dem jag "rensar ut" först av alla … *suckar*

Funderingar som jag har (i och med min kanske lite speciella uppfödnings-inriktning) är i vilken mån "snällhet" och "räddhet" hör ihop! Är en framåt, personlig, nyfiken hane som är modig, också mer aggressiv mot andra hanar?

Finns det något vi missar i diskussionen om dominans? (jag vet inte). Måste "dominans" automatiskt betyda "ilsk"? Eller (och) kan dominans också vara kopplat till "mod"?

Jag vill ha mina möss modiga! De ska komma frivilligt (till mig), de ska vara kommunikativa (med mig).

En mus som springer och gömmer sig, är inge kul. En mus som kommer rusande till mig, för att omedelbart rusa vidare på mig utan att hälsa eller ta kontakt är ofta en nervig mus, som enbart använder mig som hiss och transportmedel.

Med modet (och bra nerver/en trygg mus) kommer kommunikationen..

Några av mina honor jag har nu är underbara. Men mina hanar slåss om de får tillfälle, från och med ca sex veckors ålder.

Ännu en tanke vad gäller att selektera även efter färg: Jag läser lite här och var, att ska man ägna sig åt tecknatavel, kanske man inte samtidigt ska bry sig om färgen, eftersom det är såå svårt att avla just tecknat (till någon standardvariant).

En tecknad mus har ju exakt samma färggenetik i sig, som alla andra möss, dvs man kan ha renavlade färger eller "regnbågsmöss". Enda skillnaden är en annan allel (muterad genvariant) på tecknings-lokit. Som på icke tecknade möss ger otecknade möss.

Nog tycker jag, fortfarande, att färgavel inte är nödvändig i kombination med andra avelsmål. Särskilt inte det medför större svårigheter att uppnå sina mål.

Om det är så, svårare alltså, att få fram riktigt snälla hanar i samband med ren färgavel - vem vet, egentligen? Kanske är det något som du Terato får ta beslut om i de situationer som blir, när de blir?

Jag har också upptäckt det där i kullarna jag hade. Den som var mest framåt och busig och rolig som liten var också den som bråkade först.

I tecknade kullen var det väldigt tydligt uppdelat. De fega var snälla mot varann och de modiga var tuffa mot varann.

Men just där så tyckte jag, jämfört med mina egna att det handlade om helt olika typer av möss! Mina hoppade över popcornåldern helt. Och ja, visst följde de också mönstret, de mest framåt och busiga hanarna bråkade först. MEN där var inte de "lugna" mössen små fegisar utan mer "coola" av sig. Jonathan och Mio var de i kullen som kunde ligga och mysa i mina händer längst. De var också de lugnaste i hangänget med varandra. Minns aldrig att jag hade ett enda gnabb där. Men INGEN i min kull var feg eller blyg. Det där handlar nog en hel del om miljö också iof, tror jag..

Om jag skulle ägna mig åt temperamentsavel så skulle jag ju göra det till stor del för att avla fram sällskapsmöss till mig själv och nära också. Och står jag i valet och kvalet mellan en nervös hane som är snäll mot hanar och en go hane sam är dum mot hanar, då avlar jag inte på nån av dem.. Kanske får man då ta en ny parning och hoppas att man där får en bättre individ. Men som sagt så måste det här innebära att jag behöver spara en hel del av mina möss, både honor och hanar. Det föreställer jag mig också.

Men jag kommer att vänta med det här tills mina har gått ur världen. Jag har inte plats och tid just nu.

Nä, jag kommer nog att strunta i färgerna. Som du sade, Amaira, så räcker det ju att ta in en fel individ så är det förstört. Och jag kan inte riktigt tänka i de banorna.. Som sagt så bryr jag mig inte så mycket för min egen skull. Det handlade mest egentligen om hur bra det är att göra så för mussveriges skull och vad uppfödare i allmänhet har för åsikt om det sättet att avla. Eftersom jag ingenting vet än så måste jag ju kasta ut alla möjliga frågor och hoppas att det leder vidare till någon helt ny infallsvinkel! :)

#31 Ja, det brukar ju vara så med tecknat, att färgen får komma i andra hand (efter hälsa och temperament förstås, men ur utseendesynpunkt menar jag).

 #31 & #32 (ang. färgavel) Jag tror det är viktigt att vara flexibel, framförallt. Olika varianter har olika förutsättningar, vilka också varierar över tid. Om det finns bra färgade/tecknade möss med de egenskaper man i övrigt vill ha, är det ju lite lite dumt att inte åtminstone överväga att i just det fallet ta tillvara på det. Andra varianter är kanske så sparsamt förekommande att det bara inte går att vara så kräsen (utseendemässigt). Sen tycker jag det är stor skillnad på att vara mitt uppe i sitt avelsarbete och ligga i startgroparna. Innan man satt igång kan man kosta på sig att leta lite mer med ljus och lykta, till skillnad från när man mitt i kanske har lite mer bråttom med specifika parningar för att inte få kullar för tätt, honan hinner bli för gammal etc etc.

Men visst kan man helt och hållet strunta i färg och teckning om man vill ha helt andra avelsmål, det tycker jag absolut! Var och en måste få välja själv. Personligen känner jag att jag i början vill prova lite allt möjligt färgmässigt så jag hinner känna efter vad som verkligen "landar" inom mig. För teori är en sak och praktik en annan. Tänkte istället kanske försöka vara lite mer konsekvent med andra saker, som hårlag och teckning. Vill också avla på temperament, men trots att jag haft en del möss under åren så tycker jag inte att jag har tillräcklig erfarenhet än för att redan nu veta hur jag skulle vilja prioritera temperamentsmässigt. Det låter kanske dumt, men så länge vi inte pratar aggressivitet, nervositet etc finns det utrymme för personligt tycke och smak även inom det området. Jag vill ha möss som passar mig och mitt mushållande, oavsett vad andra tycker om dem!

#16 Förlåt Grodan, jag missade ditt inlägg där. Har nu mailat till sajtinnehavaren och bett om lov att översätta texten om hanarna.

#34 precis vad jag hoppades!

Jag kan inte hålla med om att mod och tillit är kopplat med dominans och aggressivitet. Det kan vara så i många linjer, där man inte avlat specifikt på egenskaper som fredlighet i flock (flocksmarthet), lugn och mindre dominant beteende.

De hanflockar jag haft som levt ihop fredligt har alla varit sociala och nyfikna. Visst, jag prioriterar inte ett alltför frammåt beteende så de har nog inte varit FÖR aktiva. Alltför aktiva, nästan stressade och gnagarglada (ex i bur) avskriver jag från avel.

# 32 Terato: "Men INGEN i min kull var feg eller blyg. Det där handlar nog en hel del om miljö också iof, tror jag.." Eller om att du hade svensktypade.

Utifrån min erfarenhet har de svensktypade mycket lättare att "självmant" bli tama, medan de engelsktypade kräver mer (och framför allt kontinuerlig) hantering och försiktig "envishet".

Att kasta ut alla möjliga frågor och se vad diskussionen för med tillbaka, är lärorikt tycker jag. Så gör ofta jag med.

#35 Grodan: "Jag kan inte hålla med om att mod och tillit är kopplat med dominans och aggressivitet."  Bra!  Jag vet inte, jag funderar "bara". Men jag sätter inte heller riktigt likhetstecken mellan aktiv, och stressad och gnagarglad.

Alltför aktiva möss fungerar väl inte särskilt bra i små burar (vilket tammöss nog bör göra, det är ju flertalets öde). Men en stressad och "överaktiv" mus fungerar inte särskilt bra i en stor bur heller!

#36 I den kullen som de "aktiva" hanarna blev dominanta så var det svensktypade. I min kull där ingen av mössen var fega så var de engelsktypade/blandade.

Jag hoppas verkligen att det inte finns någon koppling för jag vill att mössen ska vara framåt och ta för sig av livet. Dock inte så att de är jobbigt springiga och nervösa. Som sagt gillar jag de coola mössen. De som gillar att upptäcka men ändå låter sig hanteras i lugn och ro och tar det mesta med lugn.

Jag misstänker också att det finns en koppling mellan nyfikenhet/mod och dominans/aggressivitet. Men jag tror inte att den är ren, det måste vara fler än en gen som styr det. Det vore verkligen nåt att undersöka om du skall avla.

Definitivt.

Elin har ju pratat om att hon tror att de tenderar att bli lugnare av snällahanaraveln. Alltså att lugnhet och snällhet mot andra hanar tycks ha en viss koppling. Det är ju intressant.