Vi har ju sett det i Sverige så många gånger, hur folk tar på sig för mycket och på väldigt kort tid har så mycket djur att de inte orkar längre och gör sig av med alla.

Det är nog ganska typiskt svenskt. För möss är heller inte så populärt djur i Sverige. I andra länder som England, Tyskland, Holland, Finland och Polen för att nämna några, är utställningsintresset mycket större och djuren hålls på annat sätt. Man har flera hundra djur…

Fast jag är nöjd med hur vi har det här. Att vi lär känna varenda liten mus utan och innan. Att vi bryr oss om ärftliga defekter och konstiga beteenden samt vill ha djur som är friska, snälla och lever länge.

Jag själv försöker idag att ha minst två syften med varje parning. Mål jag vill uppnå eller delmål för att nå till målet. Varje djur övervägs noga innan jag parar på det, för jag har fått så många bakslag att jag inte tycker att det är värt att chansa. Jag har lärt mig att inte bli kär i ett djur så gränslöst att jag bara för den skull parar på det. Är jag osäker - ex om en mus har en jättefin texelpäls men har sjukdomar i släkten - frågar jag gärna någon annan om råd. Det spelar ingen roll om jag haft möss i 20 år, jag behöver bollplank precis som alla andra, för det farligaste är att bli "hemmablind".

Det gäller inte bara möss heller, blir tossig på att varenda fertil hamster ska avlas på, utan vare sig mening eller mål. Lite av faran tror jag ligger dels i storleken med smådjuren och kanske speciellt möss (oavsett bostad har man plats för ett ganska stort antal möss), dels i priset, även den fattigaste kan impulsköpa ett antal (nudlar resten av månaden, någon?).

Jag måste erkänna att jag stundtals kan känna mig lite förförd av sättet de har möss på i andra länder, tänk vad mycket enklare det skulle vara att ha måååånga!! Tilltalar ha-begäret och samlaren i mig, misstänker jag. Men nej, inte heller jag vill ha möss så, egentligen. Det finns många sorters roliga smådjur som jag vill ha av olika skäl, hamstrarna gillar jag för deras "hejighet" och för att de är söta, mössen gillar jag för att de är söta och så sociala, vill ju umgås med dem! Hur mysigt är det inte att ställa fram lite roliga saker på köksbordet, sätta dit ett gäng musisar och så bara sitta där och se dem springa omkring, umgås med varandra och så då och då komma för att bli gosade med, säga hej eller kila upp och sätta sig på axeln? Kanske dela en vetebulle eller frukostsmörgåsen. :)

 Jag förstår inte riktigt det där med varför man måste använda ett djur bara för att det är favoriten. Visst, har den jättemysigt temperament som man vill ta tillvara på så är jag kanske med, men bara om den är ok för övrigt också. Dålig färg och päls och så kan man kanske leva med, iaf om man inte hunnit så långt i sin avel och där inte finns något att förstöra (förutsatt att man inte köpt in väldigt bra avelsdjur från början som det är synd att "slösa" på sämre möss). Däremot hälsan, livslängden och såna saker… Favoriten är en väl lika kär oavsett om den får avkommor eller inte?

Jag har lärt mig att favorisera de djur som är lämpliga till avel. Givetvis gick jag vägen via rokky o avlade på snuttefiltarna jag med…

Det svåra slaget fick jag faktiskt med råttorna. När jag insåg att jag var tvungen att avsluta en linje jag jobbat med i 10 år med vackra chocolate, mink, black och siamese gick jag sönder. Jag fick lära mig om på nytt. Och inte nog med det, även om på nytt och om på nytt. Hur ett avelsdjurs skall värderas. Hur JAG som uppfödare styr och på djuren kan man se resultatet. Jag hade misslyckats fatalt och jag var så grym mot mig själv när jag insåg det. Jag hoppas verkligen inte alla behöver göra ett sådant klavertramp som jag. Och jag är oerhört tacksam för att det faktiskt fanns en människa som stöttade mig och hjälpte mig lära mig om på nytt och börja om.

Att behöva omvärdera, lära sig rätt - det man lärt sig fel - gör att man börjar fundera en del. Så när jag la råttans utseende på hyllan och började jobba med temperamentet så var det självklart att jag även såg saker på mössen som jag ville åtgärda.

Jag grät när jag häromåret valde bort djur från morrhårsätarlinjer och svansknycklinjer som var underbara i temperament, hälsa, livslängd och framför allt PÄLS!!! Underbara texlar nu bara borta… puts väck!

DÅ är det bra att ha många djur!!! När sådant händer. Att en utrensning måste ske. Utrensning pysslar man ju med hela tiden som uppfödare. Vilka är bäst i kullen? Vilken kombination blev bäst och gav min framtida avelshane osv osv…

Det svåraste för mig är väl att börja inse att jag inte kan behålla alla bebisar jag får. Att jag måste försöka kull hannar t.ex. Har hemkt svårt för tanken men nu när jag sitter här med femtitolv burar å börjar man känna att det får nog vara bra nu. (=

Jag har iaf fått bra hjälp här, och hoppas få mer hjälp när jag hittar en hona jag vill ta kull på (än så länge har jag 3 underbara killar men inga tjejer som jag kan/vill avla på).

Känns som iFokus har en bra "stödgrupp" för de som vill ha hjälp med avel. Många som hållt på länge och kan hjälpa en att undvika för stora klavertramp.

Jag har själv haft två som härrört rymningar och underskattning av småpojkar libido, men nu känns det som om jag har den biten på det torra iaf med burar som är lika svåra att komma in i som ut ur, och att hålla tjejer och killar såpass isär att även om någon rymmer så ska inga olyckor kunna hända. (= Men iaf, när detta hänt har jag fått svar och hjälp här. Tack för det allihopa! Utan er hade jag säkert tappat gnistan när saker gått fel!

Kan bara instämma i det som skrivs.

Och jag fortsätter "tjata" om att avel är svårt!

Det är så lätt att "börja" (med smådjursavel) och så lätt att det snabbt växer en över huvudet.

Det är lätt att köpa möss, ibland får man dem till och med.

Det är lätt att hålla möss. En "kakburk" kan räcka för att hålla liv i ett antal.

Det är lätt att få ungar - man låter bara en hona och en hane träffas en liten stund…

Men ska man börja snacka om seriös avel, då handlar det om att vara både artist och vetenskapsman, samt ha stora portioner vanligt bondförnuft parat med kunskapshunger och tålamod. Man behöver både kunna se framåt och bakåt på en gång, och dra någotsånär riktiga slutsatser av vad man ser.

Jag vill inte påstå att jag själv är allt det där.  Långtifrån. Inte heller vet jag om jag kommer att "lyckas" eller inte (både med mina egna mål, samt att få fram vettiga och bra möss).

Men det är en UTMANING och jag bara ÄLSKAR sådana här utmaningar. Egentligen har jag velat avla i hela mitt liv! Så det är en gammal dröm som går i uppfyllelse nu, när mitt liv är sådant att det funkar för mig.

Fel har jag gjort, och fel lär jag göra. Hela tiden lär jag mig.

Min fasa är den dagen allt "rasar" som Grodan skriver om. När sjukdom eller temperament eller annat gör att jag måste avsluta alla mina … "trådar" (jag "tråd-avlar" ju, eller hur Zamwyn )

Orkar och vill jag då börja om från början? Ja, jag tror det. För helt från början kan det ju inte bli, eftersom jag då startar från en helt annan plattform än den första gången jag startade. Jag vet på ett helt annat vis vad jag söker och vill ha att starta på nytt med.

Men visst skulle hjärtat gråta djupa tårar…

#4 Jag håller med dig Pehpsii, tycker också att det verkar finnas en bra "stödgrupp" här. Överhuvudtaget har jag alltid tyckt om stämningen i "muskretsar" trots att jag inte varit så jätteaktiv själv alla gånger. Det är just det, det har inte varit några som helst problem att komma ny eller att komma tillbaka. Mina erfarenheter av "musmänniskor" har enbart varit positiva.

 #3 Jag kan bara tänka mig, Grodan, hur det måste ha varit… Strongt gjort av dig, när det var så svårt och jobbigt!

#5 Jag har redan varit med om att allt rasar, både med möss och med hamstrar faktiskt. Oj vad jag gjort misstag, och det har också hänt en del som jag inte kunnat styra så mkt över. Med mössen var det mordiska katter som slapp in i djurrummet när jag var bortrest och hade djurvakt inte en enda blev kvar, de satt nämligen alla i plastbackar, dunor och akvarium med bara lösa galler ovanpå. Några hade inte en skråma, så de måste ha dött av skräck på ngt sätt, andra hade det gått ännu värre med. Detta var innan jag ens hann börja avla. Jag var så ledsen så ledsen. Alla var jättesnälla och uppmuntrade mig att skaffa nya möss, men jag klarade inte av det, inte just då. Ägnade mig bara åt hamstrarna ett tag. Köpte några möss igen efter något år eller vad det var, men då var det så mkt med hamstrarna att jag inte hade tid riktigt. Med hamstrarna gick det åt pipsvängen också sen. Jag var väldigt nöjd med vad jag hade, de var inte perfekta men de var bra, och jag hade massor av lovande djur att jobba med. Så kom papovan, som är en smittsam, obotlig sjukdom med lååång inkubationstid, 7-9 mån. Jag fick gallra väldigt hårt, i flera omgångar. SHF är inte som Svemus, råkar man ut med något sånt här och dessutom är så "dum" så man är ärlig med det, är det inte direkt stöd man får, snarare tvärtom. Sista kullarna jag hade reggade jag inte ens för jag orkade inte ha med SHF att göra, och när det inte blev något bra efter de till slut väldigt få djur jag hade kvar så kände jag att jag inte ville fortsätta, att jag behövde vara helt utan hamstrar och hamstermänniskor ett bra tag innan jag en dag hade krafter att börja om (jag har aldrig tröttnat på själva hamstrarna, inte mössen heller). Men jag är helt övertygad om att jag kanske skulle orkat att iaf symboliskt hålla kvar vid mina linjer och rida ut stormen helt och hållet, om än i pytteskala, om inte stämningen i SHF varit som den var. Jag skyller inte på någon annan för mina beslut, men man ska inte underskatta ett bra supportnätverk, och att ha människor i sin närhet man kan anförtro sig åt och lita på. Det är förbaskat tufft att känna sig totalt ensam i en sådan situation, och inte mötas av något annat än avståndstagande och fördömanden (många ggr mest av de som har samma problem men hellre skulle bita av sig tungan än att erkänna det öppet).

Det behöver inte gå så illa igen (peppar peppar), men motgångar kommer, så är det bara. Det är därför jag tror det är så viktigt att hela tiden vara sann mot sig själv och även om det är helt superbt med feedback, så vara så pass säker på vad man vill själv att man kan plocka russinen ur kakan vad det gäller råd, och inte vara helt som ett rö för vinden, för man behöver något att hålla sig i när det börjar storma på riktigt. Den inre glöden och passionen i det man gör; vad man vill uppnå med aveln och ibland kanske vad man redan har uppnått också, även om det alltid finns massor kvar och man kan tvingas omvärdera saker och ting.

*hihi* Ja, trådavel ja, t.o.m. "rödtrådavlar" i bokstavlig bemärkelse också, guldmöss och allt som du har, Amaira. ;)

Jag brukar lite skämtsamt, fast med mycket allvar, säga att möss är flockdjur, och det är vi musfolk oxå. Hamstar är enstöringar, och resten får ni fylla i själva!

#7 *ASG* Ja, det kanske kan ligga något i det… Jag brukar säga att jag är en social ensamvarg, kanske därför jag gillar både möss och hamstrar. :)

Att ha två färggrupper är lite kompromiss med vad ni alla skrivit ovan. Vissa katastrofer kanske bara drabbar den ena gruppen. Och ändå lite att titta på.

#9 eller att välja att avla både på en viss färg och ett visst hårlag. Jag vill ju satsa på fox och långhår.

#6 "men motgångar kommer, så är det bara"

Ska man dra det till sin spets, så är det en "livs-lag". Eller, man kan också säga "det går upp och det går ner", livet består av problem (som ska lösas). Eller, som Dr Phil säger: Life is not something you cure, it´s something you handle!

Livet består av problem (som ska lösas), men livet består också av höjdpunkter! Gäller livet som helhet, och alla komponter som ligger under "livet" - musuppfödning till exempel.

#6 "jag tror det är så viktigt att hela tiden vara sann mot sig själv och även om det är helt superbt med feedback, så vara så pass säker på vad man vill själv att man kan plocka russinen ur kakan vad det gäller råd"

Tror jag med. Även där med balans. Att kunna lyssna på andra - och sedan gå sin egen väg, skapa sin egen sanning. Gäller ju också allt i livet, inte bara musuppfödning.  

För det behöver man tro på sig själv. Även tro på att det är OKEJ att misslyckas, vara "dum", göra fel ibland, osv. Varför skulle det vara förbjudet för mig, när alla andra "gör/är så"? (också, vi är ju alla både och)

Det jag kan göra, är att försöka "hantera det" - mig själv alltså, inte hantera de andra för det kan jag inte i alla fall. Men försöker jag hantera mig själv, kan jag vara stolt över mig, för flertalet människor försöker inte ens det…

#11 Jag håller med i allt du skriver!! Just det här med misslyckande har varit (och är väl, men jag jobbar på det) en jättestor akilleshäl för mig. Jag är uppfostrad till att tro att man måste lyckas med allt, på en gång. Även nya saker. Och det funkar ju inte så. Sätter man dessutom upp orimliga mål och bara fördömer sig själv när det inte blir som man tänkt sig, då blir ju allting misslyckanden. INTE bra för självförtroendet eller självkänslan. Man lär sig ju här i livet (musuppfödning och annat) genom "trial and error". Med det menar jag inte att man bara ska köra på och inte försöka planera saker i förväg, men det är ändå ett faktum att vissa saker måste man testa och kanske t.o.m. misslyckas med för att komma vidare, för att verkligen förstå och känna vilken riktning man bör ta. Steget från teori till praktik är ganska långt, och vad låter väl inte lätt i teorin, egentligen? Iaf finns där inte lika många nyanser och variationer som i praktiken. En viktig insikt tycker jag är att det är skillnad mellan skuld och ansvar. Man ska ta ansvar för alla beslut man tar, alla misslyckanden (men också allt man lyckas med, det är viktigt!), men om det verkligen är ett misstag/felbedömning så ska man inte skuldbelägga sig själv (eller andra). Oftast leder det inte till något konstruktivt iaf, utan snarare bäddar man antingen  för nya och fler misslyckanden eller att man helt ger upp. Man lär sig av sina misstag, men om man lägger ner projektet helt efter dem, så är de ju ganska onödiga. Bättre att slicka sina sår, se över situationen och vad man vill göra annorlunda, och sen ta nya tag.

#7, Jag är nog mer en ensamvarg, jag tycker om att vara själv och att få pyssla om mina små djur. Fast ibland kan det ju vara trevligt att få se lite folk och att få prata med normala vuxna djurgalningar som jag själv är. =) Sådana där icke-djurmänniskor kan man inte alltid prata med för dom förstår ju inte hur det är att ha flera av ngt eller några djur.