Om standardavel
Egentligen en fortsättningstråd från "recessive yellow", fast på svenska och med mer inriktning på dominant yellow.
Alla standardfärger behöver avlas fram genom medveten och selektiv avel. Standardfärg och -teckning (t.ex. tanfärgens tassteckning) är INTE naturens eget val, men naturen går med på det (mer eller mindre lättövertalat beroende på färgens och teckningens svårighetsgrad) när människan väljer detta.
Naturen går inte med på allt, men vad gäller standardfärgerna så funkar det. Annars så skulle standarden förstås inte se ut som den gjorde. 
Inte ens standard-färgen agouti är naturens eget val, fast agouti i sig är viltfärgen.
Det krävs tålamod, kunnighet och skicklighet, och ett långvarigt arbete att få fram - och hålla kvar - en standardfärg i en musstam.
Möss har endast två pigment, svart och gult. Via mutaioner, och avelsarbete med polygener (som påverkar dessa två pigment i olika riktningar), skapas alla de olika musfärgerna.
Röd A(y), agouti, tan, är tre exempel på färger vars gula pigment ser olika ut beroende på om naturen avlar, eller om människan standardavlar (framgångsrikt förstås, annars ser det ut som när naturen väljer).
Parar man röd A(y) med svart eller svart/tan får man mycket troligt en sotad röd. Särskilt om den svarta är standardavlad (för att vara så svart som möjligt, ända ner i hårbotten). Man kan också få en sable, som är en renavlad standardfärg med svart ovansida och röd undersida och sidorna gradvis övergående (effektfullt och vackert) i varandra.
Sotningen hos röd kan vara i alla färger, liksom den vackra renavlade sable.
När man talar om en "röd A(y)-mus" är det en mus som avlats mot sin vackra färg. När den medvetna aveln släpps, försvinner standardfärgen och blir blekare och även sotad ibland.
En "recessiv gul" kan också avlas röd, men däremot inte som ung. Utan det är en färg som kommer med åldern. (så har jag förstått det i alla fall) Därför är recessiv gul både svårare och "tråkigare" att arbeta med.
Jag är inte heller säker på att recessiv gul ger lika vackert färgade röda möss, ens som vuxna eller gamla… Men jag vet inte som sagt, det är vad jag fått för mig, och förstått av vad jag läst. Jag kan ha fel!
Vad man tycker bäst om för färg, naturens eller standardfärgerna, kan vara en smakfråga. Men en renavlad standardmus imponerar verkligen!!! Och det är inget som någon får fram genom att "hafsa lite".
Aura 2,5 månader gammal. A(y) röd texel satin.
Egen uppfödning, men efter Tomas (Phoenix) uppfödar-mödor och avelskunskaper!
Mitt eget mål är INTE standardmöss i första taget! Även om jag föredrar vissa "standard-effekter". Temperament går före utseendet!
(Friskhet och sundhet är så självklart att jag inte tar upp det.)
Om temperament och BRA standard går att kombinera, vet jag inte. Och med "temperament" menar jag inte bara "en snäll mus".
Tills vidare "skapar jag" min egen "standard" som förhoppningsvis går att kombinera med det temperament jag önskar. Dvs jag tar mindre allvarligt på vissa standardpunkter, som jag inte lyckas få fram i kombination med önskat temperament. Inte hittills i alla fall, jag har ju inte hållt på särskilt länge, och inte många generationer.
Men det är väl vad avel handlar om, man får VÄLJA (liksom med allt annat här i livet, musavel är "bara" en mindre blåkopia av livet självt 
… ) Valen blir personliga, vilket ger avelns fascination.
Hur mitt avelsresultat kommer att se ut i "slutänden" - om nu någon sådan finns, men i alla fall närmare målet - vet jag inte.
Men jag vet vad jag VILL, och jag ser vad jag vill ha i mina möss när jag har dem.
Det engelska temperamentet gillar jag ju inte alls, inte ens hos de snälla och tama engelska mössen, de är för nerviga för mig. Men oooohhhh så vackra de är i typen! 
Så drömmen är en kombination av de engelska mössens typ, främst öron, svans och kroppsform, och de svenska mössens stabila och trygga lugn samt glada nyfikenhet.
Att avla på typ, temperament och färggener, på en gång … ja, inte undra på att det blir svårt… Men jag behöver inga snabba resultat - bara möss att älska under tiden.
Även vägen i sig kan vara ett mål i sig.
Superbra skrivet, Amaira!!!!! Du är toppen.
ojojoj 
Om nu recessiva gula är gråaktiga som bebisar och ungdjur, tror jag att antingen någon annan gen också är inblandad, eller så är det kanske inte enkel ee trots allt. Marsvin, hamstrar, hundar och hästar med ee kan definitivt avlas riktigt röda, därför borde det gå med möss också, och jag får det inte att gå ihop med det där gråa, eftersom själva grejen med den mutationen på E-lokus är att ee inte "släpper fram" svart pigment. Skulle det trots allt bara röra sig om polygener på något vis, bör det ändå gå att renavla. Rent genetiskt ska det gå, och någon gång ska jag prova. Om det sen blir inom en snar framtid eller om 20 år, det vete sjutton. :)
Jag älskar ju de dominanta gula också, och fawn med, men det är just det där med fetman som är besvärligt, samt att man inte kan renavla dem.
Om jag får vara petig, så tycker jag det är fel att säga att det finns svart och gult pigment. Det är svart och rött pigment, även om en riktigt stark röd nyans oftast inte finns utan standardavel. ;)
I övrigt håller jag med i allting, förutom att engelska är vackrast. :)
Du har säkert rätt, vad gäller recessiv gul. Jag vet ju som sagt inte.
Men jag undrar, varför hobbyister (i världen) satsat på A(y) trots alla felen (fetma, tumörer, diabetes) och inte på ee som saknar vidhäftande fel, om ee är lika bra eller bättre i färgen.
Gult pigment … står det varhelst jag läst, aldrig rött pigment. Och när jag får musungar, märks det direkt att rött övergår i gult så fort färgavelns släpps lite på. Se på alla tans vi har i Sverige, de är gulfärgade på magen, om de inte är tanavlade.
Detsamma med agouti, vars standardform heter golden agouti, osv.
Men jag kan inte påså att jag "vet" det heller…
När jag söker på nätet finner jag detta: "phaeomelanin A form of the pigment melanin that produces a reddish colour in concentrated form and yellow when dilute." Så då får du rätt här också. Fint. 
Då vet jag bättre nu än nyss!
Ingen aning varför det inte satsats mer på reccesive yellow om de kan bli lika röda. Visst tål det att tänkas på. De är kanske inte mödan värda när det kommer till kritan. Men det är just det att jag så gärna vill veta, inte bara gissa. Nyfiken i en strut. :)
#5 Kanske för att den var först, dominant och för att den är vacker. Vet inte när recessiv yellow upptäcktes, men jag hörde inte talas om den förrän några år sedan…
#8 Roy Robinson nämner den i sin "Colour inheritance in small livestock" från -78, vet inte hur länge den hade funnits då, det står inte. Men jag är nog inne på samma linje som du vad det gäller varför den inte fått fäste, Grodan.
Ang. dominanta röda/gula, ni som avlar/har avlat på dessa, brukar ni para dem med varandra eller undviker ni det pga att de är prenatalt letala (de homozygota dör som embryos)?
Enligt Willys K Silvers återkom ee 1968. Det är 40 år sedan. Visserligen är A(y) av äldre datum, men fyrtio år är väl en ganska lång tid, om färgen blivit populär?
http://www.informatics.jax.org/wksilvers/frames/frame2-2.shtml
#9 Jag har bara tagit några få kullar (och har inga kvar längre), men jag föredrog ck/t som pappa (ch/t om jag önskat fawn). Eftersom jag var/(är) förtjust i sable använde jag även Ikyaro, min vackra svarta tan hane.
Enligt Tomas, när jag frågade honom, gör det inget om man använder en röd hane (jag hade ju röda honor). Embyona dör på 6:te dagen i mamman, och tillbakabildas utan att göra någon skada. Fast jag ville inte ändå.
Antalet röda ungar blir väl statisktiskt sett detsamma, antar jag utan att tänka efter alls…
#9 Jag undviker att avla helt på A(y) då den har så mkt andra problem. Fetman är eg inget större problem, utan kort livslängd och tumörer tycker jag är jobbigt - speciellt inte när man inte kan påverka.
Mina engelsktypade har kort livslängd och tumörer, men jag hoppas ju kunna få bukt med det…
#11 Vet man om fetman kanske hänger ihop med livslängden och/eller tumörerna (hos de röda just), eller är det helt skiljt från varandra?
Starta ny diskussion
