jag är en sådan som "blir" jobbet…

det var 3½ år sedan jag slutade på mitt jobb och jag saknar det och vill tillbaka - tyvärr vill de inte ha mig och jag klarar inte stressen - men jag älskar företaget och arbetet och ja… allt… (jobbar dock med att släppa det)

Vad jobbade du med, Grodan?

Jag tar med mig jobbet hem - senast idag! Vikarierar som socialsekreterare i sommar. Börjar sakna tidningsbudsjobbet lite. =P Som socialsekreterare utsätts man för så himla många olika känslor från alla människor, det är svårt att inte bli påverkad. Idag var en klient arg och upprörd och jag fick inte en syl i vädret och kunde inte göra något alls för personen i fråga - personen hade inte följt planeringen med sin ordinarie handläggare. Samtalet eskalerade mer och mer och till slut var jag helt gråtfärdig för att det liksom inte gick att nå fram till den här personen. Himla jobbigt.

Så nu sitter jag och tänker på det hela tiden och är alldeles utmattad.

Nä, var tidningsbudsjobb tillräckligt bra betalt så skulle jag nog slå över till det igen. ;) Härligt bekymmerslöst och jag slapp gå upp tidigt på morgonen.

#3 Oj, det var sannerligen ett tungt yrke du valt att vikariera som.

#4 Well, jag är ju snart färdigutbildad socionom liksom. ^^ Då är det sådana jobb som gäller. Åtminstone i början. Med lite erfarenhet i ryggen kan man börja bli mer selektiv och inte ta "skitjobben" så att säga. För otacksamt - det är det att jobba inom socialtjänsten. Så himla byråkratiskt och politiskt, det är så lite svängrum och så mycket besparingar. Jag är inte förvånad över att klienter är missnöjda, men jag kan inte göra särskilt mycket åt det. Och ännu mindre som vikarie. Blargh. Och många människor är hänvisade till socialtjänsten som egentligen skulle behöva så mycket mer hjälp. Människor som förr kanske skulle varit inlagda på psykiatrin och sådär, för att de inte kan ta hand om sig själva egentligen. Överfallsalarm i flera delar av kontorsrummet. Jojo, det är påfrestande även på mitt psyke kan jag säga. O_o Som om inte det var nog så är lönen dålig dessutom, med tanke på den akademiska kompetens man faktiskt skaffat. ¤gnällgnäll¤

Jag får trösta mig med att jag alltid kan bli tidningsbud igen om det blir för jobbigt att jobba med människor.  Eller spärrvakt, det funkar också.

jag tar tyvärr alltid med mig  jobbet hem, sambon gör likadant…. :( men som tur är räcker det för den andra att säga att "jag har haft en pissdag ch mår dåligt" så finns den andra där på lite distans.. Oftast jag som säger så och sambon kramar men endå..det funkar :d

Jag tar med jobbet hem, och det blir dyrt i längden, då jag jobbar på en djuraffär!

Skämt åsido, så tar jag hem jobb oxå, då vissa kunder får telnr och mailadress så att de kan kontakta mig om dte är något speciellt med vissa djur de köper. Jag fixar för att få fram saker, avelsdjur, djur att sälja, skriver skötselråd od hemma. Fast jobbet är ju min hobby och mitt liv oxå…

#5 nyfiken, hur tänkte du när du började utbilda dig? vad är ditt mål? ditt drömjobb?

Jag är kock till yrket och hur kul är det att ta med sig jobbet hem när man i 8 timmar har stått och lagat mat och sedan komma hem och laga mat? Nej fy blä.

#9 ohh jag skulle så tvinga min sambo laga mat om han var kock :D men förstår att man inte är alls på humör

jag tar tyvärr med mig jobbet hem, fast på ett annorlunda sätt!! jag är husvärdinna, vilket innebär att jag städar, diskar, lagar mat, passar barn osv.. o de blir samma sak när ja kommer hem! skittråkigt att komma hem o dammsuga o diska när man redan gjort de i nån annans hus, i 8 timmar!

#8 Jag hade en tanke (som de flesta som börjar) att jag ville hjälpa människor och samtidigt tjäna lite mer än om man jobbar på typ café eller något. Har aldrig haft några ambitioner att bli höginkomsttagare, men jag tjänar gärna pengar så att säga. =P Psykolog kändes dock lite magstarkt och socionom var då det mer lättsmälta alternativet. Dessutom är det en väldigt bred utbildning, som ger mig möjlighet att söka massa olika typer av jobb. Det tilltalade mig också otroligt, för jag är ganska rastlös och kommer nog aldrig bli en sådan som hänger kvar på samma jobb i 20 år. Jag har några yrkesinriktningar som lockar mest: kurator på exempelvis sjukhus. Jag föredrar att prata med folk som VILL prata med mig så att säga. Nu inom socialtjänsten är jag ondskan själv enligt klienterna. Den känslan är inte vad jag är ute efter. Vidare har jag börjat lockas av tanken att bli kontaktsekreterare/familjehemssekreterare. Vissa barn och ungdomar kan av olika anledningar behöva stöd i livet och kan då få en kontaktperson/kontaktfamilj som ställer upp som medmänniska, förebild blabla. Arbetsuppgifterna som kontaktsekreterare består just av rekrytering av kontaktfamiljer och kontaktpersoner samt viss handledning, uppföljning och så. En familjehemssekreterare gör ungefär samma sak, fast där handlar det om familjehem, alltså hem där barn placeras som inte kan vara i sin "riktiga" familj. Det verkar vara givande, men krävande. Slutligen vill man väl i framtiden ta sig uppåt på något vis, jobba inom staten på något sätt, Statens institutionsstyrelse etc. Då kommer man visserligen längre bort från klienterna, men kan påverka mer.

Det är lite pga av min utbildning som jag lockas att flytta till England också. Där, till skillnad från här i Sverige, så uppskattas socionomyrkena otroligt mycket mer, mycket högre status. Här i Sverige får jag kanske en ingånglön på typ 23000 som socialsekreterare efter examen - i England snarare 35000. (Vilket är slutlönen i Sverige om man har tur). Enorma löneskillnader.

Jag försöker att inte ta med mig jobbet hem men ibland kan jag komma på nåt jag ska göra o skickar då ett mail till min jobbmail eller att det varit nåt jobbigt. Man blir ju utskälld utan anledning titt som tätt. Vi har blivit mordhotade också o vid såna tillfällen är det ju inte lätt att släppa jobbet när man går hem. Men för det mesta går det bra. Jag är ganska leds på jobbet just nu så gör mitt bästa för att inte tänka på det när jag inte är där. *ler*