"Bland hundar och hästar finns det ju faktiskt avel som inte på något sätt är inblandat i standard utan där det mer handlar om att göra funktionsdugliga djur för det syftet de ska ha för människan. Men har vi ens det tänket bland smådjur?"

Det här är något som jag reagerade mycket starkt emot, när jag var ny i SVEMUS. Att standarden går på utseende och inte på funktion - så som hästutställningar fungerar till exempel.

Varför är smådjur "mindre värda" än större djur? Ja, jag tycker att det handlar lite om "värde" när man släpper "funktionen" för människans ögas skull.

Visst är det kul med färgavel - men vi hamnar lite på "labb-sidan" när vi människor sysslar med sånt. Djuren blir lite degraderade till utställningsföremål, till "en i raden" i avelslinjerna, där det hela tiden söks efter "något bättre".

Massor med möss hålls i små burar (sånt gillar ju inte jag). Fler möss än vi kan ta oss rejäl tid med som sällskpasdjur.

Jag vill inte alls helt ta bort standard, det är en "kul grej", och det är en utmaning att färgavla. En rolig hobby.

Och i all avel, finns ju framtidsmål.

Själv vet jag faktiskt inte vad jag ska ha en "vacker mus" till, om den samtidigt inte vill vara "min vän", utan flyr mig och mitt sällskap. Eller, ännu värre, anfaller mig.

Fast i standard tas en mus ut ur tävlingen om den biter domaren.  Det är ju ändå för väl.

Sedan tror jag att en vacker mus också är en harmoniskt byggd mus - det hör liksom ihop. Typmässigt alltså. Liksom hos hästar där man går mycket efter funktion. Rakställda ben till exempel, ger en mer hållbar häst med färre skador, den är helt enkelt starkare och friskare.

En A-premierad hingst är också en av de ståtligaste syner man kan se!! Det beror på harmonin i typen.

Hos möss kan man inte ställa ut en vackert typad mus i standard (och i pet, vem bryr sig?) om färgen inte duger standardmässigt. Något jag hela tiden har protesterat emot. Det känns helt enkelt fel för mig, som har hästpremieringar/utställningar som enda utställningsreferens.

Harmonisk typ. Det är något viktigt det!!

Vet ni hur man i hela världen definierar en vacker människa?? (har man kommit underfund med genom omfattande forskningsundersökningar)

Jo, en "vacker" människa är harmoniskt byggd!!!

Det sitter i våra gener att se sånt. Det garanterar få mutationer!!

För det är mutationerna (genfelen) som ger obalans i ansiktsdrag och utseende, och genfel brukar oftast vara mindre livskraftiga… (läst i Illustrerad Vetenskap för ett tag sedan. Väldigt intressant tycker jag!)

Så här (inom färgaveln) borde väl uttrycket "Avla inte på älsklingsmusen" vara giltigare än någonsin annars!!! ??   Vi älskar ju färgen, och avlar på den. Är det inte det som är standard?

Ett väldigt tankvärt inlägg, Amaira!

Ja, typ är viktigt. Det tycker jag med. Det är också något som jag själv behöver träna mig på! Man borde kunna få priser för en bra typ också där man kan förbise att färg osv. kanske inte är helt okej. Men det blir kanske väldigt krångligt att bedömma om allt ska vara för sig..

Och jag håller med när det gäller standardavel. Självklart ska det finnas kvar. Det är inte det jag menar. Utan att det är så mystiskt att det hör till undantagen att man enbart temperanentsavlar. Det handlar lite om vad vi har för syn på våra sällskapsdjur.

Jag såg ett program om det där med vackra människor. Det fanns en hel del punkter i en människas ansikte och på kroppen som visade hur välfungerande man var och det gjorde en attraktiv. Men sen att lära sig se det där hos andra arter än ens egen är en annan grej. Det kräver lite träning.. Sen finns det andra saker som gör en människa vacker, t.ex. hur man matchar gener med sina egna och det är också intressant och borde beprövas inom djuraveln. Om man t.ex. skulle låta en hona få "välja" mellan tre av uppfödaren utvalda avelshanar kanske man skulle få hälsosammare djur?

Fast jag håller inte med dig om det där med älsklingsmusen. Du tolkar det inte lika som jag! Som sagt tolkar jag det som att man blir blind för musens brister för att man älskar den. Det kan mycket väl vara brister i temperamentet också, som t.ex. morrhårstuggning osv. Men jag förstår också vad du menar. Har man massvis med känsla för en mus borde det ju tala för att det vore bra att föra dess gener vidare för förmodligen(men inte nödvändigtvis) är det en väldigt bra sällskapsmus! Men man kan ju likväl ha den snyggaste musen som sin älsklingsmus! :P

Jag saknar helt intresset för att avla fram standardmöss. Jag kommer inte lika lätt falla för att avla på en lite sämre temperamentsmus för att den är så fin i färgen. Rent logiskt borde det ju innebära att jag skulle nå resultat snabbare när det gäller temperament/hälsa. (Fast jag är nog defintitivt en sån som skulle råka avla på "älklingsmusen" ur andra perspektiv!)

"Som sagt tolkar jag det som att man blir blind för musens brister för att man älskar den."

Hihi, ja, jag ska ju vara lite kärringen mot strömmen också.  Och så gillar jag att skapa debatt.  Skapa tankar!

Men faktiskt, jag är nog inte riktigt "blind" för brister… Jag är ju "sanningspedant". . Det ena utesluter inte det andra så att säga.

(Att jag sedan är en ofta vilt fabulerande sanningspedant, som emellanåt "ljuger" som en häst travar - ja, det är en annan historia.)

Att lära sig se skönhet även hos andra arter … ja, det är också en intressant förmåga. Jag tror att vi faktiskt har det inom oss, det med, automatiskt liksom.

Automatiskt "ser" vi ju skönhet hos andra männniskor, vare sig vi vill det eller inte. Sedan, med mognad och livsvisdom, ser vi också de andra kvaliteterna, som ofta kan vara mer värda.

Visserligen har olika kulturer sina egna skönhetsideal, men ändå grundar sig våra skönhetsupplevelser på ungefär "samma" kriterier, även om de kan se olika ut. Och även fast vi också har en förkärlek för "en viss typ" som vi fått med oss från barnsben.

Ja, som allt annat i livet är ämnet komplext och låter sig inte avhandlas i några rader på ett forum.

Vi blandar ihop medkänsla, empati, tycka-synd-om, men också beundran, "vana", och mycket annat, dvs vi blandar in våra känslor i våra bedömningar av vad som "är vackert". Särskilt när det gäller husdjur.

Men när vi SER ett riktigt vackert djur, typmässigt, ja då ser vi det… Man kan inte låta bli att påverkas.

Av ungefär samma kriterier (tror jag i alla fall) som vi ser skönhet hos människor. Jag tror vi har det inom oss, det med.

Haha, känner igen mig i "sanningspedantförklaringen"..

Jo, men rent logiskt vore det ju förstås smart av oss att se "skönhet" hos den egna arten eftersom det handlar om att skaffa sig en partner. Vad vore syftet att se sånt hos andra arter? Kanske är det så att vissa saker överensstämma på andra arter än oss och våra ögon kanske kan "översätta" våra egna kriterier på djuren.

Men sen tänker jag på all konstig avel på hundar och katter där man gjort dem sjuka pga en strävan efter ett visst utseende som inte är friskt. Som sagt är det ju komplext. Vi har nog både vår inbyggda känsla för vad som är ett välformat djur men sen på det en klick mänsklighet som gör att vi hittar på egna skönhetsideal. När ska vi veta vad som är vad?

Jag undrar om en perfekt standardmus är hälsosam? Hur krulliga kan morrhåren bli på en texel innan det börjar skapa problem? Hur avlång och slank kan en engelsktypad bli innan den får problem med ryggraden? Har vi redan tappat våra "skönhetsögon" för konstiga ideal? Jag är alltså skeptisk till att våra ögons bedömning av ett friskt, vackert djur..

Det jag vet att vi kan bedömma är deras temperament mot varandra och oss och därifrån och delvis utifrån typ skulle jag välja avelsdjur och sedan om jag hade fler tilltänkta låta dem "välja varann" på något vis. För jag tror inte en sekund på att jag skulle vara lika duktig på att hitta en genetiskt bra matchande partner till en mushona som just hon själv. Det kan vara en förklaring till att djuren nästan alltid blir på smällen när de själva tjuvparar sig och inte när någon människa satt ihop dem. Det kanske är något som inte stämmer i matchningen!

Under några år jobbade jag aktivt med huvudinriktning temperament. Hårlagen på mössen var långhår och texel, färger och varianter MIX - gensoppa! Jag har idag inte kvar mer än ett fåtal, men de är inte rena och redan har sämre temperament kommit in. Främst är det hanar som inte kan leva i grupp fredligt längre…

Samtidigt som jag fick in morrhårsätning, pälstuggning och svansknyck i min temperamentsavlade texel-linje köpte jag in flertalet engelsktypade möss. Jag hade tänkt behålla några snälla pussmöss i avel samtidigt som jag ger mig hän åt Standardfixeringen - som ligger mig varmt om hjärtat - men vet nu inte hur det blir med texlarna (jag fortsätter givetvis så länge jag kan, men dör de ut helt så gör de…).

Jag är oerhört Standardfixerad. En mus som är utseendemässigt perfekt i mina ögon, kan jag beundra dagarna i ända - precis som folk beundrar sina tv-apparater… Jag skäms inte ens för det. Jag beundrar möss för deras skönhet.

Mina engelsktypade har inte dåligt temperament, men det kan alltid bli bättre. Dock kan jag inte älska en mus gränslöst om den bara är vacker. Den måste även vara hanterbar, gärna mkt snäll. Jag kan inte avla på en mus som krafsar, nafsas eller är nervös, om den inte är EXTREMT ovanligt supersnygg då… men det har faktiskt inte hänt än…

Sedan ca 8 år tillbaka har jag inriktat mig på enbart temperament på min råttuppfödning. Där struntar jag totalt i färg. Men typ är ganska viktigt. Eller snarare. En ful råtta (råtta med små ögon, snipigt huvud, smal o klen kropp, skrynkliga små öron osv) faller mig inte i smaken och jag avlar inte på sådana…

Jag anser att råttor har mycket sämre temperament än möss och att råttors temperament verkligen behöver arbetas på. Fast även behöver folk LÄRA SIG vilka djur som har ett tillräckligt bra temperament för att de ska gå i avel. För som jag skrev ovan, om man lär sig att itne tycka om djur med sämre temperament och har som regel att inte avla på djur man inte tycker om, är man på rätt spår.

Det är skönt med dig Grodan. Att du säger som det är.

Jag tror nog att man ska avla på det man känner intresserar en. Skulle aldrig påstå att ni ska släppa det ni håller på med och bara ägna er åt temperament. Men är det inte lite konstigt att så få hänger sig till temperamentsavel? Det är egentligen det jag menar.

Jag håller med om det där med möss och råttor. Att råttorna tycks ha mer problem. Men jag tycker också att råttor i allmänhet tycks vara mindre skygga än många möss jag stött på. Det tycker jag är tråkigt. Har haft en enda mus hittills som varit riktigt framåt och orädd. En kompis hade en mus som var så också.

Pussiga krammöss finns det gott om. Det är jättemysigt. Men jag tror att det är just den här oräddheten jag söker. Har sett det hos vissa individer och gillar det. Men jag vill ju ha pussbollar också. De ska vara lätthanterade och sansade. OCH bra i flock! Jag vill ju förstås ha allt i samma paket! :) Så då väljer jag ganska hårt bort utseende. Jag ser inte ens det som ni ser… Vilket jag kanske behöver lära mig om jag inte ska avla fram osunda, sjuka djur till slut. Det är alltså typ jag behöver lära mig. Ingen mus mår dåligt av att ha en blaskig färg eller knasig teckning! :P

STORA fördelar med mössen jämfört med råttorna är att de inte är så sjukdomsdrabbade och lättstressade. Mössen byter inte beteende på samma sätt för att de inte är på hemmaplan eller för att det kommer någon person de inte tycker om! De är inte heller lika gnagiga och ofta väldigt sansade att hålla på med och lättare att introducera. Men jag vill att de ska vara liksom råttorna och kunna busa och ta hand om sig själva när jag öppnar buren och hoppa fram till mig när jag kommer istället för att skygga undan. Jag vet inte om det ligger mer naturligt för råttor eller om det bara är aveln som styrt det ditåt. Ja, förlåt att jag jämför. Men de är båda mina favvodjur och jag skulle vilja kombinera deras bra egenskaper. Jag har träffat en mus som var precis så så jag vet att det går! Har även träffat en råtta som hade musens alla bra egenskaper! (utom hälsan) Men jag tror det är lättare att ta fram oräddhet och flocksmarthet hos möss än att jobba med alla problem med råttornas temperament. Mössen ligger långt före råttorna när det gäller flocksmarthet. Det ligger ju inte naturligt för mushanar att bo ihop så det är ju inte speciellt konstigt att det fortfarande finns trassel där. Och trots allt har ni ju ändå kommit väldigt långt!

Jag vill fortsätta ert arbete en dag när jag känner att jag har tid, plats och kunskap nog. Jag vill vara med och hjälpa till!

ÅH vad jag älskar såna här diskussioner!!!!!!!!!!!!! 

#5. Grodan: "om man lär sig att inte tycka om djur med sämre temperament och har som regel att inte avla på djur man inte tycker om, är man på rätt spår."

Hihi, "avla inte på älsklingsmusen".

Jag tycker inte om möss med fel temperament eller dålig fysik.

Jag tycker om de vackra mössen som ger mig möjlighet till det samspel som jag önskar med dem (= temperament). De blir mina älsklingsmöss, och banne mig att jag avlar på älsklingsmusen!! Vad ska jag annars avla på?

De andra mössen, de fula, de "dumma", de hispiga, de skadade, de som är i "underläge" - jag kan tycka om dem på ett annat vis!

Men de kan aldrig bli någon "älsklingsmus" - i samma del av hjärnan som jag har avelstankarna … avelsdrömmarna…

Bla, bla, bla,   det här har vi ju redan rett ut. Och jag förstår numera vad som menas med uttrycket, och att det är giltigt för flertalet människor. (Jag råkar bara inte vara som alla andra, "som vanligt" )

#6. Terato: "Jag vet inte om det ligger mer naturligt för råttor eller om det bara är aveln som styrt det ditåt."

Det är min övertygelse att det ligger mer naturligt för råttor än för möss. Mycket mer naturligt!!

Nu kan jag inget om tamråttor. Men åtminstone lite mer om vilda råttor.

Möss är mycket skygga djur, deras liv (i det vilda) går till stor del ut på att skydda sig mot alla dem som vill ha dem till middag - eller lunch, frukost, mellanmål, snacks, smågodis, eller bara "på mackan" .

Vilda råttor har en helt annan situation. Deras "uppätare" är definitivt mycket färre. Ett rovdjur får tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig in i närkamp med en råtta.

Råttor är smarta, "beräknande" (i jämförelse med mössen som "bara flyr" för livet), inte lika rädda för de har försvarsstrategier som möss saknar totalt.

En trängd vild råtta kan vara mycket aggressiv!!

Och då pratar jag inte "bits". Även en trängd mus bits. En trängd råtta får man passa sig för, den kan gå till anfall.

Terato igen: "Men jag tror att det är just den här oräddheten jag söker."  Ja, vi är helt överens här, det vet vi ju redan.

I kombination med flocksmarthet… Går det?

Det borde det ju göra, med tiden, tycker jag. Tror och hoppas jag. Men gränsen är hårfin…

Och även här "pratar vi samma språk" Terato. "Jag känner inte mössen!"

Hur ska man "känna" ett djur, om man inte vet deras biologiska förutsättningar för olika beteenden, sett ur artperspektiv (och därur kunna få fram individer)???

Jag känner inte mössen. Och avlar på älsklingsmusen. Och har mitt eget språk, skulle jag gissa…

Håller med dig där till fullo grodan. Tråden i första inlägget handlar ju om gerbiler, men tjejen som skrev den tillämpar avelsfrågor och etik som förvisso är lämpliga frågor att ställa på många djur inom hobbyuppfödning men på just gerbil har vi inte alls i samma grad temperamentsproblem och sådant, som just finns erhört på råtta, hund etc.

Utan att läsa så noga era inlägg - ska göra det sen… (gah ni skriver sååååååå mkt terato o amaira *trött i öjgona*)

- måste jag bara få säga att det är PEST att som Standarddomare döma djur med dåligt temperament! Så faktiskt, många skulle behöva lära sig hur man avlar fram snälla och trygga möss!

I Polen har de mkt stora problem med temperament och de älskar mina möss just för temperamentet. Eller mina texlar då i a f…