Stroke hos djur...

Grodan berättade att en av hennes möss fått en stroke, och hon handmatar den nu.

Då måste jag berätta om Brunafjun, en av mina hönor!

När hon var tio år gammal, fann jag henne en morgon i hönshuset utan att hon kunde gå ett enda steg. Hon var sjuk, det var illa, och jag såg bara en utväg: förkorta lidandet. Så jag tog ut henne för att nacka henne.

Hon var en gång kläckt i mitt kök och uppväxt med mina barn (tillsammans med flera kycklingar), så hon var en mycket tam höna som liksom hörde till familjen.

MEN - jag kunde inte. Det fanns något i hennes ögon, kalla det "liv" eller vad som helst. Hon var "inte borta".

Året innan hade min mamma fått en stroke, som hon kommit igen bra ifrån. Därifrån hade jag jämförelsen … och tänkte … människor avlivar man inte när de får en stroke, man håller handen medan de dör, så, okej, jag får väl "hålla klon" då. Och det gjorde jag.

Brunafjun kunde inte alls gå, inte en millimeter, hon bara vinglade och ramlade om hon försökte. Jag gav henne kärlek, och något hon älskade ännu mera: kattmat.

Kattmat hörde till Brunafjuns passioner här i livet, och många gånger försökte hon stjäla katternas mat. Hade utekatter (råttjägare) som matades ute, och Brunafjun var expert på att jaga bort katterna och äta upp maten, vilket hon aldrig fick för mig. Fast hon fick ändå smaka lite ibland förstås. Nu åt Brunafjun. Med lycka. Medan jag pysslade om henne, och höll klon, i väntan på att hon skulle dö …

Men se, det ville inte Brunafjun alls! Hon fick bo själv i hönshusets "sjukavdelning", mitt bland de andra, men ifred för dem. Blev ompysslad, bortskämd och fick de allra läckraste maträtter (hon har alltid varit ett matvrak). Jag lyfte och vände och masserade, inga liggsår där inte.

Hon började faktiskt bli bättre! Blev stabilare i kroppen, kunde stå upp, fast vingligt, men inte gå. Jag bar ut henne så hon fick sandbada, så gott hon nu kunde, och hon blev ännu bättre. Efter ett par månader kunde hon gå igen, efter ännu någon månad började hon bli så stabil så jag tordes släppa ihop henne med de andra igen.

Hon fick sin stroke (min diagnos) på våren. Sommaren efter började hon lägga ägg igen! Vid 11 års ålder!!

Hon blev 12 år innan hon slutligen gick bort, vår fina fina Brunafjun, som i sin ungdom kunde göra konster, och som jag "visade cirkus" med när vi hade gäster.

mandymoo

2006-09-23 10:32

amaira… en underbar berättelse.
Mera sånna behövs så att man ser att ibland så är det lönt att kämpa. Som du skriver man ser på dom om dom "gett upp" eller inte … och "inte" ja då vill ialla fall jag kämpa med dom. Så gör man ju med sina nära och kära och dit hör mina djur.

Och nu när vi fått en stroketråd så kan vi kanske fortsätta berätta om fina saker.
Men också prata om hur vanligt det är med stroke på djur? Hur ser man att dom fått det osv…

amaira

2006-09-23 12:44

Jag hade en gammal kanin som hade fått en stroke en höst-morgon när jag kom ut till kaninburarna. Det var så sorgligt. Han låg på sidan och "sprattlade" lite okontrollerat ibland. Han levde men var allvarligt sjuk och helt förlamad på ena sidan. Huvudet på snedden.

Han var en sådan go gose-kanin som brukade springa lös ute med oss, och som sprang efter oss (och under våra fötter ) och ville bli upplyft och kelad med. Nu låg han dödssjuk i buren, hjälplös på sidan, och hade börjat bli rejält nedkyld. Där kändes det inte som om det fanns något hopp, och jag bar honom och värmde honom och tröstade - innan vi gjorde slut på hans lidande.

Kring detta finns sedan en annan historia. Min granne och barndomskamrat hade en hund som var rymningsexpert. Han rymde ibland till oss, och jag var arg och sa att om han gör något av mina djur något, stryper jag både hund och ägare.

Det var en sån där hund som älskade att jaga och äta upp sina byten; höns, katter, kalkoner, kaniner. Hon hade övertagit hunden som vuxen, och han var lite "skadad" och svår att ha att göra med i vissa avseenden, fast snäll som en ängel annars, och mycket klok.

Hur som helst hade jag "på skarpen" talat om att om denna hund hade ihjäl vår Molle (kaninen jag berättar om och ofta sprang lös ute) skulle jag inte bli nådig… och jag har ett ganska gräsligt humör när det vill sig, det vet min granne.

Dagen efter Molles tragiska sjukdom och död, kom min granne promenerandes för att berätta något hemsk - hennes hund hade kommit hem med Molle … död … utan huvud …

Än i dag fylls jag av beundran inför hennes mod, att hon tordes berätta det för mig! Hon kunde ju lika gärna gömt kaninen och låtsats att det varit räven, eller grävlingen, eller vad som helst som brukade härja här och faktiskt var troligt! Men, nädå, hon sa det, hon berättade, med förtvivlan.

Så jag kunde ju berätta, att hennes hund var helt oskyldig till dådet, förutom att han rymt och snott rävens mat… För, så gör vi ofta här, lägger ut döda djur till räven. Räven ska väl också ha mat till sig själv och sina ungar.