Jag kan tänka mig att det handlar en del om bekvämlighet. Till en början tycker man att det låter jättekul, men sen när det närmar sig så känner man att man inte orkar åka och hellre stannar hemma. Nåt sånt skulle jag gissa på.

Jag har samma fråga. Jag säger aldrig Ja först jag är säker på att jag kan komma.. :) Själv älskar jag träffar! Det är så kul!

tack kerstin!

nu ska ju inte folk känna sig tvugna att komma på träffar om de inte har lust, men jag blir ofta besviken på detta fenomen…

kanske är fenomenet just kopplat till internet… att folk gärna skriver JA vi kommer, kan vi inte ha en träff osv… utan att eg mena det, utan att eg vilja delta… om ni nu förstår vart jag vill komma

Själv älskar jag att åka iväg på träffar! Så länge det är inom ett område som jag ekonomiskt kan ta mig till sas.. ;) Har jag väl sagt ja så brukar jag komma! :) Förutsatt att jag håller mig frisk! ;P

Men för egen del är det ju nästan semester att åka hemifrån när man har en tvååring som härjar hemma! haha!

Men har märkt det själv faktiskt när vi haft hamsterträffar så är det en massa som sagt att dom ska komma och är tom med och bestämmer datum men så poff så dyker dom inte upp och hör inte ens av sig! :S

Jag säger aldrig att jag ska komma, och jag dyker aldrig upp ;)

Nej men ärligt, förstår besvikelsen!

#6 varför inte?

Jag vill så gärna komma… hela själen vill men jag har sällan tid (semester möjlighet) eller pengar och  jag det gör mig så illa till mods….Vill ju sååååååååå gärna träffa er alla

Kan säkert också vara många som vill träffas, men när det väl ska ske så får man kalla fötter. Inte särskilt ovanligt att människor som använder internet mycket för att socialisera har svårt just för att träffa folk på "normalt" sätt. Jag själv är ganska folkskygg och bangar lätt från mänskliga möten.

#7 Brukar oftast ha fullt upp med skola och jobb. Jobbar mkt nätter så det "förstör" ofta dom närliggande dagarna :)

Men ngn gång ska inte vara omöjlig :)

Jag fegar också ganska lätt ur, allra helst om jag inte kan ta reda på detaljer och inte vet hur jag ska ta mig dit, med vem/vilka, vad som händer sen och blä, mycket. Äre långt ifrån hemma så går det helt enkelt inte heller. Jag har iof ganska svårt för å träffa nytt folk som igentligen inte är så nya också, så det är mycket som spelar med. Måste ha någon att ty mig till om det blir jobbigt tex..

Kanske är många som är så, jag vet inte. Men först kan man vara sådär suuuper med på noterna men sen blir man rädd och vågar knappt tänka på det. Men jag tänker inte hoppa av västeråsträffen iaf, jag har gett mig sjutton på att jag ska klara den. Haha, gud vad mesig jag måste verka.

#11 Inte är du feg, bara lite otrygg kanske?

Jag tycker att det är bra att det här kommer upp så att man kan tala om det. Det är så mkt mer öppet idag och man kan berätta hur man mår och att man har svårt att träffa nya människor. Det är lättare att ha förståelse då :)

Man får försöka tänka att alla i rummet har samma intresse som en själv, det brukar bli lite lättare då!

#12 socialfobi har jag fått höra att det är, men hur sjutton man handskas med det pratade dom inte om, bara att det var bra att jag kunde röra mig bland människor i skolan osv.

Tycker också det är bra när man tar upp sånt här, känns lite mänskilgare än att bara sitta och tralla på som om inget var jobbigt för nån alls. :)

#13 Det enda som tyvärr hjälper är att motarbeta sin rädsla. Det låter lätt men jag vet att det inte är det. Har själv panikångest och generaliserad ångest, så jag är lite insatt. Jag har dock inte socialfobi men det är en form av ångest och fy usch säger jag!

Om man drar sig undan så vinner fobin, och den blir inte bättre. Man matar demonen genom att hålla sig hemma. Så ut människa :)

Ett första steg är att prata om det tycker jag. Ett stort steg är att åka iväg, men man får inte ha för bråttom. Ta med ngn du känner?

#14 Jo, att motarbeta rädslan har jag jobbat med, började att gå själv genom upphållsrummet i skolan med MASSOR med äckliga elever som kan ramla in i en, det var ett stort steg och jag klarade det i höstas så sen dess har jag klarat ganska mycket små grejer ganska bra. Men det är fortfarande dethär med att komma hem till folk där man inte varit tidigare. "Hur gör jag med jackan? Tänk om det inte finns nån ledig galge? Vad gör jag då? Tänk om nån säger nått och jag inte hör, vågar jag fråga vad den sa då eller ska jag bara nicka? Tänk om jag nickar till helt fel sak?" blä, det är så mycket smått som blir såå sort på nån sekund. Man blir så kvävd och isolerad så det är inte klokt åt det.

Att prata om det tycker jag är supersvårt och skitjobbigt irl, men över internet äre inte lika farligt, men fortfarande obehgligt och ja, jag ska åka med honolulu och henne har jag träffat innan så jag är inte direkt "rädd" för henne. Hon känns trygg och jag hoppas hon står ut med en "liten" bjäbbig 16 åring som är rädd för allt och alla, haha

#15 Kan rekommendera boken Social fobi av Furmark, Holmström, Sparthan, Carlbring och Andersson. ;) En bok som träffar mitt i prick och som kan sätta ord på det man känner. Framförallt är det nio kapitel sammanlagt och i varje kapitel är det ett steg, en övning, man ska ta för att motarbeta sin fobi - börjar lätt och ökar sedan kriterierna. Känns bra att ha som stöd kan jag tycka, i brist på psykolog att gå till.

#16 Åh, den ska jag kolla upp, tack!

Jag har också social fobi och fegar ur rätt lätt, tyvärr. Fast det har blivit sjukt mycket bättre, så nu har det mest handlat om just pengar, ork och tid. Och ja, min skada också…