Jag har lite svårt att förstå vad du syftar på med "handtama"…

Jag (och flera av mina uppfödarkollegor) har i över 10 års tid avlat systematiskt på möss med bra temperament. I temperamentsaveln avskriver vi en del beteenden som vi anser felaktiga och prioriterar beteenden som vi anser korrekta. Korrekta beteenden = beteenden som snälla och trevliga sällskapsdjur skall ha när de trivs i fångenskap.

Det vill säga vi tar hänsyn till många olika aspekter på temperament och karaktär: hur musen fungerar i flock, hur stresskänslig musen är, hur social och kontaktbar musen är, hur musen reagerar i vissa situationer mm

Vi kan ha lite olika syn på exakt vad perfekt temperament innebär men detta gäller i stort sett

• vara trygg, snäll och kontaktbar

• vara lätt att hantera

• fungera väl i flock med andra möss och aldrig (eller sällan) bråka eller bita en artfrände

• vara omtyckta av andra människor

• inte ha några stereotypa beteenden (tugga morrhår, tugga bort sin egen päls, gå i cirklar i burtaket mm) så tillvida den inte bor i alltför trång, tråkig och ostimulerande miljö

• mm

De möss som avlats efter hårda regler är ofta mkt lätta att få tama och behöver inte hanteras speciellt mycket - de är i stort sett tama från födseln - , så varken jag eller andra som avlar på temperament brukar eg inte prata så mkt om handtamhet…

#1 Jag tycker att överlag vilket djur det än handlar om så står det "handtam" dvs hanterade dagligen från dag 1 som positivt. Som sagt måste jag skriva igen då jag hör hur detta kan låta. INGEN kritik. Jag undrar vad folk kan mena som skriver att dom är hanterade, vad det positiva är? Dessa punkter du skriver fick mig att fundera vidare och det är ju saker jag tycker är positiva. Mina möss har alla en fin personlighet, inga stereotypa beteenden, dom fungerar bra med varandra. Däremot är dom inte hanterade så mycket av en männsika. Detta gör att dom är rädda för handen innan jag vant dem. Är grundtrygghet ett temperament man kan avla fram i genetiken? Jag har alltid tänkt att grundtryggheten kommer sig av miljön. Vad spännande!

Grodan, nu fick du min hjärna att jobba för fullt! Det har jag inte tänkt på innan men i zooaffären där jag köpte en vit labbmus som var framavlad till reptilföda sade zooägaren att dessa möss är från början lugna och trygga just för att dem är framavlade som laboriatoriedjur från början och därför behöver vara lugna att hantera trots en sådan miljö och hantering som det innebär att vara labbmus. Min kille var från början ganska tam. Jag vet inte, men jag gillar nog änå den där speciella kontakten jag får med dom andra just i början innan dom vant sig vid min hand. Jag kanske har ett totalt annorlunda synsätt på detta. Men det första min ena mus gjorde när jag fick hem henne var att bita mig och hoppa typ 2 meter rakt upp. Jag älskar henne just därför. Jag älskar att jobba med att få henne trygg och tam. Nu bits hon inte längre och flyger inte 2 meter upp i luften, men varje dag vi jobbat för detta är för mig så givande. Jag tänker mig framåt hur jag om ett tag kommer tänka tillbaka med henne tryggt i min hand på äventyr "tänk första dagen du kom så rädd du var" Jag kanske är speciell men att få hem en så pass rädd mus och sedan se den bli tam är något jag ser positivt.

#2 Därom tvista de lärde…

#3 Oki, men då förstår jag vad du menar. Du blickar helt på hur van musen är med mänsklig hantering. Jag tittade från ett annat håll…

Det är nog ändå aveln som styr hur pass nära du kan komma din mus, men det kallar vi nog inte tamhet. Tamhet är hur van musen är vid dig och hantering.

Beteendet, karaktär och trygghet är det vi avlar på.

Jag tror att vad många nya musägare menar med tamhet är att musen t.ex. hoppar upp i handen själv!

Uppfödarna menar att musen ska vara lugn och sansad att hantera, inte överdrivet rädd utan trygg och välmående med människor. En välavlad mus har ju alla dessa egenskaper genetiskt och behöver inte tämjas direkt på det sättet. Men jag tror inte de tittar på att musen själv ska ta första initiativet att hoppa upp i handen.

Så vill man att de ska ta egna initiativ så får man jobba lite med dem. Jag förstår precis hur du menar, minflock, det ärundrbart att bygga upp det där förtroendet tillsammans! Men jag tror att bara för att en mus har varit fullt trygg med sin förre ägare betyder inte det att den måste vara det med sin nya. Det tar ett par dagar att bygga upp en kontakt. Sen finns det vissa möss som är väldigt kontaktsökande med alla.

Möss är ju rätt försiktiga djur till naturen och det är en del av charmen med dem.

Jag försöker att inte hantera mina ungar för mycket när de är små. Gör jag det blir ju alla lika "tama", och då är det svårare att hitta den bästa av dem, temperamentsmässigt. Jag börjar därför sällan hantera dem på allvar förrän vid 4-6 v. Då ser jag snabbt vem som är lugnast och tryggast och trivs bäst med att vara i min hand.

Givetvis plockar jag med dem, bestämmer kön, kollar färg och hårlag, städar bur od, men inte en massa hanterande för att tämja och gulla.

Det här var en rolig och intressant tråd!

Kom med på temperamentskursen om du kan, så berikar du kursen med dina funderingar och frågor. Det här tycker jag är viktigt.

Det finns så många olika möss, som har så olika grundtemperament. Givetvis går "trygghet" och "oräddhet" att avla på! I labb har de t.o.m. avlat bort rädsla hos möss (fast det är nog genom att ta bort/inaktivera en särskild gen för rädsla).

Finns det i generna, kan det förstärkas eller försvagas via avel. Däremed inte sagt att resultatet blir önskvärt, eftersom flera gener oftast samverkar, och avlar man på en sak får man andra saker med på köpet. Om det är bra eller dåliga egenskaper märks först på sikt.

För att svara kort på din fråga, är min fasta uppfattning att en "handtam" (men också TRYGG och KOMMUNIKATIV - det är inte samma sak och hör inte alltid ihop!!) ska ABSOLUT vara en människas "första-djur"!!

Man lär av varandra! Människa och djur. Ett tryggt och handtamt djur lär en ovan människa, och en van och kunnig människa kan lära ett djur som är mer problematiskt.

Att sätta ihop ett problematisk djur med en okunnig nybörjarmänniska, går mycket sällan bra. Djurintresset falnar snabbt och effektivt, för det är inte kul!

Särskilt barn "tröttnar" mycket fort på ett djur som "inte vill vara med", som uttrycker "Hjälp, här kommer den där otäcka människan igen!!" varje gång de vill vara med sitt djur. men även en vuxen tröttnar lätt, och tycker "djur är dumma och tråkiga".

Har man en bra "djurhand", är det en utmaning att bli vän med någon som aldrig förstått mänsklig vänskap. Det är en ära att få vänskapen, man växer, precis som du säger. Man växer tillsammans.

Men om man sedan ska gå vidare till att avla - då måste helt andra ögon in i bilden!! För, som Grodan säger, viktigast av allt är att avla på djur som TRIVS, mår bra och fungerar utmärkt i "vanlig fångenskap" och ihop med människor.

Bland mina ungar har jag märkt att vissa "blir tama av sig själva", medan andra aldrig blir riktigt tama, oavsett att jag handskas med dem från liten ålder (ca 8 dagar).

Så "mycket hanterad" eller inte, behöver inte betyda så mycket faktiskt.

Sedan är "handtam" faktiskt inte detsamma som att musen gillar människor, eller ens bryr sig om människor!! Vissa möss använder människans hand som "hiss" och "en väg ut till friheten", och något roligare än den trånga och tråkiga buren.

En mus kan hoppa upp i handen omedelbart - utan att vara det allra minsta "kommunikativ" - eller "trevlig" i mina ögon. Att musen omedelbart ska upp i min hand, betyder inte att den söker mitt sällskap, eller ens bryr sig om mig.

Håller för fullkständigt med Sara i att jag vill ha med dig på kursen 10 oktober! Det kan bli mycket intressanta diskussioner om det finns fler synsätt på temperament och vad som är en bra sällskapsmus.

Ännu en sak. En pet-class-mus är inte alltid detsamma som en trevlig, gosig, personlig, kommunikativ och rolig mus!

En peclassmus låter sig hanteras med trygghet (eller i alla fall i stillhet, kanske inte helt trygg). En petclassmus behöver inte komma frivilligt, men ska låta sig hanteras utan protester. Och helst också vara nyfiken på människan som hanterar den.

En "personlig sällskapsmus" ska givetvis vara både trygg och hanterbar och snäll också. Men den kan vara mer "egensinnig" och också mer personlig gentemot människor; den kan gilla mig och vända andra ryggen till exempel. Liksom den kan "säga"/uttrycka "vill inte nu" och "vill nu". Givetvis ska den komma upp i handen, frivilligt, även fast de bor i stora öppna bur-hopbygge-komplex där jag annars inte får tag i den. Och är den på golvet ska jag inte ha problem med att få in den igen. Den ska komma! Om inte dirket så efter lite övertalning.

Detta sista är bara min egen högst privata uppfattning. För jag vill ha såna möss själv. De funkar med mitt sätt att ha och hålla möss. Jag är så lycklig med dom.

Ja, som du ser "gick jag igång" av din tråd.  

Oj så mycket intressanta svar!

För mig personligen så är en "perfekt mus" rent egoistiskt och inte ur avelssynpunkt en ohanterad mus. Just sådanna möss jag precis fått hem. Dvs går bra i flock, är nyfikna och väldigt aktiva. Men så rädda för min hand och mig. Jag utnyttjar egenskapen nyfikenhet dom har. Det gör att jag tror att dom lätt kan bli tama för nyfikenheten tar över rädslan. Jag har uttnyttjat deras egenskap nyfikenhet mycket för att få dem tama. Buren är just nu inte alls så mycket inredd och rolig. Jag har ett hus, mat och vatten och en gren men det är allt. Detta har jag för att jag tror att dem lättare och fortare blir tama om dom kopplar ihop min hand och allt utanför buren som intressant. Att dom ska längta efter att få komma upp och ut ur buren. Min hand är vägen till allt spännande. Jag har som regel att plocka upp dom korta stunder minst 10ggr per dag. Jag tar upp dem en kort stund och släpper ner dem, tar upp dem igen osv. Vad som även spelar in mycket i denna flock är att mina 2 möss sedan innan har blivit mer tama. Dom vågar sig fram och kommer fram till handen vilket gör att resten blir nyfikna och vågar mer.

Därför tycker jag personligen att nyfikenhet är en viktig egenskap att avla vidare på.

För en nybörjare kanske som skrivits detta inte är roligt. Man vill ha en tam mus från början. Men går all avel ut på samma sak eller finns det olika hur man avlar på tama eller från början inte tama möss? Precis som vissa avlar på en viss sort utseendemässigt borde det väll finnas olika sätt att avla även i temperament?

Vart någonstans är denna kurs? :)

Det hörs ju iaf att du förstår musen och vet hur du ska lära dem. :)

Därför tycker jag personligen att nyfikenhet är en viktig egenskap att avla vidare på.

Det här är intressant! För jag tror faktiskt att den enda uppfödaren idag som är intresserad av den typen av egenskaper är amaira.

Vi behöver olika uppfödare som tittar på olika saker och då också förstärker olika saker i sina linjer. Jag skulle också vilja se hur långt man kan gå med denna nyfikenhet utan att mössen blir springiga eller överdrivet revirbenägna(för det tycks kunna ha ett samband)

Kursen ska vara i Sthlm, det finns en tråd här inne om exakt var!

#11. "Men går all avel ut på samma sak eller finns det olika hur man avlar på tama eller från början inte tama möss?"

Jag vill påstå att det finns olika. Vill man ha fram en  riktigt snygg standard, blir temperamentet lidande. Fortfarande är mössen (oftast och förhoppningsvis) snälla (dvs bits inte - i alla fall inte så mycket… ) men resterande går inte att ta hänsyn till, det är så mycket att prioritera i alla fall, för att bli framgångsrik.

Enligt min erfarenhet är "de engelsktypade showmössen" mycket nerviga och ofta mycket rädda. Inte heller söker de mänsklig kontakt på samma vis som ett petdjur gör. De är helt enkelt inte avlade på det.

En mus som är helt ointresserad av mänsklig kontakt är inte kul! Inte för en människa. Om man inte vill ha något vackert att titta på bara, utan interaktion (fast då gäller det ju att få syn på dem också, för de gömmer sig helst).

Tammusen var en vildmus från början (sådär hundra år sedan). En vildmus har"vilt-tänk" i hjärnan!! Det är vad den överlever på, och det är till stor del bortavlat faktiskt.

Att ge en vildmus sina behov tillfredsställda i fångenskap, är inte lätt, snarare snudd på "djurplågeri". Det började så, men det är inte där vi är längre.

Dina möss är rädda - men också nyfikna. En riktigt rädd mus, är inte ens nyfiken!! De vill bara bort. Du har en framavlad tammus i dina ohanterade möss .

Jag tror också jag vet vad du pratar om, med glädjen i att få ett djurs förtroende. I ett samspel som kräver lite grann, av både kunskap och tålamod och en extra känsla för djuret det handlar om.

Och visst blir man lite mallig, när ens djur glädjefullt kommer fram till en, men ointresserad vänder andra ryggen. Det är först på senare år som jag börjat uppskatta husdjurs allmänna människokärlek. Förut ville jag ha den personlig, och "arbetad för" eller hur jag ska säga. Helt enkelt vara utvald, på grund av att jag är jag och ingen annan.

Jag kanske är lite väl drastisk nu… Men om man är intresserad av att vilja ha möss så tycker jag att det är fel att få allt så enkelt. Om man noga tar reda på hur möss beter sig och hur man bör göra dem tama så tror jag man får mer glädje av musen. Att man är mer seriös. Visst bör man inte avla på dåligt temperament, men en mus är ju en mus, det vill man väll ha kvar i musen? Möss är små djur som jag inte tycker att ovana tex barn ska skaffa för att få ett gulligt litet husdjur. Alla tänker ju olika och jag tror inte att ni som skriver eller avlar just avlar bort själva vad som kallas mus. Men kan det inte lätt bli så. Att man focuserar så mycket på att få nästan apatiska möss för att dom ska passa in på nybörjare. Som sagt, drastiskt, men vart går gränsen? Vet man hur lugna man vill ha dem, vart gränsen går till att få föör lugna möss som finner sig i allt? Nu älskar jag ju min "laboriatoriemus" för att han är just han. Men jag tycker nästan att detta lugna beteende är för lugnt. Han är en ganska tråkig mussort för mig just för att han är så otroligt lugn. Visst är han nyfiken men han ligger mest som en tjock padda i buren och sitter stilla i handen. Dom andra är det mer liv och rörelse på. Jag tycker dem är betydligt roligare att hantera än denna "labbmus" som inte gör alls mycket väsen av sig. Jag tycker om honom, men jag skulle själv inte vilja ha en till sådan mus. Vad ska jag söka efter hos en uppfödare om jag vill ha möss framöver? Hur beskriver man att man söker "otama" men nyfikna möss. Vad beskriver en sådan uppfödares avel? Jag vet ju vart dom jag har nu kommer ifrån och kan absolut vända mig dit, jag älskar dem. Men vad utmärker speciellt en sådan uppfödare?

Oj, vilka intressanta funderingar! Och jag håller med dig.. jag vill inte heller ha någon "padda". De måste ju ha lite driv och livsglädje av något slag.

Jag ska fundera på hur jag tänker och formulerar mig när jag letar efter möss och svara sen..

Jag anser inte att alla "paddor" (föredrar själv att kalla dem för "sälar") är utan livsglädje och driv. De är bara lugna vid hantering.

#15. "Hur beskriver man att man söker "otama" men nyfikna möss."

Det är väl bara säga så . Men vad vill du ha för mus när den väl är tam? Enda skillnaden du talar om, är väl vägen till tamhet?

Vill du ha en mus som är svår att tämja? Som det kräver något speciellt av ägaren för att få tam?

Det passar säkert dig, men inte flertalet människor, och det blir mössen lidande av, alla de tusentals som inte hamnar hos dig  .

Är det själva tämjandet du talar om, eller hur musen ÄR när den väl är riktigt tam? För min del handlar det om hur jag bor och hur jag kan ha mina möss. Flertalet musägare har flera djur och bor i en miljö som kräver små "instängda" burar - det är väl för tur att musen kan vara ett bra litet husdjur i sådana sammanhang.

Det handlar om MUSENS väl och ve i första hand, inte om människans. Tammusen bor och lever på människornas villkor!!! Det får vi inte glömma bort.

Motsatsen till en "säl", kan vara en alltför springig mus - och en sådan får man ingen kontakt med och den är inte heller rolig att ha. Den mår inte ens särskilt bra, törs jag säga.

Att en mus är nyfiken till sin natur, behöver inte bertyda att den också gillar människor, även om det ligger väldigt nära till hands. En sällskapsmus som inte gillar människor, är det väldigt synd om!!!

Vad avlar vi på, vi som avlar? Ja, jag törs svara för flera: En mus som trivs med människor och mår bra i mänsklig fångenskap! Det är ju ändå det viktigaste, just för att det annars är synd om musen!! Och människorna som har den.

(fast nu talar jag inte om ren standardavel, som jag inte har någon kontakt med, kanske finns den mer i andra länder men jag kan inte uttala mig om den)

Sedan är det helt personligt hur vi vill ha en mus. Och så ska det också vara, anser jag. Vi är olika, och det är mössen också.

Ett roligt exempel som jag läst om nånstans, som handlar om "mänskligt urval".

Två olika labb köpte möss från samma stam, dvs helt inavlade och genetiskt exakt likadana. Efter flera år gjordes av någon anledning en jämförelse mellan dessa möss, och det visade sig att de var helt olika till temperamentet!!

På det ena labbet var mössen lugna och ganska stillsamma, på det andra labbet var mössen mer livliga. Skillnaden var klar och tydlig. Vad hade hänt?

Ingenting som var medvetet i alla fall! Men vid urval av avelsmösen, hade de personer som hade hand om förökningen av dessa inavlade labbmöss, troligtvis lite egen personlig känsla för vad de uppskattade mest hos mössen när de handskades med dem. Mer behövs inte!! Fascinerande, tycker jag.

Det där har jag också funderat på!

Jag hade 2 killar förut (känns som jag skrivit det 30 ggr?), ena var "hyperaktiv" och han tyckte aldrig om sin bur, hur jag än gjorde var det aldrig kul nog åt honom så han klängde nästan jämt i gallret och ville ut. La jag då ner handen i buren hoppade han direkt upp i handen och uppför armen. Jag tänkte då att "oj, social kille det här" men tyckte aldrig att han var särskilt kontaktsökande, han ville mest bara ut, inte vara med mig, det var inte målet alls.

Den andra killen var lugnare. Han verkade trivas i sin bur och klängde inte runt utan var mer harmonisk. Var han vaken när jag gick förbi buren eller satt och tittade så kom han upp till burkanten och tittade och öronen var frammåt, ögonen var pigga och han sa typ "åh hej!" kändes det som. La jag ner handen i buren då för att hälsa tillbaka så hoppade han inte alltid upp utan ibland bara hälsade han, när han väl ville komma upp så la han sig hellre i handen och mös medan jag klappade och pussade på honom än ränna runt. Han var ruskigt kontaktsökande tycker jag. Kändes att han ville vara med mig, när han faktiskt låg kvar och kisade lite med ögonen eller till och med kröp in i tröjan för att ta sig en lur.

Båda var ju "handtama" men den ena var mer intresserad av mig än av omgivningen, eller att han fick komma ut bara. Självklart kunde ju även den lugna killen få sina hyperryck och springa runt, men han var fortfarande sådär "närvarande", som inte hyperkillen var.

Båda var zoodjur kanske ska nämnas och kan hålla med om att det man bygger upp med djur som inte är vana vid människor är speciell på nått sätt. Har bara upplevt den med just zoodjur faktiskt, även om det finns band mellan mig och uppfödardjuren jag har också såklart.

Precis Maria, du ger ett bra och levande exempel på vad jag skriver om.

De här mössen som "klättrar på väggarna" blir man ju själv nervig av att ha. Det är verkligen inte kul, ingen trivs, varken människa eller mus.

När "trivs" en sådan mus? Först om den blir utsläppt och får leva som vildmus? Och det kan den ju inte heller, då mår den ju inte heller bra! Så, det är verkligen viktigt att inte avla vidare på sådana små djur som aldrig kan finna sig tillrätta i livet.

Ja, jag pratar mycket om avel, för det är ju vad jag sysslar med. Kollar temperament, psykologi, omständigheter, livskvalitet, osv, osv, hos mina möss, för att sedan "föra vidare" eller "stoppa".

Och visst kan man få riktigt bra och mysiga zoodjur, absolut! Jag vet själv. Även "grossistdjur" - det händer .

(Det är ju bara det med zoodjuren, att risken är så stor att det är något som är fel istället, och allt bara blir jobbigt och sorgligt, och inte alls som man tänkt, drömt, och planerat.)

#17 Men kan det inte lätt bli så att i strävan efter "sälar" så blir dom utan livsglädje och driv? Eller är det två olika saker som inte hänger ihop när man avlar på att få fram "sälar"?  När jag skriver "padda" menar jag ur negativ syn, är "sälar" något positivt att få fram?

#18 Jo, det stämmer nog som du skriver. Det är själva tämjandet jag vill åt. Inte att musen ska fortsätta vara sådär nervös hela livet. Då håller jag verkligen med om att det är synd om musen!

Jag vet inte alls. Men i strävan efter att få en mus som passar dom flesta männsikorna perfekt, hur gör man för att inte förstöra det som kallas mus. För mig är möss som djur pigga, livliga, nyfikna och till en början rädda djur. "Paddan" jag har hemma är lite taskigt skrivet om honom, men bara en vit sak som finns. Ingen action eller liv i över huvud taget. jag kan lätt ta upp honom och han ligger blixt stilla i handen och är hur lätt som helst att mysa med. Men för mig skulle han lika gärna kunna vara en annan sorts djur. Han är liksom mysig som individ, men inte som mus. Om ni förstår vart jag vill komma…

Från början hade jag tre likadana labbmöss. jag såg ingen skillnad och hur mycket jag än höll på med dom kunde jag aldrig lära känna dom som individer. För alla tre var likadana. jag var tvungen att ge bort två av dem för att ha någon chans att få lära känna en individ. Dessa labbmöss tycker jag personligen är totalt förstörda i aveln. Det har gått för långt med att få fram lugna möss.

Åh så mycket intressanta saker ni alla skriver!

Lugn, eller deprimerad? Hur är han i buren? "Lever" han? Har han ett liv?

Du pratar om "labbmöss". Varifrån kommer de?

Vad jag vet får man inte köpa labbmöss idag, för de är så genförändrade (inte genom avel utan genom genmodifiering).

Jag håller med dig i vad du ser som "mus". Jag är ju uppfödd på landet med möss omkring mig - den vilda "riktiga" sorten. Söta, pigga, näpna, fulla av liv och bus och klurigheter. Helt enkelt bedårande!!!

Vill jag ha ett marsvin köper jag ett marsvin (en stilla klump i handen som pratar och myser där). Vill jag ha något att titta på köper jag en porlinsmus, minimus, eller akvariefiskar. Vill jag ha något mjukt och totalt orörligt att mysa i och med, så köper jag ett gosedjur.

Nåja, men principen …

#23 han är enbart lugn. för lugn. Om han skulle vara männsika skulle jag beskriva honom som en sådan som sitter med nötter och en ölburk i handen dygnet om och kollar på tv i en fotölj. Som ett litet exempel. Igår städade jag och lade in nya leksaker till dem. Jag lade in en äggkartong som jag stängde igen. honorna började direkt att gnaga ett litet hål så dom kom in och kunde bygga därinne. Flitiga till tusen. Denna hane pressade sig istället igenom. satt fast men pressade allt vad han hade för att komma in genom det lilla hålet som fanns. Inget onödigt arbete ville han göra, lathet?.  Möss för mig är arbetande flitiga små djur. inte som han…

det är säkert ingen "äkta" labbmus utan han är framavlad från labbmöss. Hans gener kommer från labbmössen. Jag tänkte även igår att skulle jag vilket han är framavlad till börja exprimentera eller skulle han bli en försöksmus skulle han troligtvis tåla en hel del. jag tror att man skulle kunna ge honom sprutor i mängder, hänga honom upp och ner i svansen osv som man gör med försöksmöss utan att han skulle få panik. han är liksom fööör lugn och orädd. inte som jag tycker möss ska vara…

Det är det jag tänker med avel. När vet man när det har gått för långt i strävan efter lugna trygga möss? Med denna kille tycker jag aveln gått för långt. han accepterar allt. Även hemska saker som man inte borde acceptera tror jag han skulle ta med ett lugn…

Jag tror dock att han skulle kunna vara till användning i avel.

Kanske för att få in lite lugnhet i en linje där mössen är för hispiga..

Och tror säkert att många föredrar en sån mus. Jag gillar ju när de är lite coola av sig. Men de ska ju fortfarande söka kontakt med mig och titta på mig när jag närmar mig buren. Helt i sin egen lilla värld får de inte vara.