Inga såna erfarenheter…men "prata med djuren"   tycker iaf jag är att kunna läsa av sitt djur..hur de mår etc..

 Men visst vore de coolt och föra en konversation med sin snutt

Sen ska man väl alltid prata med sitt djur , så de känner igen ens röst !

Jag tycker Mia Mattssons böcker är jättebra. För de som inte känner till dem så heter de "Lyssna när djuren talar" & "Föra djurens talan".

 Har själv inga sådana erfarenheter, men skulle gärna ha, jag menar, det är ju jättebra att kunna komunicera med djuren på det sättet. Man märker direkt när något inte står rätt till.

Men jag får nöja mig med att prata med djuren på mitt eget sett.

jag har inte läst boken och heller aldrig förstått när Samanta Cury beskriver att hon ser i "biler" etc… jag känner bara… jag kan känna dofter, eller få ont etc och antar att det är djuren som förmedlar saker till mig… men inte alla djur… eller jo, de flesta mössen, men bara några råttor… illern - nej… hunden - vet ej, vi är för nära för att jag ska kunna veta det…

jag skrev i en annan tråd om att jag vet när någon av mina gnagare (främst mössen) håller på att dö… jag känner en speciell doft - och det spelar ingen roll var jag är (hemma eller flera mil bort)…

Jag har haft Mia Mattsson hemma hos mig "pratandes" med min gamla dobermann. Tyvärr var resultatet rena rappakaljan och inget stämde. Hunden "beskrev" saker som aldrig hade hänt och Mia ändrade historien från när hon berättade till när hon skrev ner och skickade hem en historia. Riktigt ruffel och båg som kostade 400:- spänn, skattefritt?

Personligen så tror jag att den som är nära djuret är den som har bäst möjlighet att förstå det (om det är en ägare som bryr sig om djuret). Man lär sig kroppspråk och läten allt eftersom. Jag har haft mina möss sedan i somras ifjol och jag håller fortfarande på att lära mig och de är helt olika också. Prata med djuren gör jag jämt. Det är roligt att se när de blivit van ens röst och kommer fram bara de hör en prata med dem :-)

Kan berätta om min guldhamsters lilla äventyr där det var bra att hon var van vid min röst. Hon finns inte längre, men jag har de härliga minnena kvar :-) Iaf så stod jag och diskade en kväll och hörde att det lät som "gnagljud" bakom mina köksskåp. Fattade inte vad det var, så jag började kolla runt lite. Upptäckte då att luckan till hamsterburen stod "på glänt". Började se framför mig hur jag skulle vara tvungen att börja skruva loss köksskåp för att få fram henne, men medan jag stod och tänkte på hur jag skulle göra så pratade jag med henne. Frågade henne hur hon tagit sig ut, varför hon var bakom skåpen etc etc. Efter ett tag prasslar det till och så sticker hennes huvud ut längst ned under ett skafferi (där hon tagit sig in). Hon var alldeles dammig men såg så lycklig ut och tittade på mig med en sådan härligt glad blick, ungefär som att hon menade "titta vad jag gjort helt själv". Så sprang hon fram till mig och jag kunde ta upp henne och borsta av henne allt damm. Hade hon inte blivit van min röst vid det laget så hade jag kanske blivit tvungen att just skruva ner alla skåp :-)

Jag var med en en riktigt häftig, och ganska obehaglig grej för ungefär tre år sedan. Min gammelhund hade precis börjat få epilepsi, och hade ungefär ett anfall i månaden. Jag och min fd sambo var hemma hos hans föräldrar på midsommarafton och vi hade dobermannen med oss eftersom hon var bara 4 månader gammal. Min gamle vovve var ensam hemma. Ungefär vid 23-tiden på kvällen när vi sitter och dricker och har jättetrevligt så kändes det som att jag fick ett slag i magen, jag började må illa och kände direkt att något var fel. Exakt samtidigt så börjar jag känna lukten av gammelvovvens bajs. Jag frågar alla runt bordet om de känner något, men alla tror att jag är knäpp och säger att de inte känner någon lukt alls. Eftersom han åt dietfoder då så luktade hans bajs ganska speciellt, så jag kände igen lukten direkt.

När vi åker hem vid 01-tiden så möts jag av gammelhunden som haft epilepsianfall och bajsat och sedan trampat runt i bajset i precis hela lägenheten. Det var bajs över hela golvet, i sängen och överallt. Det var dessutom intorkat och han var lugn, alltså hade han fått anfall några timmar tidigare, antagligen precis då jag kände på mig att det hände något.

Har aldrig känt den känslan varken förr eller senare, å andra sidan så har det inte hänt honom något när jag inte varit hemma.

Lite läskigt, men jag ser det som en bekräftelse på att vi verkligen hör ihop. :)

Inte vet jag om det funkar men då jag för tillfället har problem med min hund så försöker jag då jag vill testa allt.

Däremot kan jag ha en "känsla" om nåt av djuren. Men om det är att djuret förmedlar nåt eller att det bara är att jag ser att det är nåt då jag känner dom så väl, det vet jag inte.

förnimningar är häftiga…man borde lära sig att lita mer på sin första känsla -intuitionen

Häftig upplevelse bejtedejte!

Min häst pratar med mig. Är inte vattnet uppfyllt så får man en rejäl smäll i huvet med hinken ^__^

När jag var liten sa min mamma att jag kunde prata med djur. Jag fick ankor att komma och kela med mig och de följde med mig hem. Hade en sparv som kom och hälsade på mig på fönsterbläcket varje dag också. Och när jaf var 6 år red jag på en nordsvensk hingst som i princip bara var snäll och uppförde sig med mig.  

Jag tror det har mr att göra med att vara öppen och lugn och lyyssna på djuren än att "prata" med dem

Förresten nu när jag läste bejtedejtes inlägg så har jag upplevt det många gånger. Tror dock det har mer att göra med hur nära man är. Sånt som tvillingar kan känna.

Två år sen mittinatten får jag för mig att jag måste köra en timme ner till hästens bete för något kändes knepigt. Jodå, staketet sönder och alla hästarna mitt ute i en åker. tur att jag hade två nattsuddarvänner som åkte med. 

Och i våras hade Vicks fått kolik. Jag vaknade rakt upp i sängen kl 5 men efter lugnande från pojkvänne somnade jag om. 2 timmar senare ringer morgonfodraren och säger att Vicks ligger ner i boxen och skakar.  Tro jag var arg på migsjälv för att jag somnade om

#3 - Om jag inte minns fel, Grodan, så var det när vår Mulle (Morakullans Jolly Dollmus) dog, som du berättade att du känt på dig att någon av "dina" möss skulle dö.

#12 ja… så kanske det var också… men det är ovanligt, ofta är det när de är någon hemma som ska dö… fast den gången luktade det så starkt och jag verkligen LETADE efter vem som var döende här hemma…

som ung/barn har man ofta en bättre kontakt med djur… jag hade också en väldigt nära kontakt med min ponny jag hade när jag var 8-16 år… men å andra sidan umgicks jag mer med henne än med kompisar…