Jag tänker så här… personligen har jag oerhört svårt att både sälja och ta bort djur, oavsett art, som jag har lärt känna. Och jag vill lära känna alla mina individer.Det gör att jag våndas alltid över om jag ska sälja eller omplacera djur. men det är MITT problem mer än djurens problem tror jag.

Jag förder upp leopardgeckos som kan bli 20 år. De kan få vandra runt i otroligt många hem och risken att de hamnar i ett hem med bristande intresser och- eller kunskaper någon gång i sitt liv är ju ganska stor. Större än vad risken är för en mus som kanske lever en tiondel så länge. Möss vandrar också vidare till nya hem därför att många (jag är en av dem) anser att det är synd om en vacker hane bara sitter av sin tid hos någon, om den lika gärna kan få gå i avel hos någon annan fram till pensionen.

Även om jag själv har svårt att slita mig från mina djur så är jag inte emot omplaceringar. Däremot är jag emot handelsstall… alltså personer som köper upp för att sälja vidare. Sånna finns det gott om i reptilvärlden. Dessa bunkrar billiga djur på mässor och säljer dem till dubbla priserna bara för att göra sig en hacka och det känns inte rätt… djuren kan få bo i sina tillfälliga lådor i veckor innan de hamnar i sitt rätta hem.

Så jag summerar mina tankar så här;

antal hem för musen är inte så avgörande. Det är kvalitén i de hem där den bor som räknas.

Men…det finns säkert möss som mår dåligt och blir superstressade av att fara omkring. De ska då heller avlivas än säljas.

-L

#1 du har många vettiga synpunkter. Helt klart

Men det som är så svårt är ju att faktiskt kolla så att hemmen verkligen är bra, alla har ju olika syn på djurhållning. Så det kanske blir mer att man omplacerar till folk man känner till sen tidigare- alternativt till sällskapshem där man vet att de får mycket uppmärksamhet osv.
Beror väl på vad man har som krav och önskemål själv, en del har nog inga större krav på nya hem tyvärr.

Jag förstår resonemanget i att det kan kännas som "slöseri" att sitta med ett jätte fint avelsdjur, men då finns ju möjligheten att man lånar ut en hane för avel t.ex.
Jag kan bli upprörd när jag ser annonser på smådjur som går i stil med "honan säljes även hon, hon kan få en kull till". Där smådjur endast verkar ha något värde så länge de går att avla på.
Sett många exempel där folk är intresserade av ett djur och är hur ivriga som helst på att få ta djuret.. tills de får veta att den kanske är för gammal för att gå i avel eller liknande. Då blir svaret genast; "jaha, då är jag inte intresserad tyvärr". Känns så trist att många bara ser till avelsbiten, som att det ska vara prestation hela tiden. Att det bara handlar om att ha och få fram snygga djur, att man "ska" ha många kullar för att "komma någon vart" osv :/ 

Tycker det är trist att många inte är beredd att ta hand om ett djur som lever endast 2 år- utan skaffar det mer eller mindre bara för att kunna ta en kull, å sen vips så ska de vidare till nästa. Det blir ju bara som avelsmaskiner, snarare än sällskapsdjur.

Tror att det kanske är lite annorlunda på möss, jag har fått den uppfattningen att många har dem mer som avelsdjur- och SEN sällskapsdjur. Men jag kan ju ha fått det om bakfoten

Det är nog lite olika också, på hur folk ser på saken och hur man är som person- som du säger så går ju kvalité på hemmet före antal hem. Ligger något i det !

Men jag kanske bara är jäkligt skeptisk till nya hem själv iom att jag vet hur det kan gå till i hamsterkretsar *funderar*

Kanske bara är jag som nördigt vägrar släppa principen att- man har djur för att man älskar dem å inte kan leva utan dem, å att all avel är en stor bonus

Till bra sällskapshem kan jag alltid tänka mig omplacera djur. Jag har många gånger omplacerat mina favoritmöss och favoritråttor som av någon anledning inte skall gå i avel, för att jag VET att det nya hemmet är superbra och för att jag VET att den nya ägaren kommer att älska dem högt. Men personerna har då varit mycket mycket bra djurfolk. Och till sådana personer vill jag erbjuda det bästa. Det är en stolthet att sälja ett djur som blir högt älskat och favoriserat.

Jag omplacerar eller säljer aldrig djur som, mig veterligen, har beteendestörningar eller är sjuka.

För övrigt är inte min mus- och råttavel för någon annans nöje än mitt eget. Jag bedriver inte djurfabrik där jag säljer massa djur. Tvärtom, jag säljer så lite som möjligt.

Dessutom vill jag inte sälja djuren när de är unga. Jag vill gärna veta vilka de är först. Råttor får tyvärr stora kullar och jag kan inte kulla råttor, så där måste jag i regel sälja några för att slippa ha för många. Problemet med råttor är att köparna vill ha dem redan när de är 5 veckor och detta passar ju inte mig direkt. Förut hade jag som princip att spara hela råttkullar för att sedan omplacera dem när de var ett par månader - då hade jag valt ut de jag skulle avla vidare på och kunde sälja resten. Nu har jag inte så många kontakter med folk som vill ha omplaceringsråttor så jag måste tyvärr sälja dem när de är 5-6 veckor gamla.

En sak jag finner lite jobbig med att omplacera eller sälja är att det idag finns väldigt få rena sällskapshem. Jag säljer helst till sådana, för jag vet att djuren får det så himla bra där. Dock är de flesta som jag; uppfödare… I a f när det gäller möss.

#2 skrev: Jag förstår resonemanget i att det kan kännas som "slöseri" att sitta med ett jätte fint avelsdjur, men då finns ju möjligheten att man lånar ut en hane för avel t.ex.

Nej, möss är så känsliga för smittor. Mycket känsligare än hamstrar har jag förstått, så personligen tar jag inte hem honor på parning och jag lämnar inte bort mina hanar till låns. Liksa så lämnar jag inte bort honor på parning heller utan köper hem de hanar jag behöver för avel. Hanar säljer man nog oftare än honor iom att honor kan gå i grupper på ett annat sätt än vad hanar kan.

Jag ser helst att har man skaffat sig ett djur, vilket djur som helst, så ska detta djur få ett livslångt hem. Har man skaffat ett djur så ska man ju vara beredd på vad djuren kräver av matte eller husse i boende, aktivering, utfodring osv. En mus lever inte länge och därav tycker jag det är extra viktigt att dom får ett stabilt hem, under den korta tiden som dom faktiskt lever. Kan förstå att man kan behöva omplacera ibland, allt kan ju inte alltid gå enligt planerna men då ska man ta reda på så mycket som möjligt om det nya hemmet, gärna hälsa på och se så att djuret mår bra.

Djur som lever längre, tex katter, hundar, ödlor osv kan jag tycka är lite mer okej att omplacera än smågnagare som bara har 1-2 år att leva. Dom ynka åren tycker jag att man kan offra för att ge det bästa möjliga till sin lilla livskamrat.

Många bra tankar! Grodan; jag förstår varför du helst hade velat ha kvar råttungar längre än så.. För att på något sätt kunna bedöma temperamentet. Men det är ju så att de flesta vill ha sina djur från början. Å det måste man ju ändå förstå, det är ju en upplevelse i sig att få ha sina djur från de att de är små. Så man kan uppfostra dem efter hur man själv vill ha dem :)

Jag kan också sakna "vanliga sällskapshem" ibland.. de finns ju de personer som kan både ta en kull nu och då, när rätt tillfälle infaller sig, men ändå mest ha alla djur till sällskap. Det är så fint som uppfödare, att höra av sina köpare att de verkligen trivs med de djur man fött upp :') Så på ett sätt kan man väl inte säga att man bara föder upp för sin egen skull.. det är enligt mig ett stort privilegium, ett nöje, intressant och vacker.. att få se en kull från de att de föds- tills de att de bor och växer upp hos någon som verkligen älskar dem. Å värderar dem! :)
Det är iaf min önskan som uppfödare. Stort ansvar, men med stor ödmjukhet inför de levande varelser vi tar oss an.. ^^

#4 där sa du något intressant! Är det vanligt med smittor hos möss? Vilken typ av smitta? *nooby som man är*

Så pass vanligt att man inte vågar chansa att låna in en hane för en parning av en hona..? Utan hellre säljer sina finaste avelsdjur vidare till andra för att .. andra ska få chansen att också kunna ta del av gener å fina linjer..?

Allmänt hos hamstrar så kan jag säga som så, att jag är jätte besviken på många som föder upp och kallar sig uppfödare. Det finns allt ifrån de som skiter i genetik och erkänner att de inte orkar sätta sig in i det- samtidigt som de har kullar på löpande band.
Sen finns det mer etablerade, även reggade uppfödare, som "måste dra ner på antalet" av olika orsaker.

I grund och botten vill jag faktiskt bara gråta en skvätt ibland, för jag känner lite som att djuren faller i skymundan för människans drift att föra deras anlag vidare.. det blir liksom en ond cirkel? 

Jag behöver allmän distans, allmän uppfattning om hur andra ser på saker å ting. Så det är jätte kul att ni delar med er !

#5 Jag funderade på om jag skulle skriva att jag ställer höga krav på hemmen mina djur skall säljas till, men antog lixom att alla tar det för givet.

När jag skaffar mig en hund eller en iller eller annat djur som rent sällskaps djur - och som inte ingår i någon uppfödning - är det alltid till ett permanent hem. Jag avser att ta hand om djuret hela dess fulla livslängd.

När det gäller mössen och råttorna är det på ett annat sätt eftersom jag avlar. Jag blir ju tyvärr sittandes med djur som jag eg kanske inte har tid eller ork eller LUST med. Det låter hemskt att skriva så, men i avel blir det inte alltid som man vill. Ibland utvecklas djuren inte som man vill. Och jag då som faktiskt vill avla säljer gärna de djur jag inte skall avla vidare på till sällskapshem. Jag har ju inte skaffat dem direkt. Jag har fött upp dem. Möss jag köper in säljer jag sällan vidare, då varje köp brukar vara noga uttänkt. Men även här kan det hända att musen som var så snäll och go vid köpet efter avskildhet osv inte alls var den mus jag trodde…

En viktig sak, hittar jag inget lämpligt hem får de bo kvar.

Sedan så tycker jag nog inte att detta händer speciellt ofta ändå, jag tycker att jag alltid svarar intressenter att jag inga djur har till salu och att de får vända sig till någon annan. Brukar då skicka dem till olika uppfödare eller mus-ifokus. (De som sist frågade om råttor skickade jag nog ingenstans, men tidigare år har jag skickat dem till de uppfödare jag vet hade kullar). Jag är jättebra på att sälja andras djur!

Jag föredrar eg att ha ett långt förhållande med en köpare och att då och då förse denna person med djur. Jag har då koll på djuren mår i sina nya hem. Annonserar gör jag väldigt sällan nuförtiden.

#6 mest är det nog mask, svamp, skabbkvalster och Rossel man är rädd för att få in.

#6 Tack, vad snällt. Jag är ju inte en sådan som uppskattar att köpa djur som bebisar alltid. Jag köper dem gärna när de är färdigvuxna och jag kan bedöma dem.

Jag har bara tagit omplaceringshundar, avlivningshotade som ingen ville ha - kan ni tänka er att ljuvliga Korven skulle avlivas?!!!

Ang iller så har jag även tagit sådana oönskade, men sedan så fanns det i flera år inga omplaceringsillrar och jag stod på väntelista för omplaceringsiller tills jag en dag insåg att jag nog fick skaffa mig en valp. Och det var jättesvårt att veta hur man väljer illervalp. Detta är ca 5 år sedan och hör och häpna men de folk jag frågade visste inte heller hur man väljer illervalp. Jag menar folk vet ju hur man bedömer karaktär på hundvalpar, kattungar, råttungar osv, men iller… nej! Så jag valde ungefär som när jag väljer råtta. Men jag vet än idag inte om det var rätt.

Ett vuxet djur har något att säga och väljer även dig och DET saknar jag hos ungdjur. Jag vill känna att jag blir vald. Att djuret tycker att det är ok att följa med mig hem.

smittor

Jag är livrädd för hemska bakterier och virus. Och parasiter som inte avmaskningsmedel biter på. Dolda saker som ej går att medicinera. Resistenta bakterier. Det lönar sig att vara försiktig.

#9 Fast visst kan väl ungdjur också välja en ibland? Jag har aldrig känt mig så utvald som med min vovve. Han sprang fram omedelbart till mig, tacklade en brorsa för att komma först. Sen sprang han för att leka med syskonen, och halvvägs dit sprang han tillbaka och slickade mig i ansiktet. Som ett: 'Jag kommer strax'. När jag gick sen så tittade han efter mig och gnällde. Sen när jag kom tillbaka för att hämta honom så gick svansen som bara den, och han struntade totalt i bröder och mor när vi gick tillsammans.

Men han var ju några veckor äldre än vad valpar brukar vara när de säljs. Möss vet jag däremot inte riktigt med. Men nu blev jag också nyfiken. =) Vid vilken ålder brukar du tycka att det går att bedöma en mus?

Ha ha, klart att djurungar kan välja en. MIn Ego gjorde så. Vi sklulle välja en tikvalp i kullen, och så råkade Ego och jag välja varandra, så jag tjatade åt mig en till valp…

#5 missade nästan ditt inlägg, men det är lite så jag tänker!

 "Jag ser helst att har man skaffat sig ett djur, vilket djur som helst, så ska detta djur få ett livslångt hem."

Jag tänker-ska det vara så svårt??
Jag som relativt nybliven hamsteruppfödare känner egentligen bara en sak; det är inte för mycket begärt att folk (reggade som oreggade!) kan garantera ett fint hem- i heeela 2 års tid.

Alltså, jag har väldigt svårt att förstå mig på att folk värderar sina egna prestationer före djurens värde. Så som jag ser det- så är varje liten pickeli individ (även pinkisar….!) ett liv.

Det är ju sjukt, å vridet;
att folk kan kulla bort helt friska valpar tex, för att de inte "uppnår standarden"

Det är ju människans påfund att vi ens har en standard?

Det är ett ideal på ett bra och vackert djur , absolut inget fel med det.. det är ju en mall/vägledning till både etablerade uppfödare så som nybörjare. Så självklart skall man ta vara på fina färger som "blossar upp" å ta vara på dem..

Men vad många uppfödare inte tänker på är att "barn gör som vuxna gör"… alla tar efter alla. Det har iaf jag märkt i hamsterkretsar… Är det inte allas ansvar att föregå med gott exempel GAH. blir helt knäpp på sånt här ibland  ;(

Tror inte det är OK att ens disskutera kullning här på sajten- vilket jag förstår av förklarliga skäl. Men jag tycker det är vidrigt … med risk för påhopp ?

jag har haft möss och råttor som valt mig bla lilla vattnadal somjag köpte i mars han skulle upp i min famn och sitta på min axel tyckte inte om att bli nersläppt i sin bur kärlek vid första ögonblicket

#13 men det var inget omplacerings djur va? '

Tråden handlade ju inte om vare sig ett djur kan "välja" en människa.. snarare om hur människan kan ta sig friheten att vilka som ska leva- och vart

få se minns inte hur gammal han var men en annan som jag köpte var en 1årig hane han valde mig med

ni kom ju in på det ämnet ju så jag fortsätter där ni slutar ju

#15 Ah, förlåt! ^^' Det var jag som blev nyfiken och började på det spåret när Grodan hade skrivit.

#12 Jag håller med dig. Jag tycker att det känns väldigt svårt och konstigt att kulla t.ex. hanar. Om jag hade haft reptiler som åt möss kanske, kanske, jag hade kunnat kulla bort pojkar om jag visste att mina reptiler ändå hade behövt äta några andra pinkisar. Men som det är så går det inte. Fick ju en kull på åtta pojkar som fortfarande bor hemma - i varsin bur. Så själv kan jag varken tänka mig att omplacera eller kulla. Det är knappt jag klarar att sälja ungar, jag fäster mig för lätt och mycket. Ungar kan gå vidare för att få hem med där de får mer uppmärksamhet, men en köpt mus stannar för alltid.

#17 håller med förutom att jag kommer omplacera 1 mushona men då är det tillsammans med 3 musungar men det är mest för att det är en superlugn mus som jag fick från en kompis och dessa behöver en lugn och kontaktsökande mus plus att det känns som om ungarna kommer lära sig mer av det

Är kullning och omplacering samma sak då? Hör DET (kullning) hemma i tråden?

#19 nejdå, inte samma sak alls. Men en parentes som ligger å gror. Som inte alltid kommer upp till ytan men som faktiskt smittar av sig på de som är nybörjare..?
Det finns faktiskt de som lär av de mer "etablerade"..  :/

Men med tanke på Sajtvärd å andra som läser forumet så tänkte jag inte gå in på detta med kullning.

Jag har bara mina egna erfarenheter att gå efter, men jag skräms väldigt mycket av hur folk varslar djur hit å dit..

Därför jag vill kolla lite hur det är i mus-kretsar..

hört så himla mycket som jag själv aldrig någonsin ens kunnat föreställa mig..  :'(

Jag tycker det omplaceras väldigt lite möss jämfört med andra djur. Kan ju bero på att inte så många har möss eller att möss inte lever så länge.

Upplever ni att det är vanligt att många tar en kull på en hona/hane för att sedan sälja djuret vidare till annan uppfödare/privatperson?

Nej, faktiskt inte, men vi försöker ibland att hitta äldre trevliga avelshanar hos andra uppfödare.