Miljöns påverkan på musens beteende
När vi var i sollentuna i våras blev Humlan och Ida förälskade i varann. Humlan var den lugnaste och sötaste flicka lilla långhårssatin man kunde tänka sig. Men hon var inte till salu…. jag tjatade och mutade Åsa Faxlin så till slut släppte hon Humlan till oss.
Humlan kom hem och placerades så småning om med två texelflickor i en stor Dunabur. I denna bur hände många otrevliga saker.
Till att börja med plockade jag bort toppgallret för att lättare kunna spontanpussa på mössen, men jag upptäckte snart att Humlan var fantastisk på långhopp och hade i smyg sina nattliga promenader från buren och ut i rummet, sedan tillbaka igen innan jag upptäckte det. det var när texelhonorna också lärde sig konstarten som rymningarna uppdagades, för de återvände nämligen inte igen…
Gallret sattes på plats. Varje gång jag skulle in så raslade det och skramlade det för gllret är monterat så det skjuts i sidled och har bara en liiiten lucka som man kan öppna. Mest till för att droppa ner mat genom. Självklart blev alla möss rädda av ståhejet och sprang in i sina gömslen och där någonstans tappade jag kontakten med mössen i den buren.
Jag har inte dragit dessa paralleller tidigare men den sista veckan har det hänt något fantastiskt…jag har placerat om grupper iom att jag har sålt lite honor och Humlan med sina söta satintexeldöttrar har flyttat in till två ensamma honor i ett av terrarierna.
jag säger bara HURRA!!!!! för terrarier!
tysta glasrutor glider åt sidan. Ingen är rädd, ingen angips uppifrån. Sover de så vaknar de knappt. mössen hoppar nyfiket upp på skjutlisterna och klättrar villigt ut i handen. Efter 5 dagar sitter de och väntar innanför glaset och bråkar om att få komma fram först och tjatar efter att få klättra ut. Humlan vill inte gå in igen. Hon håller sig kvar så länge som möjligt, Kurar i handen och stjäl en liten bit till av mitt hjärta varje dag. Shanti (hennes vita bebis) är den som väntar innanför glaset först av alla och lämnar det sist när jag stänger in dem igen. Hon ser sorgset efter mig och jag får ofta vända om för att öppna och pussa lite till på henne innan jag klarar av att stänga dörren och lämna stugan. Pocahontas (blå agouti) har varit en liten snabb mus som alltid har trivts i handen men var svår att fånga i dunan. alltid en vild jakt som slutade med att alla saker fick plockas bort innan jag fick fatt i henne. Hon är nu hur tillgiven som helst. En fantastisk utveckling! och jag bara väntar på att få para henne!!! Vilken mysmus hon har varit innerst inne och hon har inte kunnat visa det för mig tidigare :D
Det här är egentligen så självklart men jag vill ändå delge min nyväckta erfarenhet: Miljön påverkar minst lika mycket som det biologiska arvet (Piaget). Klart att valet av hur vi närmar oss mössen avgör hur tillgivna de ska bli. Dunaburar är nog det sämsta tänkbara kan jag känna… Att först rassla bort gallret med ett fruktansvärt oljud (det dras på min modell i sidled, minilucka mitt på gallret) som säkert nästan skrämmer ihjäl dem lugnaste musen i sin skönhetssömn och därefter angripa dem som en fågel uppifrån…kan det bli sämre? hur ska man då kunna få mössen att förstå att handen är snäll? Viken mus är så galen att den självmant hoppar upp i det som för stunden verkar vara livshotande?
och här har jag gått i månader och skällt på texlar med dålig mentalitet…nu skäms jag lite… förlåt små texlar, matte förstod inte bättre 
Nej, Leve terrarier!!!! 
Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare
Paulina
Håller absolut med, även om jag inte har terrarie trots ett evigt letande… Duna är praktiskt städmässigt tycker jag men hade kunnat vara sjukt mycket mer praktiskt om luckan satt på sidan istället. Finns ju en typ av duna fast väldigt liten som har luckor på sidorna och dessa skulle jag vilja se i större modeller! Hade lätt blivit den ultimata musburen för min del!
Källa till bilden: http://grand-prix.se/product_info.php/cPath/218_220_248/products_id/5265
Jag har märkt en hemsk sak. Jag har slutat prata med mina möss när jag närmar mig deras bur. Jag är helt övertygad om att om jag har en rasslig Duna och först säger hej musarna nu skall jag öppna eran bur, så blir reaktionen mindre hysterisk när jag drar gallret i sidled. Nu har jag dock ingen duna alls och inte heller några rassliga burar till mössen. Jag har några rassliga burar till råttorna med de skräms inte av det.
Dock kanske det är tyst i din lilla stuga?
Ja, i min stuga är det helt tyst. Man hör bara de snällande springhjulen som finns i några burar. Men när jag kommer in i stugan brukar jag småsjunga, prata med ida och pyssla runt lite så de vet att jag är där, men hur nyfikna de än är från början så blir de ändå rädda om gallret ska av. Sista tiden (sista månadern) har jag haft gallret legat löst uppe på buren men jag har klättersaker fastsatta i taket och det blir ändå skramligt och oroligt.
Jag drar några paralleller när det gäller miljöpåverkan:
inom skolan/förskolan brukar man tala om de tre pedagogerna; materialet, läraren och rummet. Om det finns varierande och stimulerande material, en trygg och pedagogisklärare och ett rum som inbjuder till forskning och som underlättar inlärningen genom sin utformning och möblering så har barnen och eleverna lättare att finna sig till ro och då fastnar kunskapen av sig själv. När vi skolar in små barn är vi mycket noga med att de ska knyta an, alltså få förtroende för, den pedagog som sköter inskolningen. Barnet ska på eget bevåg närma sig pedagogen och kunna springa tillbaka till en förälder för att "tanka" på trygghet med jämna mellanrum under några timmar varje dag i ett par veckor(!) innan det är redo att vara ifrån sina föräldrar på förskolan hela dagarna.
Jag vågar nog påstå att alla flockdjur fungerar på ett likartat sätt, både i inlärning och i trygghet. Därför tror jag att valet av bur/terrarie är lika avgörande som valet av mus. En mus som är bra mentalt och trivs hos människor kan ändå bli "förstörd" i fel miljö och med fel bemötande. En mus som är svag mentalt och ängslig av sig kan växa och finna trygghet i alla fall med sin ägare om den behanldas med försiktighet och om man ger den tid. Denna inskolning mellan mus och ägare sker ju så klart absolut bäst när man har rätt förutsättningar; Stimulerande inredning, trygg och lugn ägare och en bur som inbjuder till kontakt.
-Lottiz
Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare
Vissa ljud vänjer de sig vid.
Mina råttor gillade aldrig när jag prasslade med plastpåsar. Tills jag började lära in: prassel med plastpåse = gos, kel och godis. Nu reagerar de inte alls som förut vid ljudet. (Mina möss har aldrig reagerat negativt på plastpåseprassel).
Nya ljud skrämmer. Ljud som de inte är vana vid skrämmer lite. Det går dock fort över, OM det förknippas med något positivt eller att det händer något positivt precis efteråt.
En viktig sak när man skall lugna en skrämd mus/råtta är att ha kroppskontakt, klappa/smeka och prata lugnande med den. Om en mus/råtta förknippar ett ljud med en negativ händelse så kommer den ha mkt svårt för detta ljud senare. Därför är det bra att man alltid tar upp musen/råttan och lugnar den när det blivit skrämt av något du gjort i dess bur/med dess bur eller med dem…
Sedan jag införde operation "trösta" så har jag aldrig haft en dålig relation till något av mina djur efter att jag skrämt dem. Nu inte de djur med dåligt psyke…
Starta ny diskussion