Jag har en riktigt aggressiv mus här hemma, men jag tror att hon bits för att hon vet att vi blir rädda och att hon har makt över oss. Ni måste ju naturligtvis också vara rädda för den lilla otäckingen. Prova att lyfta upp honom med vantar och låt honom vara med er i soffan och undersöka er och vänja sig med er lukt. Kan ju vara värt ett försök…

Jo kanske det. Just nu (efter en kvarts kamp med lillmonstret) är varken jag eller pojkvännen sugna på att ens försöka. Har tillochmed diskuterat hur vi ska gå tillväga med avlivningen, om vi ska göra det själva (vilket vi helst inte vill), be någon annan (som tex min morfar som är van vid att avliva djur) eller låta vet. göra det…

För han känns som ett ganska hopplöst fall..

Det verkar ju som att det är nogåt som inte stämmer. Han kan inte ha varit med om nåt traumatsikt? Våran mus belv aggressiv efter medicinering. Hon har vissa dagar då hon är mindre aggro och då brukar vi ta ut henne och det tycker hon är kul och då blir hon snäll. Men ibland kan man inte stoppa ner handen utan att bli anfallen, och ont gör det ju. Jag tänker inte ge upp riktigt än, men det är ju skillnad kanske eftersom jag sett att den här tösen kan vara snäll.

Åh vilken osis!:( Det går inte att ha en så aggressiv mus som dessutom sticker så fort han får chansen. Om han skulle säljas och hamna i "fel" händer så kanske han används i avel och för sitt lynne vidare. Det som jag ser som den bästa utvägen är avlivning, både för musens skull och eran. Jag har ingen aning om hur aggressiva möss utvecklas eller varför, nån mus i släkt med honom kanske var aggressiv? Hur som helst så tycker jag synd om dig som råkat ut för detta, det är aldrig kul när något sånt här inträffar på våra djur. Jag tror inte att aggresivitet bland möss går att få bort, någon annan kanske vet? Det krävs nog mycket tid och kraft, om det ens ger resultat.

Så synd om honom! Han kanske är psykisk?

Jag hade en "psykiskt sjuk" mus för 3 år sedan, o då fick jag mata honom för hand och var försikig med henne och då blev hon tam, men inte riktigt tam. Hon var dom en natalmus, men en gång har hon bitit mig super hårt o nästa dag hittade jag henne död i buren :(

Så det bästa sättet att göra honom glad är avlivning, men kömpa på (om du inte har redan gjort det).

(jag har samma musfärg fast hon är en hona, det kallas för Dominant Yellow)

#3 just denna hanen har varit likadan sen han var 3 veckor gammal, medans dom andra två aldrig varit så :/ Tror det är hans mentala tillstånd som inte stämmer.. :(

#4 hans mamma var dräktig redan när vi köpte henne, och vi vet inte stam på henne, och vi vet inte vem pappan är. Så det är möjligt att et ligger i generna, och att det har slagit ut på honom men inte syskonen.

Tror också att det bästa är att låta honom somna in, för allas bästa. Det är ju jobbigt för honom att inte kunna hanteras alls, och stressas upp så mycket. Och det är jobbigt för oss, som trots allt MÅSTE kunna hantera en mus vi har i vårt hem :/

Att han dessutom tar upp en hel bur själv, och dessutom mycket pengar vi kunde lägga på de andra mössen, som är fullt friska i huvudet, är inte heller rätt.

#6 Jag förstår dig helt. Med tanke på att du inte vet något om deras stam så kan det finnas en beteende störning i generna. Hans syskon borde nog inte användas i avel ifall att detta skulle dyka upp bland avkommorna.

Ja om han är så aggressiv så att han måste vara ensam också så kan han ju inte må bra. Han kommer väl inte ha ett så roligt liv…

Nej jag hade inte tänkt använda dem till avel, av precis samma skäl du precis nämnde :) Vilket är syyynd, med tanke på att dom gula är så förbaskat jäkla snygga så man bara vill dö!

hatar när människor e ledsna! Jag skickar en Galaxy bild så att ni får bättre humör här XD

Hoppet finns i Galaxy! Hon är världens snällaste. Hon kan sitta stil på axeln i 3 timmar (fast då sover hon). O jag tänkte på att hon skulle få bebisar istället för min texel.

Det är jätteviktigt att möss inte bits. Det är heller inte så vanligt, faktiskt. En mus som så uppenbart mår dåligt, som den här killen, har ingen framtid i livet som sällskapsmus. Det är inte juste att slussa över problemet på någon annan, du är ägaren, du måste göra det som ska göras.

När en mus har ett dåligt temperament, spelar det absolut ingen roll hur han ser ut. Aldrig.

#10, ja såna godingar har vi med här hemma :3

#11. Nej, det är bestämt nu, på måndag ringer jag vet. så att han får slippa sitt lidande, och vi vårt.

Utseendet tycker jag mest är synd på hans bror, som ser likadan ut, fast han är hur go som helst. Men jag vågar som sagt inte avla på honom, eftersom de dåliga generna (om det nu är det) kanske visar sig i hans ungar…

#12 Ju längre tid du har dina möss desto mer lär du känna dem. Att prata om avel på en ung mus med ganska okänd bakgrund är i min lilla värld inte att tänka på.

Lär känna dina möss. Anteckna i skallen eller på papper. Se vad jag tycker om dem på utställning och vad andra tycker om dem. Om det visar sig att någon av dem har superbra temperament kan du mycket väl göra en parning, men du måste då veta vad du ger dig in på!!! Det kan gå åt skogen och det kan gå åt himlen (hehe… skoj språk jag kommer på).

Om det visar sig att dina möss inte har sådär jättebra temperament, så bör du avstå helt från avel.

Jag utvärderar inte en hel stam eller hel kull bara för att en individ är knäpp. Jag kan faktiskt tillåta hälften vara dåliga. Av en kull på 8-12 ungar vet jag ju att några är måndagsexemplar. Vad jag som uppfödare gör är att jag tar reda på vilka de är under deras livstid här hos mig och endast de som är friska och bäst i temperament går sedan vidare. Jag väntar så länge jag kan med avel på hanar, gärna tills de är över 1,5 år. De som fortfarande lever här hos mig vid den åldern är värda oerhört mycket för mig. De har bevisat att de är starka och hälsosamma och att de inte avlivats på vägen (t ex om de uppvisar dåligt temperament) eller sålts visar på att de har bra temperament. Vissa av dem har itne heller tillåtelse att dö, men det gör de ändå, de underbara gubbarna… En del hinner eller orkar inte bli far ens innan de dör och det blir ett jättestort hål i mitt uppfödarhjärta…

Fan också! Jag borde inte läsa såna trådar! Enigma (texelhonan) började kaxa och bråka med Galaxy, o Galaxy har aldrig varit med i bråk o sånt, o när jag stoppade in handen i buren så blev jag biten av Enigma! Men jag tror att hon var bara rädd o därför bet hon.

Jag hade tänkt ställa ut alla mina, så du får både se och bedöma dem kära Grodan :)

Om du då, i PC, tycker att någon inte är värd att avla på, så tänker jag absolut lägga din åsikt som fruktansvärt viktig, eftersom jag verkligen litar på ditt omdöme!

Hade inte tänkt använda någon av mina hanar till avel, om dom inte blir "godkända" på utställningen, eller innan de är MINST ett år gamla :)

Om dom blir knäppa eller sjuka, ska jag givetvis inte heller använda dem till avel.

Så jag hoppas att mina favoriter bland mina tio (som blir till nio efter att den lilla gula får lämna oss), blir omtyckta även hos dig :)

Kan nog mycket väl tänka mig att två av dem inte duger alls i dina ögon, eftersom jag själv inte har lyckats få deras tillit. Alltså är dom rätt skygga.

Jag hade givetvis inte tänkt använda mig av dem i avel, eftersom jag vill ha så bra sällskapsdjur som möjligt, och inte tänker sådär jättemycket på färgernas "duglighet" eller vad man ska säga.

#14 Ah, men det är ju bra att du gör det. Nu kanske du just kom emellan och att Enigma var uppretad och därför blev du biten. Fast det ursäktar ju eg inte att hon bråkar med en burkompis. Har hon bitit blödande hål i sin burkompis?

tass*

#16 Nä, hon bara hoppade på den andra och så började de bråka och pippa lite, men nu sover dom med varandra så det är trevligt.

#18 LOL… pippade de också… men gaaaaaaaaaaaaaaaaah

Nu är han borta… Känns konstigt att för första gången i hela sitt liv, tagit beslutet att ett annat liv ska avslutas. Känner fruktansvärd ångest, men vet ju att det var för hans bästa.

Jag tycker också att det där är en sån hemsk känsla att man själv har bestämt att någon ska dö. Det känns alltid svårt att ta in att man lät det ske för djurets eget bästa.

Men det kommer nog snart att kännas bättre för dig när beslutet har sjunkit in och känslorna kring det har lagt sig. Men jag vet att det är tufft.

Tröstkramar till dig.

Har aldrig ens klarat av att döda en äcklig liten insekt. Och att nu ha tagit detta beslutet. Det är tufft, riktigt tufft…

Men ja, det var ju för det bästa, och det är gjort. Nu är det bara för mig att hantera det..

Tack <3