Musen jag blev kär i kallade jag för Sälen. Han hette Suddborn´s Picazzo, född 010113, e: Rocco u: Suddborn´s Karma. Regnr: 01-SUD022

Han var en engelsktypad himalaya kh. Stora ögon med jättelånga ögonfransar. La sig i handen och lät sig klappas - därav namnet sälen.

Han bodde fredligt med andra hanar och samtliga möss i linjen var otroligt lugna, snälla och fredliga. Han gick inte i avel (dock en av bröderna och andra släktingar) och bodde inte hos mig förrän jag lyckades sno honom av uppfödaren - dock blev han sjuk under karantänstiden och dog…  Jag saknar honom!

Självklart finns många fler möss som haft det där, men denna är den första sälen!

En av mina absoluta favvisar bland möss jag har och haft är Max den som ligger högst upp.
Han var en avkomma från mina första möss jag hade (oplanerad) och han hade jag i minst 2 år eller nått.
Han var en vanlig svensktypad lite mus. Och han hade ingen spetsig svanstipp utan en trubbig. Han var hur go som helst! Han bodde iof ensam, för han och brorsan bråkade endel, vet dock inte vem som startade bråket, men förmodligen brorsan :P.

Det var ett tag sen jag hade honom (flera år sen) men jag kommer fortfarande ihåg honom, och jag kommer ihåg att jag älskade honom enormt. Naaw, den lilla killen. Saknar honom oerhört. Han var den speciella av de alla, tyckte jag då iaf :)

Nikka, berätta hur han var i temperamentet! :) Berätta vad det var som gjorde just honom så go!

Ojojoj … min "bästa" … Den jag håller i handen för tillfället ju … när mitt hjärta sväller över alla gränser av blicken från en sådan där liten nyfiken pälsboll, och de känns så lena, varma och mjuka, och sitter alldeles stilla och låter mig pussa på dem igen och igen och igen.

Nåja, de engelsktypade ligger inte i topp. Jag älskar dem, och de är väldigt snälla och rara och goa. Men jag vill ha dem modiga och framåt och orädda också!

Så det är de svensktypade och korsade jag har, och då är det Himla (hon som jag lugnt kan släppa ner på golvet och hon kommer när jag ropar), hennes dotter som verkar gå i mammas fotspår, och systrarna Imma, Ivra, och Ivori som är klappgoa och otroligt mysiga.

Och så gillar jag förstås "guldgängets" härliga mjuka sällskaplighet. Men släpper jag ut dem på golvet blir de vilda av lycka, och förvandlas till kvicksilver, gult kvicksilver.

Får väl presentera dem en och en nån gång när andan faller på. Nu ska jag laga dagens lunch.

#3 Grejjen är att jag inte riktigt kommer ihåg hans temperament, haha! Kommer bara ihåg att han var jättego och ursnäll.
Så eftersom jag inte riktigt kommer ihåg hans temp. så bra, så kanske jag får ta en annan då.

Så annars är Pixi min favvo temperamentvis. Hon är modig, nyfiken och rätt busig. Smiter gärna från ställen hon är på. Inte rädd av sig, men samtidigt inte så kelig. Snäll mot de andra tjejerna och skulle nog bli en bra mamma.

#4 Blir lite avundsjuk på er som har möss som kommer när man ropar och sånna saker, vill kela och blabla. Jag känner inte att jag har en sådan kontakt med mina möss riktigt, men sen har jag inte haft någon av de jag har nu mer än 6 månder så det kanske kommer…?
Däremot hade min syster en underbar Råtta för länge sen, my god.. hon var en riktig goding. Satte sig på soffkanten när hon ville hem och sprang det första hon gjorde till hallen när hon fick komma ut mm…. men råttor hör ju inte hit så :P

Morakullan´s Ximo.

Jag vet banne mig inte vad den musen gjorde med mig. Jag minns så väl kullen. Hon var en av dem jag inte älskade så högt, för hon var så himla aktiv och på språng hela tiden. Jag uppskattar lugna möss som inte hittar på alltför mycket bus. Och bus hittade hon på, Ximo.

Ximos stam var helt engelsktypad, med djur från Holland och England. Jag valde ur de möss med bäst temperament ur kullarna i några generationer och resultatet visade sig tydligt i denna kull. Självklart behöll jag alla i kullen själv, eftersom jag ville följa upp dem ordentligt och åter igen kunna välja att avla vidare på de med bäst temperament.

I Ximos kull var honorna av bäst temperament. De uppskattade att leva i stor flock och jag höll dem faktiskt ihop systrar, moder och andra nära släktingar. De var snälla mot nykomlingar och uppskattade all mat jag gav dem. De var riktiga matvrak. Hanarna fick jag sära ganska tidigt, de blev stressade. Däremot kunde jag senare låta flera av dem bo med söner och sedan kunde även sönerna bo ihop.

Jag funderade på att sälja Ximo. Till ett hem som kunde träna henne i agility. Hon var för rymmig och påhittig, men hon tog kontakt och visade på ett intresse att faktiskt vara läraktig. Jag har ingen aning om vilken dag hon egentligen sa HEJ till mig på det där sättet som stack till i hjärtat. Det kan ha varit när Tomas var förbi och glodde på henne och fällde någon kommentar. Det kan ha varit att hon sträckte på sin hals och duttade sin nos mot min mun - sånt faller jag pladask för. Det kan också ha varit en dag då jag var ledsen och bara parkerade mitt huvud i hennes terrarium och lät henne gå lös på mitt ansikte. Hon älskade mitt ansikte. Så noga hon nosade och putsade. Ja, hon putsade mig. Slickade mig i mungipan och slickade på mina ögonlock. Jag tror att jag väntade på att hon skulle nafsa eller något. Men hon nafsade aldrig. En dag när jag tuggade på en valnöt och stack in mitt ansikte i terrariet nosade hon mycket nyfiket i min mungipa. Jag stack ut en liten bit valnöt och hon tog den. Efter den dagen ville hon alltid kolla i min mun och smaka min saliv. Som en liten råtta!

Problemet var bara, att hon ville ha så mkt mer. Hon ville utforska allt. Hon ville ut ur buren jämt. Nej, hon var inte stressad eller springig, hon bara satt inte kvar någonstans där jag ville ha henne. Hon spatserade ofta på golvet och sökte upp mig. Om jag inte stängde terrariet ordentligt så…ja, då tog hon sig ut. En natt gjorde hon det, var på väg att söka upp mig i sovrummet och illern vaknade… resten vet ni (finns nog en eller två inlägg här om det)

Gah, vad jag älskade den musen! Och jag saknar henne! Hon var också otroligt vackert Engelsktypad. En otrolig skönhet. Jag önskar jag får träffa några sådana möss igen.

Hon var om inte annat ett bevis på att man faktiskt kan lyckas få fram Engelsktypade med mkt bra temperament även om ursprungsmössen inte har det bästa temperamentet. Genom noga urval.

Ximo var hopplös att fotografera. Jag har inte några foton där hon gör sig till sin rätt faktiskt. Alltid vände hon rumpan till eller gjorde en konsig min eller vinklade öronen fel…

Hon fick en enda kull, men SMS3-09 Stjärnvindens Walentin, Zen-kullen som jag kallar den.

Här ett foto på Ximo med kullsyskon, kanske 4-5 veckor gamla. Hon är agouti-tösen lite i bakgrunden.

Ååh, Ximo! Där beskriver du en mus som JAG äskar. Men jag vill att de OCKSÅ, (också, inte enbart) ska kunna sitta stilla.

Det beteendet som du beskriver att Ximo har, och så att hon "blir stilla" när jag pussar och blåser varmluft i pälsen på henne. För att fortsätta sen igen. Det är min idealmus.

Jag har aldrig haft en mus med det beteendet jag vill ha, som INTE samtidigt varit livlig. Framåt, nyfiken, "med". Och för mig är det vad en mus ÄR.

Jag är född på landet med första muskontakterna med de vilda husmössen: nyfikna, vibrerande morrhår och pigga pepparkornsögon, visad livslust. Bedårande, hjärteknipande! Det finns GLÄDJE i deras "busighet".

Ximo var underbar! Hon var lite för springing när hon var ung (vilket fick mig att känna att "nä, dig gillar jag inte"), men när hon var 2-3 månader fick vi den där kontakten och när vi fått den så blev hon en annan mus. Visst kunde hon sitta still och låta sig gås igenom, men hon var aldrig sådan att hon la sig och sov i min hand.

Jag vet vad du gillar för möss. Jag gillade sådana förut. När jag läste igenom en gammal text jag skrev om temperament (på nittiotalet), så insåg jag att jag beskrev möss som du gillar. Jag gillar lite lugnare möss idag. Inte apatiska, kontaktbara, trygga, lugna och snälla. Visst är de nyfikna och vill upptäcka, men de måste inte göra det till vilket pris som helst. De måste inte rymma ur buren och hoppa ner på golvet och utforska varenda vrå. De nöjer sig med det jag kan erbjuda i form av bostad, lekplats och utevistelser på mig och andra ställen. Om jag kommer in i en dataperiod och inte slänger så långa ögon på mössen så ska de inte bli frustrerade och stressade.

De skall alltså vara anpassade till den fångenskapen jag ger dem, de ska klara det, men det jag ser idag är att många av mina "nya" möss inte gör det. De klarar inte mina hårda tester, de har inte rätt temperament.

#8 Visst är de nyfikna och vill upptäcka, men de måste inte göra det till vilket pris som helst. De måste inte rymma ur buren och hoppa ner på golvet och utforska varenda vrå. De nöjer sig med det jag kan erbjuda i form av bostad, lekplats och utevistelser på mig och andra ställen. Om jag kommer in i en dataperiod och inte slänger så långa ögon på mössen så ska de inte bli frustrerade och stressade.

 håller med dig här! Jag vill inte ha rymmarmöss, eller såna som kräver för mycket av mig för att trivas. Det är ju baksidan av de möss som är alltför livliga, de har svårt att må gott inom fångenskapens ramar.

Förvirrad är jag också mellan varven, Beslutar mig för att sluta, gör jag också … nä, det gör jag inte längre, för jag vet att jag aldrig kommer att göra det. men jag "ger upp", känner att jag "inte kan", känner mig "misslyckad" på olika vis, osv, osv.

Du har lugna möss, de jag sett och träffat. Men dina lyckade möss är också kommunikativa!! Du värderar kommunikativitet högt, och då har du också en "lycklig mus", anser jag.

Och du ska inte alls sluta!! Avel är SVÅRT!! Tappa inte modet!! Fortsätt.

Det krävs ganska mycket erfarenhet, kunskap, och lång avelstid, för att inse den här sidan av avelns svårighet. Det är till och med svårt att (på egen hand och med egna medel) skapa en stabil stam av en standardmus!!!

När jag velat ge upp, har Terato sagt åt mig, att givetvis är det svårt för dig, givetvis kommer det att ta TID, du har ju så MÅNGA avlesmål du arbetar med, samtidigt! Di jobbar långsiktigt.

Då har man inte mycket att "skryta med" …

Arbetar långsiktigt med många mål, det gör du med. Och du har både erfarenhet och är kunnig. På ditt vis. Som jag är på mitt vis. Det är precis som det ska.

Aveln är väl eg inte så svår. Det svåra är ju att hitta bra avelsmaterial när man måste börja om.

Jag skulle behöva döma Pet Class några gånger och ha stooooooooora fickor på min domartröja…

*fniss* jag klippte bort det där…

för jag tänkte att jag behöver inte ge upp helt, bara sälja hälften av mössen, andra hälften dör väl av rossel