Min älsklingstös Piffi gick med honom länge, och har funnits här längre. Nu slår det mig att hon är över två år. Vad gör jag när hon går bort…? <={ Usch.

#1 Du sörjer, gråter och säger hejdå. Kanske gör en liten grav någonstans… Finns inget annat att göra.

#2

Kusins far har djurkyrkogård, så riktig grav brukar de få… men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. *Suckar tungt*

#3 Jag tycker det bästa är att sitta med djuret länge och säga hejdå. Klappa och minnas fina stunder. Sorgearbetet efter tycker jag blir lättare då.

Men jag vet hur du känner, kanske, för jag ska snart förlora min sjuka hund. Dock har jag inte så starka känslor för någon av mina möss som jag har för min hund. Han är ändå den bästa hund jag haft och träffat och han har lärt mig så mycket. Ett liv utan honom blir… ja… den där känslan… fy… döden är så jäkla dum… om han ändå bara kunde bli en såmbi sen…

#4

Jag har aldrig riktigt… hanterat döden. Jag har kört på förnekelse sen min faster dog och sen flera närstående i snabb succession. Men förnekelsen blir ju svårare ju mer man älskar djuret. 

Döden är skit. Jag har hört att det ska bli lättare att hantera, men jag tror inte det. Jag tycker det känns mer och mer bräckligt i hjärtat för varje älskad man förlorar. Sen känns det tuffare och tuffare att älska någon ny, eftersom man lärt sig att de kommer förvinna. Jag är verkligen ledsen för din skull. <={ Det kommer att bli svårt att förlora Piffi, men aldrig så jobbigt som det var att förlora Turbo (sista vovven).

#5 Ja, samma här. Döden suger, den är hemsk, den är så svår och vi kan ingen undgå den.

Det enda man vill är ju att ens bästa vänner (som min korv) skall finnas med tills man själv skall lämna in. Vill inte vara utan honom.

När det gäller människor så går jag gärna på begravningarna för att verkligen förstå att de är borta. 1994 - 1995 förlorade jag 8 vänner och Gunvor Lundblad var en av dem. Och trots det så vänjer man sig aldrig.

#6

Hittills i alla fall. Och det är nog lika väl det. Vill inte vara med när vetenskapen kommer så långt, tror jag…

Precis så. Därför slutar nästan varje stort dödsfall i ett korkat självmordsförsök för min del. Och det blir ju… lite fel. Lite Moses och berget. 'Om han inte kan leva lika länge som jag…' Jag har alltid försökt hantera det genom avel. Att ha en bit kvar. Men det har aldrig riktigt fungerat. Jag hoppas att han blir kvar ett tag till i alla fall. De kan ju göra sina mirakelsvängar. 

Jag förtränger ofta begravningarna, men jag förstår att det kan vara ett bra sätt att bearbeta. Det jag minns är just hur alla stöttade varandra och försökte bearbeta tillsammans. Usch. Det är förfärligt att man ska behöva gå igenom så mycket, men ganska otroligt att man kommer igenom det och vidare. Att förlora så många vänner, eller som min pappa nästan hela sin familj på några år… nej, jag skulle aldrig klara det. 

Blä vilket hemskt ämne. Vad säger du om att ha en mini-musträff och äta muffins nån dag? Jag kan baka!

Åh så tråkigt! Sov gott Jörgen

#8

<=| Ja, han var en fin kille.

usch så sorligt  det är så hemskt att förlora en liten vän… *tröstkram*

Ha det så mys i mushimlen Jörgen!!!

Till hyenan: LÄNK

#10

Tack. <=)

#11

… med massor av söta tjejer. ;)

xD Haha. Åh jag visste det. "Myror? … Hmm." Den var bitterljuv. =3

#12 Jag tyckte den passade… även om det var myror…

åååå så sorgligt, beklagar verkligen. Vila i frid fina fina Jörgen "i"

Stor Kram

#13

Jo, absolut. Jag menade att så fort jag såg myrorna lät det pling i huvudet och så visste jag avd som skulle hända.  

#14

Tack så mycket. <=) Jag går och försöker ge hans bur (som jag inte kunnat ta ut än) mat hela tiden. Hjärnan är inte snäll ibland. 

*Kram*