En vårmorgon när Brunafjun var 10 år, låg hon hjälplös på sidan i hönshuset när jag kom dit, och kunde knappt röra sig. Hon kunde inte stå på benen, och var helt desorienterad. Tyvärr, det fanns bara en sak att göra…

Yxan i ena handen och Brunafjun under den anddra armen - men väl ute, såg jag henne i ögonen (ögat, ett öga, höns tittar med ett öga i taget) och hon mötte min blick.

Där fanns något. En glimt. Någonting. Jag vet inte vad, men jag kunde inte.

Min mamma hade haft en stroke en tid före. (hon klarade av den, blev frisk igen). Och jag tänkte: "Om man kan hålla människor i handen när de dör, så får jag väl hålla Brunafjun i klon när hon dör."

Och så bäddade jag och stoppade om henne, i "sjukvrån" i hönshuset. Så hon fick vara i fred för de andra, för höns är inte snälla mot sina sjuka vänner.

Hon fick mat och vatten, jag vände henne med jämna mellanrum så hon inte skulle få liggsår, osv. och tog hand om henne på bästa vis. Hela tiden kunde jag ju inte vara där, men ändå. Varje ny dag förväntade jag mig att hon skulle vara död - men för varje dag som gick, blev hon lite starkare.

Hon fick kattmat - blötfoder - något som hon alltid älskat mest i världen och försökt sno från katterna. Nu matade jag henne med egen kattmat, och banne mig om inte hönan var lycklig!

Hon kunde inte gå, men började i alla fall kunna stå upp och så småningom röra sig lite. Jag bar ut henne till sandbadarstället så hon fick sandbada så gott hon kunde. Veckorna gick och blev till månader, sakta sakta hämtade hon sig. En vacker försommardag kunde jag släppa ut henne och låta henne gå med resten av flocken.

Ännu ett par veckor, så började hon lägga ägg igen!!

Brunafjun blev helt återställd, och levde ännu två år innan hon till slut gick bort, 12 år gammal.

Att jag inte avlivade henne, berodde på något vis, att hon inte var redo för det, det fanns LIV i hennes ögon. Så inbillar jag mig i alla fall att det var.

Och att hon blev frisk, tror jag berodde på kattmaten , hon var så LYCKLIG att äntligen få äta så mycket av den, varje dag. Hon som alltid bara fått lura till sig en och annan tugga, eller fått en liten liten bit som provsmak bara.

Höns är oerhört trevliga djur, med stor personlighet och potential, och alls inte "dumma" fast de kan bli lite "blockerade" om de blir stressade.

Fin berättelse, amaira!

Ja, jag letar alltid efter glimt i ögat hos mina djur. Jag har tittat på min sjuka hund i 1 år nu och sett att han har LIV i ögonen och därför orkat med att göra livet så bra som möjligt för honom, trots att nästan inga veterinärer stödjer mig. Han är idag glad, lekfull och vill återigen gosa i sängen. Han har svårt att gå och har blivit mkt gammal det sista året, men han VILL leva.

Det är jättejobbigt när folk säger att man håller liv i djuren för sin egen skull. Jag försöker verkligen inte göra något sådant. Min erfarenhet är att när det är dags så kommer jag att se det… i ögonen… för det gör jag alltid på mina djur. Och när det är dags så kommer jag att låta avliva honom. Jag har tänkt att en veterinär gärna får komma hem till oss och ge honom hans spruta, men jag har ännu inte undersökt saken (för att det inte är dags, jag tycker korven är mkt piggare o gladare idag än för några veckor sedan).

Tack Grodan. Jo, det finns något, och man ser det, i ögonen. Svårt att beskriva, eller "visa", det yttrar sig som en känsla i maggropen bara. I alla fall för mig.

Jag tror också att Brunafjun återställdes så fint, på grund av omvårdnaden hon fick. Inte fysiskt, utan psykiskt faktiskt! Om jag inte brytt mig om henne, med känslorna (och om hon inte dessutom växt upp i köket) så tror jag inte hon hade klarat det. "Livsvilja" är en sak för sig och relationer betyder så mycket för den.

(tror jag )

Åh, otroligt fin berättelse.
Först när jag såg texten klickade jag bort
för att det var så mycket att läsa. (hehe)
Men efter ett par minuter var jag tvungen att se vad det
handlade om. Och jag är glad att jag läste.
Fick rysningar i hela kroppen.

Om någon tvekar på att läsa, gör inte det.
Du lär inte ångra dig.
Läs också grodans kommentar.

Ni fick mig att börja tänka om gällande min kanin.
Jag har nästan varit nära på att ge upp hoppet.
Han är på sätt och vis sjuk.
Men ni fick mig att tänka att jag måste kämpa.
Han är så full av liv och för ung för att dö.

Tack!

Helt otrolig berättelse.

Hur gamla blir höns egentligen?

Man måste ju vara ärlig med sig själv. Ett gammalt eller sjukt djur tas inte bort för tidigt, egentligen. De lider ju inte när de somnat in. Sen tror jag oxå att man känner när det är dags, om man har en kommunikation med sina djur, och verkligen känner dem.

Vår gamla Freja, fick somna in fredagen för en vecka sen. Hon var en 12 1/2 år gammal alaskan husky. Hon hade juvertumörer sen några år tillbaka, en hade vuxit sig riktigt stor, men störde inte. Hon hade börjat bli trött, och orkade aldrig med på ens korta turer med de andra hundarna. Fast dagen hon fick somna in gick hon och Krister en 12 km prommis, och det gick bra.
Hon hade en cysta som vätskat, så på ena låret hade hon en stor vätskefylld blåsa, som en apelsin, minst. Vi tömde den någon gång, men den fylldes på igen direkt. Det hade inte kunnat gå att vara ute i minusgrader med den sådan knöl. Någon dl vätska direkt under huden hade kunnat frysa. Vi bokade en tid, veterinären kom hem till oss.
2 dagar innan Pia kom hit, orkade inte Freja äta upp maten, och det fick mig att fundera. Hon var lite konstigt svullen om magen, och efter ett kort samtal med Pia, insåg jag att troligen hade tumörerna spritt sig. Kändes oerhört fint att hon fick somna in innan hon blev dålig på riktigt. Näst sista morgonen lade hon sig i sängen uppe vid min kudde, och det kändes som att det var rätt beslut vi tagit, och att hon på nåt sätt visste om det.

Värre var det med min gamla Raksha. Hon blev sjuk, en liten knöl på nosen på onsdagen, allvarligt sjuk torsdag och fick somna in på fredagen, hade jag vetat på torsdagen hur illa det var, hade jag tagit med Krister, och hon skulle ha fått somna in direkt, istället för att spendera en natt ensam på ett djursjukhus, i väntan på fler prover och att vi skulle hinna dit. Det gör fortfarande fruktansvärt ont, att jag inte kunde ge henne ett bättre slut. Tänk om vi hade vetat på onsdagen, och Pia hade kunnat låta henne somna in på köksgolvet hemma, innan hon svällde upp i ansiktet, fick svårt att andas…
Fast vi visste ju inte.

Ja, vi har ju samma syn på djur och djurhållning, Elin.

Ja, eller, nej, man kan ju faktiskt inte veta! Bara bygga upp en erfarenhetsbas med förhoppningsvis ganska hög sannolikhet. Tröstekram till dig och din senaste förlust, och sorgen efter Raksha.

Lidande FINNS, det står utanför vår makt att göra något åt. Ibland kan vi lindra, ibland kan vi inte det och då gör det ONT, även i oss …

Idag är jag gladare. Hur precis bokat en valp, utan att berätta för K.

En rasren husky, kommer att regas i SKK, ev i x-registret. Omhändertagen, hamnar i akut jourhem med sin mamma, sina syskon och en till tik och en kull till. En god gärnting, samtidigt som vi får en ny hjärtevän, som är kossafläckig! 5 v gammal nu, så det dröjer inte länge!

Härligt! (och K. godkände, vet jag nu, vad bra!) Så är ju livet, det går upp, och så går det ner. Och så går det upp igen.  Grattis till lilla kossan.