MUSEN SOM HUSDJUR

Jag anser, att tammusen inte är ”fullständigt domesticerad”. Den är i första hand domesticerad i bemärkelsen mindre aggressivitet, lättare hanterbarhet, och anpassning till små burar.

De främsta syftena hos de som avlar möss seriöst (på ett vis som har betydelse för hur tammusen utvecklas), är och har varit, labbdjur eller utställningsdjur, tillsammans med målet mindre aggression (mot artfränder och människor) och stor hanterbarhet (kan sammanfattas som ”temperament”).

Mössen ska fungera i laboratorier världen över, eller ha en viss färg/teckning/päls samt typ (med många detaljer att ta hänsyn till) för att göra succé på utställningar världen över (och göra uppfödaren ansedd  –  inget fel i det!!! Det är en KONST väl värd att beundra!!)

MINA AVELSMÅL

Mitt huvudsakliga och övergripande mål i min avel, är domesticering. I ordets betydelse : avlas mot bättre husdjursegenskaper, dvs kommunikation, ömsesidighet i relationen människa mus, och samverkan med människor.

Vad jag vet, är jag den enda som avlar i ett helt annat syfte. Temperaments-avel och att gå på flocksmarthet är inte heller riktigt detsamma som min vision, där målet är charmfulla tama husdjurdjur som samspelar och kommunicerar med sin människa.

Om jag kommer att lyckas, vet jag inte. I vilken mån musen har detta i sin biologi, vet jag inte. Ett djur kan ju aldrig domesticeras utanför vad som finns naturligt inom artens beteende-sfär. Men jag är ganska säker på att detta går att driva längre än vad som generellt  är standard idag.

 Eftersom jag, som de flesta, har vissa favoritfärger, håller jag mig till dem. Detsamma gäller typen. Men detta är egenskaper som allt som oftast får stryka på foten i mina urval!! Färgen kan jag hålla inom vissa färggener, eftersom färg är det lättaste att avla fram. Men detaljer som nyans och intentsitet får jag hela tiden göra avsteg från, även om jag försöker kompensera detta i kommande parningar, så gott det går.

 Utställningar har jag varit på ”så det räcker”. Jag har lärt mig det jag vill lära mig, fått erfarenhet inom området. Känner inte att jag vill utveckla den sidan längre. Har sett många olika möss i olika färger, typer, beteenden och utseenden. Har träffat många uppfödare, samt haft många intressanta diskussioner, och fått ta del av många större erfarenheters kunskap. Nu går jag min egen väg. (vilket jag i och för sig alltid har gjort)

Etologi och domesticeringsprocesser är mitt huvudsakliga och övergripande intresse.

MINA URVAL

Hur jag gör mina urval (dvs väljer ut de möss som ska avlas vidare på):

För att kunna ha en stabil bas att utgå ifrån, och kunna göra en rättvis bedömning, är det viktigt att hanteringen av ungarna är desamma, både kvalitativt och kvantitativt.

Jag kallar det ”socialisering”. Inte ens vårt mest domesticerade husdjur hunden blir någonsin en fullt tillitsfull vuxen  individ, om den inte har kontakt med människor under sin första tid i livet!

I stort sett försöker jag hantera mina kullar på samma sätt enligt följande: Först  tar jag upp ungarna (i grupp) en gång vid 3 dagars ålder och en gång till ett par dagar senare.

Sedan tar jag upp dem i grupp en gång dagligen, högst 5 minuter, från och med 7 dagars ålder till och med 18 dagars ålder. Sedan får de vara, genom sin ”sköra” period.

När jag tar upp dem, har jag dem i handen, sätter munnen intill dem, ”mjummar” med läpparna, pratar lågt, och ”andas” på dem. Jag går också gärna några meter med dem, så de känner min rörelses gungning. Jag täcker dem med handen, lyfter handen, täcker igen, osv, för att vänja dem vid ”plötslig rörelse uppifrån”. Jag lägger tillbaka dem i boet en och en efter att först ha smekt dem med läpparna (ingen öronlocks-puss ;-) ).

Olika musungar reagerar olika på denna hantering. Själv anser jag det vara en avelsfråga, jag kan öka eller minska graden av vissa beteenden, genom att medvetet avla på, eller låta bli att avla på ett visst beteende.

VILDMUSEN

I det vilda så är möss flyktdjur. Om man stör i ett vildmusbo, flyr alla ungarna åt skilda håll omedelbart. Även i stort sett nyfödda nakna och blinda musungar. Lite äldre musungar har ett så kallat popcornbeteende. De inte bara flyr, de använder sig av en sorts katapult-mekanism, som ser ut som när man poppar popcorn, därav namnet.

Det ökar deras överlevnadschanser. Ett rovdjur blir förvirrat, och vet inte vilken av ungarna som ska tas, och tar den någon/några kommer andra undan. Om alla ligger kvar blir alla en enda munsbit. Om alla flyr åt olika håll, ökar chanserna att någon eller några kommer undan. Då finns också chansen att mamma mus finner sin flydda unge och bär den till en ny säkrare plats och skapar ett nytt säkrare bo.

De här beteendena kan man finna ibland även hos tammusungar. Små nakna utan vare sig syn eller hörsel, springer och klättrar de snabbt ”bort” så fort de kan. Och små musungar kan vara snabba!! ;-) De kan verkligen konsten att  försvinna. Såna här ungar får man vara försiktig med så man inte ”tappar” dem. Likaså är de lite äldre popcornungarna mycket svårhanterbara.

POPCORN

Popcornåldern är en period som tammusungar kan komma in i, i högre eller mindre grad, när de är runt 10-14 dagar. Den kan också utebli helt. I sin ”värsta” form, är det som att lyfta locket på en poppande popcorngryta när man lyfter på locket till boet. Pop, pop, pop, ute, borta. Har man lyft upp boet först, hamnar ungarna på golvet. Där rusar de snabbt vidare och försvinner under och bakom möbler och annat. Att fånga in dem igen är ett mycket svårt jobb.

I sin enklaste form, ser man att det är en ”nerv-reflex” snarare än ett ”beteende”. Då har de lustiga små ”ryckningar”  i kroppen när de blir störda. Som om de hoppar på stället, fast utan att lämna underlaget. Det ser för roligt ut!

Sedan finns alla grader där emellan, samt även helt utebliven popcornreflex. Även hur lång tid beteendet varar, är olika.

Utifrån vad jag sett, med mina kullar som hanteras på samma vis – jag studerar och avlar ju på BETEENDE – är detta något som går att befästa eller få bort, via avel.

GENERNAS MÖJLIGHETER

När det gäller betenden, handlar det om en samverkan mellan gener och miljö. Vad som är vad är mycket svårt att avgöra, det är ett komplext samspel som väver in i varandra. Vissa reflexer är dock medfödda.

Till och med färger kan många gånger avgöras via miljön!! Däremot kan ett beteende (eller färg) inte förekomma, om det inte finns en genetiskt disposition för det. Oftast handlar det om många gener i samverkan, och miljöns påverkan har olika utgångslägen.

Att det går att avla på beteenden, är hur som helst bevisat många gånger om. Domesticering av våra husdjur är ett exempel på det. De djur som INTE är husdjur, är ett annat exempel. Zebran t.ex. Vem skulle inte vilja ha en randig häst!? Men zebror låter sig inte domesticeras!! De blir aldrig ”trevliga hanterbara husdjur” (jodå, försök har gjorts flera gånger om).

MINA EGNA KRITERIER

Popcornungar får jag i stort sett numera endast när jag avlar ut på nyinköpta djur (gäller inte alla nyinköpta djur!). Sällsynt har det hänt att ett inköpt djur gett en hel kull full av enbart popcorn, typ ”kastrull”. Här finns inget att göra urval på, för mig, och jag har heller inte avlat vidare här.

Sällsynt kan det dyka upp popcornanlag även i en ”vanlig” kull. Dessa avlas aldrig vidare på. ”Småryck” under en kortare period, kan slinka igenom om det är ett trevligt djur annars.

Popcornsåldern kan vara mer eller mindre intensiv, och den varar oftast inte så lång tidsperiod, ungarna växer ifrån det förr eller senare. Själv har jag låg tolereranströskel när det gäller popcorn, jag vill ha ungar som går att hantera och njuta av.

När musungarna börjar gå ut på upptäcktsfärd, har de oftast en ”försiktighetsperiod” när de är ”sköra” och lättskrämda fr.o.m ca 16-18 dagar. Denna period låter jag dem mest vara ifred. Honorna fortsätter gå med sina vuxna burkamrater (mamma och ”mostrar”), och burkamraterna kommer när jag pratar med dem, medan ungarna springer och gömmer sig. Det får de göra.

Förr eller senare börjar dock någon eller några närma sig mig. (runt 4-5 veckor gamla) En del med stort mod, andra kommer aldrig. Här börjar urvalet!!

Modet prioriteras. De rädda avlas endast vidare på i undantagsfall, för att föra vissa gener vidare som jag inte vill förlora, det dyker upp bra ungar igen så småningom här, de är avlade på det. Eller för att jag har ”nytt blod” i kullen, som behöver lite mer tid på sig (fler generationer) innan jag kan förvänta mig bättre beteende-resultat.

De möss som närmar sig mig, kan även de bete sig på helt olika vis. De modigaste kan börja att tveklöst gå upp på mig/i min hand. Dessa uppkomlingar kan reagera på två olika vis när jag pratar med dem (samt alla grader däremellan). Antingen vänder de sig från mig, eller mot mig.

Jag sätter ofta ansiktet nära mössen och pratar med dem. Vissa möss, även dessa med stort mod, vänder sig konsekvent åt andra hållet. Andra (det jag uppskattar mest och helst vill ha till vidare avel)  kollar glatt min mun, mitt ansikte, mina slutna ögon och ögonfransar gås igenom noga, och de lyssnar när jag pratar. De kommer när jag ropar, och går att få ett ”samspel” med, en ”kommunikation”.

Förutsättningarna för detta, är alltså LIKA BEHANDLING av ungarna, och ”endast socialisering” för att kunna göra bra urval – inte att hålla på med ungarna så mycket som möjligt.

Det här systemet har jag kommit fram till, och anser bäst passa mig, efter att ha provat ett antal olika förhållningssätt.

En del musungar låter sig tämjas av mycket hantering, andra musungar håller fast vid sin ”vildhet” (och även popcorn!!) trots mycket hantering. I början förvånade det mig. Men det styrker min teori om popcorn som en medfödd reflex som går att avla bort.

Att jag inte hanterar mina ungar särskilt mycket, beror på att jag vill domesticera (linjen, inte tämja individer). Det vill säga ha ett bra underlag för att kunna avla vidare på de möss som har en egen fallenhet för att bli tama och kommunikativa. Utan stora tämjningsprocesser.

LITE ÄLDRE MÖSS

Ungdomsstadiet betecknas av stor nyfikenhet och en upptäckaranda som gärna kollar nya vyer. I det vilda är detta den tid då möss (djur och människor) flyttar runt och ”bestämmer” var det ska bo/revir. De ska ”flytta hemifrån”.

Allteftersom musen åldras, blir den mer och mer stabil, stationär,  och mindre benägen för nya äventyr.  Hur man vill ha sin mus, formar man under dess ungdomstid. Ska den vara en mus som hänger med sin människa? Eller kanske en mus som ska vara nöjd med ett boende i flock/familj i liten eller stor bur bur?

haha  det här orkar jag inte ens läsa själv

Dessutom gillar inte min dator dessa lååånga trådar, den vill inte riktigt vara med.

(men jag älskar att skriva)

Jag har även använt mig av en massa gamla bilder som var lätta att ta från datorn, ni har säkerligen sett dem förut.

Kan ju kicka igång diskussionen med mitt svar som jag skrev på FB men med lite tillägg:

Generellt sett så är temperament aldrig 100% arv och heller inte 100% miljö. Men man kan prata om ärftlig tamhet och inlärd tamhet. Vattnadal påpekar att hon jobbar med ärftlig tamhet på sina möss vilket är precis vad jag gör med mina gerbiler. Jag kan se vad som är inlärt och vad som är arv, det är något man får träna upp och man är egentligen aldrig fullärd inom det ämnet finns alltid mer att lära sig om djurens beteende.

Men med det säger jag inte att inlärd tamhet är dåligt - det är ju hela domesticeringsprocessen! (som också är ärftlig men det krävs ett längre inlägg för det) - men jag påpekar bara att det är skillnad. Du kan göra en mus handtam men har den ingen bra grund från början så blir det inte en särskilt tam mus. Jag lutar mer mot att *inte* plocka mycket med ungarna när de är små bara för att den ärftliga tamheten framträder mer tydligt då. Jag är mer intresserad av möss som ger snälla ungar än möss som själva är snälla hemma hos mig eftersom jag har plockat mycket med dem (ärftlig vs inlärd) bara för att dra det till sin spets.

Men jag tycker det är bra att man sätter upp tydliga mål med sin avel och jobba med den precis som man själv vill för att lära sig. Blir det inte som man tänkt sig så har man ju lärt sig något av det också!

Jag anser att "temperament" kan delas upp i många många olika små bitar och att det mesta går att styra med avel, givetvis inom de naturliga ramarna för vad som är möjligt för djuret. Dock är det inte enbart "temperament" jag jobbar med när jag "temperaments-avlar", jag jobbar med beteende och karaktär.

År 2000 gick jag hårdare in för temperamentsavel på mina långsvansingar, både råttor och möss. Vi var flera musuppfödare som diskuterade hur vi skulle göra och kom fram till vissa saker, vissa beteenden som vi önskade och icke önskade. Popcorn-åldern är en av dem vi inte önskade. "Flocksmarthet" en som vi önskade. Ordet flocksmart kom en råttmänniska, Bellona, på…

För mig blev "tassdarr" viktigt, samt att få djup kontakt med djuren. Jag uppskattar att djuren ser mig i ögonen och att de kommer fram och duttar lite på mig, antingen med sin nos eller genom att slicka lite på mina fingrar.

Flocksmartheten hade vi lite problem med, men när vi väl insåg att man inte skall avla på djur som är elak mot artfränder så gick det snabbt att få möss som levde fredligt i flock. Inte ens honor får bråka eller uppvisa mobbat beteende mot sina burkamrater. Gärna skall de acceptera nya kamrater utan bråk.

Saker jag tar hänsyn till i min avel och som påverkar hur jag väljer avelsdjur är

• hur musen är med andra möss
• hur musen är med sin människa
• hur musen är med andra människor
• hur musen reagerar i vissa situationer
• hur musen reagerar vid stress
• hur musen klarar av att bo i en liten men laglig bur
• mm

Jag gillar inte springiga möss. De ska vara lugna och trygga. Nyfikenheten ska övervinna rädslan. De ska vara lätta att få tama, redan ha en medfödd tamhet som gör att de är lätta att hantera även som unga och ohanterade (detta sa Eva Johannsson år 2000 till mig och jag spred det vidare !). Kontakten är viktig för mig. Mössen ska vara intresserade av mig. När jag pratar med dem ska de gärna söka upp mig, bjuder jag dem min hand ska de vilja gå upp i den. De ska söka ögonkontakt och gärna nosa nära på mig. När jag tar upp dem ska de vilja vara i min hand eller foga sig i att vara där och inte försöka komma därifrån eller aktivt visa att de inte tycker om att vara i min hand genom att krafsa eller nafsa. Jag skall kunna gå igenom deras päls, hud osv utan att de protesterar. Och det är ett stort plus om de gärna lägger sig till rätta i min hand och känner sig trygga där. Sälar…

Jag har skrivit flera sådana här inlägg under åren, samt även Artiklar. Dock är några Artiklar förlorade då de stängde ner mitt konto på Sockerdricka utan att varna mig i tid. *Sorg*

❤