
Hanar tillsammans?
Kan två musbröder sitta tillsammans hela livet eller blir det alltid bråk så småningom. Har läst så mycket om att man avlivar hanar i kullar pga att man inte får sålt dem utan att folk bara vill ha honor. Varför är det så? Hanarna måste väl ha sin charm också, eller?
Om man kan ha dem tillsammans eller inte är väldigt individuellt. Det finns väldigt bra avlade hanar som kan trivas tillsammans, men jag vågar säga att det än så länge tyvärr är ganska sällsynt (?)
Jadu, varför är tjejerna populärare? Förmodligen för att det just är lättare att ha flera tillsammans, och man kan därför skaffa fler muslingar utan att behöva ha separata burar. Ofta hör jag att det klagas på lukten också, men det tycker jag är ett ganska dåligt argument. Visst, får du han-kiss på handen så luktar det aningen mer än det honorna ger ifrån sig, men jag tycker att det är marginellt. (Min åsikt iofs)
Jag är iallafall knas-kär i min lilla grabb :)
Åh, vilket sött collage!!! *smälter*
Jag undrar faktiskt också det rikki. Varför vill alla ha några honor och inte en eller två hanar?
Mycket beror på att en del hanar luktar konstigt och om man har dåligt bottenströ i buren - som inte suger upp urin ordentligt och det då bildas ammoniak fortare samt luktar mer.
Jag tycker gott man kan ge hanar en chans. Som Pastellmus. Han har fått stryk av andra hanar (som inte var hans bröder) och ville till slut bo själv - man kan se att han har ett hack i örat som påminner om den tiden.
Min avel går till störst del ut på att få hanar att bo ihop fredligt och jag avlar inte gärna på hanar som inte kan bo med sina bröder, söner eller sin far under fredliga former. Sedan skall de även ha det där lugna härliga trygga temperamentet som kännetecknar hanar som inte är speciellt dominanta.
Sådana hanar smälter alla för när de får träffa dem! Goa, lugna och trygga muskillar som är kontaktbara och vakna för att umgås när man än kommer förbi deras bur. För mig kan inte ett gäng honor konkurrera om det! Men smaken är som baken, eller så är det bara fördomar och okunskap! 
För vem kan säga nej till en sådan krabat när man väl fått träffa den?
Jag minns i a f alla sådana mushanar jag någonsin träffat, även hos andra uppfödare, för de lämnar ett sådant rejält avstamp i mitt hjärta. Och jag glömmer dem aldrig!