Lång historia, hoppas någon orkar läsa.
Jag läste just några av mina gamla trådar när jag nyligt hade fått hem mina tre första möss. När jag tänker tillbaka till då jag startade dom trådarna kan jag knappt tro att det är sant. När jag läser mina inlägg i trådarna kan jag nästan inte förstå att jag det handlar om samma möss jag har nu. Det är så ofattbart stor skillnad, här kommer en sammanfattning.

För sju månader sedan fick jag hem tre otroligt skygga möss mellan 7 månader och 1 års ålder. Jag misstänker att dom blev jagade i buren av förra ägarna när dom skulle bli upplockade. Så fort man kom i närheten av buren så försvann dom. Dom visade sig aldrig på öppna ytor, sprang bara fort som attan mellan deras krypin i buren. Stack man ner handen kunde på sin höjd en av dom försiktigt komma fram, lukta lite på fingret, kanske bita lite och sen snabbt iväg. Jag förstod att jag hade fått mig en utmaning.
Jag var envis och höll handen i buren flera gånger varje dag. Någon gång skulle dom väl förstå att jag inte var farlig? Det var stor framgång när jag hade blivit nosad på men inte biten på hela dagen. Den äldsta av dom, Nova, var tamast och började snart klättra upp i handen så jag kunde lyfta upp henne. Vilken glädje! Dom andra tog jag upp med hjälp av rör. Det kan låta lätt att låta dom gå in i ett rör, ta upp röret och sen klättrar musen ut. Så lätt var det inte. Dom kom till ena änden, satte högst en fot på handen, vände, gick till andra änden, satte högst en fot på handen, vände och så fortsatte det i 10 minuter tills dom äntligen vågade sig ut ur röret.

Dom bet mig inte lika ofta nu, kanske för att jag sällan stoppade ner handen i buren utan bara tog upp dom i rör. Sen tog det stopp. Tillslut förstod dom att rör=att jag plockar upp dom. Dom slutade att gå in i rör, dom slutade att komma ut ur huset när jag prasslade utanför och pratade med dom. Jag fick lyfta bort huset varje gång jag skulle ta upp dom en bra tid.

Sen kom jag i en period då jag tyckte att dom bara var tråkiga, dom kom ju aldrig upp, dom blev ju aldrig tamare. Tyvärr så slutade jag hantera dom ofta en tid. Det kunde gå två-tre, till och med fyra dagar, mellan gångerna jag tog upp dom.

Sen "vaknade jag till" och insåg att detta skulle inte göra det bättre. För lite drygt tre månader sedan började jag ta upp dom varje dag. Även om jag vissa dagar inte hade tid att ha dom ute så tog jag åtminstone upp dom och mös en stund. Enda sättet att få upp dom då var att fånga dom, stänga in dom i ett hörn med händerna så att det enda alternativet dom hade var att komma upp i händerna.
En månad senare blev Nova och Vega sjuka och jag var tvungen att ta bort Vega. Nova fick medicin och blev bra igen.
Jag fortsatte ta upp dom varje dag, tog med dom på andra ställen än bara mitt skrivbord. Vid denna tid hade dom blivit väldigt tama, dom klättrade på mina händer och armar när dom var på mitt skrivbord. Jag var så nöjd med arbetet jag gjort.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att börja träna agility med dom. Bara den yngsta, Kosmo, visar intresse, än så länge. Nova har lite dålig balans efter att hon haft snedskalle. Men ni ska bara veta hur mycket Kosmo älskar det! Hoppar fram och balanserar över hindrena. Snabbt går det. Tar till och med emot en mandelbit i slutet av banan.
Agility är inte bara bra aktivering för Kosmo, det har stärkt vårat band så otroligt mycket.
Kosmo har varit den mus som har varit mest rasslig(springer iväg så fort man kommer nära), bitits mest, satt max två tassar på min hand frivilligt och nu kommer hon självmant upp i min hand när jag sätter ner den i buren. 😍

Jag tycker att deras resa är helt otrolig och skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur mycket bättre dom har blivit, men det skulle nog ingen orka läsa. 😛
Jag har undrat vad deras gamla familj skulle säga om dom skulle se hur dom är nu. 😉

Även dom blyga, skygga och rädda små mössen kan bli tama.
Jag älskar mina två små flickor! ❤️