Wow, ditt inlägg var verkligen otroligt kul att läsa! Har själv aldrig haft möss, och detta gav mig ett nytt perspektiv på din fråga ”Vad är en mus?”

Tack Emmylou!

Härligt inlägg.
De har gått ett steg längre, helt klart, dina möss.

Närmaste jag kan komma är när någon av mina hanar "bad mig" att få flytta från sina bröder, men detta är ju något vi alla känner till tror jag. Ni vet den där killen som tydligt säger "hej matte, jag vill flytta" och hoppar upp i handen och vill inte gå ner till sina bröder igen. Det var länge sedan jag hade en sådan hane, men jag lyssnade alltid på det.

Intressant. Upplevde något liknande med två råttor som jag hade, där den ena var aggressiv och ibland oprovocerat hoppade på den andre. Den som blev påhoppad brukade då komma springande och hoppa upp till mig för att han på något sätt verkade veta att jag kunde skydda honom. (Den som var aggressiv fick tyvärr avlivas p.g.a. det i slutändan.)

#4 Precis. Tänkte lite på när man har fel flock-kombo med råtthanar också. Eller någon/några i flocken som inte är flocksmarta…

Jag har aldrig haft möss, såg bara ett annat inlägg härifrån i flödet, för att sen här inne se detta inlägg som kändes intressant av rubriken.

Men jag skulle vilja säga att djur förstår mer än vi tror. Det märker jag på mina marsvin, en tidigare kanin och andra djur jag haft. Man känner av i energin och även hur de agerar när de förstår vad man tänker, och jag får en uppfattning av vad de tänker som kommer upp som om det skulle vara min egna tanke.
Det är en känsla som känns direkt och självklar.

Alla individer, människa som djur och övrig natur, är utrustade med denna förmåga att kunna kommunicera telepatiskt. Men människan har kanske bara lite svårare att uppfatta detta eftersom människan har för många filter och distraktion som hela tiden stör denna förmåga att kunna uppleva denna stilla viskning.
Men det är fullt verkligt, precis som med din situation med musen där du dessutom fick ett äkta bevis för detta faktum. 😊

Så fortsätt gärna prata med dina möss som om de förstår, för det gör dom.
Det stärker dessutom eran relation då de förstår att du ser förbi deras yttre skepnad. 😊

#0 Djur är fantastiska! Vad fint att läsa om tilliten mössen känner till dig!

#6: Jag är av lite samma mening. Djur förstår ofta så otroligt mycket mer än vad vi människor tror. Jag har reflekterat mycket över det den senaste tiden efter att en vän helt ändrat uppfattning om djur efter att ha sett mig med mina gerbiler under några år. Att många tänker på djur som ointelligenta i förhållande till människan. Men jag ser det mer som att djuren har andra intelligenser och att vi har olika styrkor och svagheter. IQ är ju trots allt något som vi människor hittat på i våra försök att förstå oss själva i förhållande till världen omkring oss.
Gerbiler är också ett så pass litet djur att många inte ser dem som individer med personligheter, tankar och känslor. Men faktumet är att under tiden jag haft gerbilerna har jag sett hur de försöker att förstå vad jag menar lika mycket som jag själv sitter och försöker att lära mig deras språk. Det blir ett samspel. Likt mössen som ber sin ägare om hjälp när de har bråkat (så fint btw!), ber mina gerbiler mig om hjälp med lite allt möjligt, t ex om de vill ändra något i sin bur som de inte själva kan flytta på, vill att jag ska bära dem någonstans eller kvittrar till när jag frågar om de vill ut och leka.
Så ja, jag tror att det finns ett universellt språk. Samma språk använder jag när jag träffar på vilda djur i skogen eller bara ber en geting att flyga ut genom fönstret. På något vis är det som att djuren förstår, men det är en kommunikation som grundar sig mer i kroppsspråk, röstlägen och ett tyst samförstånd. Summa summarum: djur slutar aldrig att överraska och det får mig att ifrågasätta allt mer vem av oss som är smartast egentligen. :)

Kom på en till sak i ämnet: den tysta kommunikationen som kan växa fram mellan människa och häst är bland det häftigaste jag upplevt. Hur man en dag sitter i sadeln och bara tänker att man ska svänga vänster och hästen svänger utan att man ens har gett en signal. Någonstans har hästen känt ens tanke, kanske genom en ytterst liten, omedveten ryckning i handen eller liknande. Men där och då har jag tänkt "hur sjutton läste du just mina tankar?".

#7: Vad kul att du också är inne på detta, och jag känner med dina tankar. 😊
Vad fint att du och gerbilerna har en så fin kommunikation. 😊

Ja, jag tror också det kan vara så att djuren i människans fördummande liksom beter sig fördummande för att bli förstådda. Lite så som vi människor också kan göra i de situationer vi känner oss oförstådda. Att vi sätter det värdet på oss själva som består.

Lite utanför ämnet kanske, men jag tänker även på bebisar och små barn som ej ännu kan verbalisera. Undrar ibland vad de känner och tänker som de gärna vill förmedla men inte kan. Bland annat när föräldern ägnar sin uppmärksamhet åt ett "annat håll". 😟

Önskar verkligen att telepati kunde tas in i vetenskapen som något att ta på allvar.

Varför skulle man ta in något i vetenskapen och ta det på allvar när det rent vetenskapligt är motbevisat? Det är motsatsen till vad vetenskap innebär. Telepati har nämligen testats mycket och motbevisats igen och igen, d.v.s. har aldrig kunnat stand up to testing.

OT använde rösten med sina möss och fick en respons, att kalla det telepati är skrattretande.

Telepati går för mig under rubriken "förmänskliga inte djuren".

Om telepati existerade skulle jag inte behöva fundera över "Vad är en mus?"

För en människa är det omöjligt att helt sätta sig in i ett djurs "tankevärld", kanske mest för att

1. De saknar förmåga till språk på mänskligt vis, även om de kan förstå en del ord, och framför allt röstläge och rörelsemönster, även mkt små och omedvetna. Inte ens schimpanser, som man lärt teckenspråk och förundrats över deras språkliga förmågor, klarar mänsklig grammatik eller språkförmåga på en högre nivå.

2. Djur har en helt annan sinnesvärld, eftersom de använder andra sinnen på andra vis än vi gör. T.ex. doft och feromoner, morrhår, osv, Synen är helt annorlunda för de flesta däggdjur. T.ex. ser de inte rött så världen ser helt annorlunda ut (förutom ett helt annorlunda perspektiv).

Med annorlunda sinnesvärld menar jag INTE telepati - det är bara romantisering av människor. Även om "telepatin" manifisterar sig i bilder och inte i ord - att det inte funkar är vetenskapligt bevisat.

3. Husdjur (och definitivt smådjur som lever i bur) har inte på långa vägar den kunskap om världen, omvärlden och livet, som vi människor har. Deras värld (och därmed erfarenheter) är starkt begränsade! De har inte heller förmågan att ta till sig vetenskap, eller använda sig av vetenskapliga metoder i sin forskning. Det är inte alltid så lätt att kommunicera så det blir rätt, när man kommer från så helt olika bakgrund och kultur!

4. Hur ofta tolkar vi inte våra närmaste människor fel? Hur ska vi då kunna tolka djuren rätt? Att "tänka efter" är livsviktigt för ett välmående, egen och andras, även djurens! Att kunna tänka "Är det här som jag tänker verkligen sant? Finns det andra tolkningar?" (Jag kan garantera att det alltid finns andra tolkningar.)

Vi har så kallade spegelneuroner i hjärnan som gör att vi tolkar det vi ser och hör utifrån våra egna tidigare erfarenheter och kunskap, inget annat! Det kan vi inte.

Däremot känner tamdjur definitivt av sina människors humör och behandling. Det är livsviktigt för djur - alla djur även människor - att kunna läsa av sin miljö och sin omgivning.

Att kunna "läsa av" sina djur korrekt, är viktigt för djurens välbefinnande och om man vill ge dem ett autentiskt liv. "Telepati" går inte under den rubriken.

Som Crucio säger, telepati är vetenskapligt motbevisat hur många gånger som helst. Det funkar inte i verkligheten.
Det jag skriver om i tråden, är svårigheten att korrekt läsa av sina djur, och hur lätt det är att missa hur djuren även läser av sina människor.

"Läsa av" kan översättas med att "se, känna och förstå" små tecken som kanske till och med är omedvetna för oss, och att TOLKA dem rätt!

Dvs inte som telepati eftersom tolkningen då alltför lätt kan komma snett (eftersom vi inte har den förmågan, och inte djuren heller).

Små omedvetna "tecken" är en kommunikations-form hos både människor och djur.
Istället för att slösa resurser på att "studera" telepati, så börja studera etologi!! Det är spännande, intressant, och viktigt för vår förståelse av djuren! (och oss själva)

Det behövs ingen kvasivetenskap för att göra det häftigt och mind-blowing, verkligheten överträffar dikten som det så ofta sägs.
💖

Nu vill jag förtydliga att jag inte tror på telepati, iaf inte i den form vi människor tänker oss den. Jag tror inte att vi kan "läsa tankar" eller skicka bilder till varandra genom vårat inre. Men jag tror att man skulle kunna kalla vissa språk som vi använder mellan varandra som universella, för visst lyckas människa och djur kommunicera. Bara inte med samma språk eller i ord. 😊 Och ibland kan en förbindelse kännas så stark att man kan förbluffas!

Ceylin kom till mej för hjälp idag.
Hon hade av okänd anledning trillat ur buren, när jag kom in i deras rum sökte hon upp mej så jag kunde lyfta hem henne.
Klart tydligt att hon visste att jag var en lösning, (hon brukar inte springa fram bara sådär annars)

#10 och #11:

Om man har tillgång till sin förmåga till att känna sin egen intuition så är det ett tillräckligt mätinstrument för telepatisk existens. 😊
Men om man saknar den kontakten så kan jag förstå att man inte tycker att det är vetenskapligt befogat.

Tillsvidare får vetenskapen vara ”man-maid” där enbart intelligensen och de fysiska tingen kan råda som håller upp ens kontroll av att ha ordning och reda. Ju mindre känsla, desto mer ordning, tror man. Men i själva verket är kontrollen en illusion.

Vetenskapen skulle därmed kunna bli väldigt intressant om fler vågade lita på sin intuition.

*man made - ska det stå.

#11: Bra formulerat, håller med.

#14: Människor är otroligt bra på självsuggestion och att missta sina egna tankar och känslor för något som de inte är. "Det var inte jag som framkallade den här mentala bilden, det var mitt djur som skickade den…" Ungefär som att folk av alla olika religioner är säkra på att just deras gud är verklig för att de "känner det."

Att vifta bort vetenskapliga metoder som ovidkommande är så typiskt folk som tror på det övernaturliga. När man har testat telepati (och andra övernaturliga företeelser som folk påstår är verkliga) så har man ofta använt sig just av folk som påstår sig ha telepatisk förmåga, så varför har de aldrig det när de testas? Jo, för att det inte funkar i verkligheten, som Ariama sa. Det är så skrattretande när folk som tror på sådant alltid skyller på att "ni tror inte på det för att ni inte har förmågan," som om inte de personer som testats igen och igen är just de som säger sig ha förmågan… Nej, ingen har det när de ställs inför att bevisa den eftersom det inte är på riktigt. :')

Ofta är man också selektivt glad för vetenskapen när det passar en, när det gäller t.ex. den medicinska vetenskapen, som man vill ska vara baserad på tester och evidens. Men när det gäller annat då är vetenskapen inte mycket att ha. Eyeroll.

Jag vill tillägga och förtydliga; poängen är alltså att vetenskapen HAR tagit alla möjliga övernaturliga företeelser på allvar sedan tidernas begynnelse och inget har någonsin kunnat stand up to testing.

Så istället för att defaulta till det utslitna och milt nedvärderande "ni fattar inte för att ni inte har förmågan", bemöt istället frågan om varför dessa företeelser aldrig någonsin fungerar när de testas på allvar.

#16:

Ja det är sant, men självsuggestion kan bara hållas upp av mani. Som innebär att man i det gör sig en medveten föreställning av hur saker ska vara och bli.

Intuition och telepati kan bara upplevas när man själv är i yttersta stillhet utan påtryckning utifrån och från sig själv. Telepati är alltså ingen beställnings vara som man bara kan förvänta sig att känna när det passar, som t,ex, i de test-situationer du nämner. Den som är inställd så får inga budskap. Man måste tålmodigt vänta och det kan ibland ta lång tid beroende på. Man måste vara ödmjuk och fri från kontroll.

Så alla har förmågan att kunna uppleva detta, men det avgörande är hur man själv är inställd.
Ju mer kontroll, desto mindre förmåga till denna upplevelse för stunden.

Var och en blir salig på sin egen tro. 😊

Skillnaden mellan att tro och att veta, är att för vetskap finns bevis, som håller om och om igen. Medan tro aldrig kan bevisas. (Bevisas den blir det till vetskap)

Tro är aldrig något annat än tro, det spelar ingen roll hur övertygad man själv är, eller att man anser sig "veta", det blir ändå aldrig vetskap.

Tro, och falsk vetenskap (pseudovetenskap) finner alltid förklaringarna efteråt, så det man tror blir giltigt. Det går alltid att hitta en massa förklaringar till varför något inte går att bevisa, eller förutspå.

Vetenskap förklarar först, och visar sedan att det stämmer.

Vad vet du Trädkrona om "min förmåga till att känna min egen intuition"?
Vet du vem, och hur, jag är? Vet du något om mitt liv, eller mina erfarenheter? Eller "dömer" du mig utifrån att jag inte tror som du?
Det är inte så ödmjukt, eller?

Det här blev en intressant diskussion, tycker jag. 🙂 Jag fortsätter läsa vad ni skriver, men hoppar av själv. Jag har sagt vad jag har att säga, och som sagt, var och en blir salig på sin egen tro. Det är så vi människor fungerar.

#19: Så bra beskrivet om skillnaden mellan tro och vetenskap!
Jag försöker att vara ödmjuk inför både människans tro och den vetenskap vi får fram. Vetenskapen är helt fantastisk, så mycket människan åstadkommit och kunnat bevisa i sitt letande efter svar. Det är också viktigt att ta vetenskapen på allvar och kunna grunda sig i den.

Däremot kan också vetenskapen i sig visa på hur vi alltid har mer att lära. Hade vi inte haft vetenskapen hade vi fortfarande trott att jorden var platt och stått maktlösa inför all världens sjukdomar. Att vetenskapen testar och testar igen om saker såsom spöken och telepati är sant tycker jag är fascinerande, det visar att man tar även det på allvar. Många vetenskapsmän är också troende själva, med en fascination inför hur allting är uppbyggt och en tanke om att "någon måste ha skapat det här". Det är inte heller länge sen det ansågs skrattretande att tro på utomjordingar, men idag har många av oss bilden av att det vore konstigt om det inte fanns någon form av liv mer än oss därute.
Och jag tror mycket på just det, att vi ständigt blir överraskade och motbevisade. Att saker inte alltid är som vi först trott. Att vi alltid kan grunda oss i vetenskapen och lägga vår tillit till den. Men att vi också alltid bör visa ödmjukhet inför människans tro, för ofta ligger det något i den. Även om det inte alltid var så som vi först trodde.

#12:

Man kan kalla det universellt språk, telepati eller något annat man finner passande. 🙂
Det gemensamma är det som du beskriver, att parterna lyckas kommunicera på ett sätt bortom verbalt språk. Som sker antingen genom bilder, färger, tankar, energi, eller annat där man bara förstår vad den andre menar.
Undrar därför nyfiket vad som gör att du hellre väljer ordet universell än telepati? 🙂

#20. "… att vi också alltid bör visa ödmjukhet inför människans tro, för ofta ligger det något i den. Även om det inte alltid var så som vi först trodde."

Instämmer. Själv tvivlar jag inte på människors upplevelser! Eller mina egna. Att det verkligen "händer något" är säkert. Att upplevelser som beskrivs, också har upplevts, och gör starka intryck.

Det är när vi drar slutsatser om VAD som hände (tolkningar) som vi alltför lätt hamnar fel.
Människor har ett tillkortakommande som är ganska intressant. Gäller alla. Och det är att vi inte kan tänka oss att någonting finns, som vi aldrig hört talas om.
Vi kan bara dra slutsatser utifrån sånt vi känner till eller hört talas om, verkligt eller ej.

"Det som inte syns, finns inte", som psykologen Daniel Kahneman skriver i sin bok "Tänka snabbt och tänka långsamt".

Ett öppet sinne är INTE att tro på sådant som vetenskapen motbevisat, tänker jag, utan att förstå att världen är mer komplex än vi kan uppfatta.

Självsuggestion har ingenting med mani att göra, Trädkrona. Du behöver läsa på om vad begreppen innebär. I ditt inlägg på depression iFokus som sajtvärden med good reason tog bort nyligen pratade du också om mani och sa flera felaktiga saker, så du kanske ska läsa på lite om det. Självsuggestion är t.ex. det som gör att hypnos kan fungera, och har ingenting med psykisk ohälsa att göra. Medan de felaktiga föreställningar man kan ha under en mani däremot är p.g.a. psykisk ohälsa och något helt annat.

Detta sammanfattar det hela på ett väldigt bra sätt. "Tro, och falsk vetenskap (pseudovetenskap) finner alltid förklaringarna efteråt, så det man tror blir giltigt. Det går alltid att hitta en massa förklaringar till varför något inte går att bevisa, eller förutspå." Så trots hundratals år av tester som inte har gett något så ska vetenskapen fortsätta ta det på allvar, av någon anledning.

Som sagt, man är på detta sätt som regel väldigt selektiv i sin syn på vetenskapen. Om man gick till läkaren och var sjuk och hen gav en medicin och sa "denna medicin har inte i tester visat sig ha någon effekt, men många tror att den har det, så vi väljer att ta det på allvar" så hade man nog blivit förbannad. Så när det gäller vissa vetenskapliga områden vill man absolut att det ska vara baserat på evidens, men när det gäller andra områden så ska det tas på allvar trots noll evidens. Suddgummis jämförelse med när man trodde att jorden är platt är också relevant.

Håller med om detta också "Ett öppet sinne är INTE att tro på sådant som vetenskapen motbevisat, tänker jag, utan att förstå att världen är mer komplex än vi kan uppfatta." Att ha ett öppet sinne och att tro på det övernaturliga har ingen koppling, och vice versa.

Till trädkrona, Suddgummit och Crucio
vill jag säga TACK för ert engagemang i tråden, och era skrivna tankar. 💖

Ni har alla fått mig att tänka lite vidare och lite klarare i mina egna tankar. Det blev till ett eget inlägg om min fråga vad en mus är. 🙂

https://mus.ifokus.se/discussion/1591346/vad-ar-en-mus---min-eviga-fraga

#23:

Jag är helt med på att självsuggestion och mani är två skilda saker. 🙂
Det jag åsyftar på är att självsuggestion är något som understöds av mani.

En människa som självsuggererar måste få energi till att orka hålla upp sin egen koncentration på att självsuggerera eftersom det är ett väldigt intensivt onaturligt tillstånd som är över människans förmåga att klara av.

Mani är ett tillstånd som i sin tur understöds av ens egna motstånd till att vilja känna sina egna känslor. Intensiteten i manin gör att man lättare kan åta sig vissa saker i onaturlig mängd som man normalt sett inte skulle orka om man hade kontakt med sig själv och sina känslor. Där man lever i föreställningen kring något man tror är på ett visst sätt, därav det du beskrev om självsuggestion.
Så den som inte har kontakt med sig själv och sina känslor kan därmed då finna mani som ett ”bra” medel för att orka hålla denna självsuggestion igång.

För mig är självsuggestion också så många andra saker, som t,ex, självförtroende och självsäkerhet där man också lever på en yttre bild man tror är det som är en själv och som bara kan hållas upp av mani.

Men samhället pratar tyvärr inte om detta ännu eftersom samhällets kultur är att vara manisk. Man kan t,ex, begrunda de hysteriska tv-programmen och alla urspårade beteenden där man uppmuntras till att kamouflera bort sig själv för att garantera en acceptans av samhället.

Det värsta är att dessa maniska utlopp kan kännas som om man känner äkta glädje. Men det är bara ett lyckorus som gynnar ens dopamin kick. Äkta glädje är något som upplevs stillsamt inom en själv och inget man behöver hävda.

I de fall du nämner så är det ju jätteviktigt att veta vad som gäller. Precis som att veta vilka ingredienser viss mat har.
Samtidigt som vi alla är olika och därmed reagerar olika, såväl även på något någon sagt är säkert och bra och som visat gott resultat.
Så man får försöka förlita sig på vetenskapen ihop med sin egna känsla kring vad som är rätt eller inte för en själv.